Det ryms mycket i en skalle

Vahettereee... julen är nog inte så dum ändå. I dag har det slagit mig att julafton faktiskt är i övermorgon. Det kanske inte blir så tokigt ändå och få krama om mina småkusiner och kusinbarn, äta mormors mat och få svara på frågor från morbröder och mostrar man inte pratat med på länge.

Glögga hos mamma på julaftonskvällen och bara mysa i soffan och luta huvudet på lillebrors axel. Allt blir bra, det tror jag verkligen på. Kärlek till er.

Neej, jag känner inget. Jag känner verkligen inget. Jag slog till och med in julklappar i går och jag svor mer över att tejpen kladdade på fel plats än att jag satt och log över att julafton snart är förestående.

"Va fan är det juul om en vecka?! Just ja, det hade jag glömt..." sade jag till en kompis när vi skulle boka in en dejt nästa vecka. Då bryr man sig föga (och har huvudet fullt i annat).

Kikade in på Aftonbladets hemsida som efterlyser Sveriges bästa och mesta julmys. I sambad med detta har de en omröstning där de ställer frågan Känner du någon julstämning? Alternativen var: 1) Jag julmyser för fullt  2) Det börjar pirra lite  3) Vadå julstämning?

Nästan tio tusen personer har svarat på denna enkät och över 75% har svarat alternativ tre. Det säger ju en hel del, att julen är extremt överskattad. Ni kan ju gissa vad jag svarade...

God jävla jul till er också.

Rota aldrig i det förflutna säger jag bara. Packade upp mina sista kartonger i dag och hittade en massa gamla bilder, anteckningar och dagböcker. På en millisekund var jag sen sisådär 4-10 år tillbaka i tiden i ett inferno av gamla nyårsfester, bortglömda vänner och gamla ex. Förlegade kärlekshälsningar och nu lösta problem drev mig till tårar... jag störtdök och slog i huvudet i sjöbotten. Typ.

Det gjorde också jävligt ont. Fast på ett annat sätt. Tänk att avdammade minnen kan ge en sådan ångest. Beslutade mig för att gömma det förflutna långt ner i en bananlåda djupt inne i garderoben, under trevliga fotoalbum med barndomsminnen. Jag har det nog rätt bra ändå.

Nej nu får det fan vara slut på självömkandet. Jag tycker inte längre synd om mig själv, och det vore ju skönt om inte andra heller gjorde det. Överlever gör man alltid med omtänksamma människor runtom sig. Pepp och roliga stunder bra. Och det gäller för både mig och M, vi går båda igenom en tuff tid.

Och för er där ute som gillar att sladdra med käften och gotta er åt andras krascher i livet med påhittade sanningar och konstlade historier kan jag bara tala om att jag och Magnus är och kommer alltid vara varandras bästa vänner och hålla varann om ryggen. Var inte rädd för att faktiskt komma fram till någon av oss och snacka öga mot öga. Vi går inte sönder.

Så, locket på.

Jag har bestämt mig för att det är alldeles underbart att vara jag. Det är så bra att vara jag nu. Hur många hinder jag än tycks få framför mig så tar jag mig över dem. På något sätt. Det är helt otroligt och se att hur hårt jag än ramlar mot marken så ser jag ut att resa mig igen. Om än långsamt. I am not a quitter.

Vi kan väl säga att jag står med ena knät i marken och det andra benet har satt fotsulan i marken. På väg upp. Sakta men säkert. Jag rattar mer och mer in mig på universums mäktiga frekvens som säger att allt går helt planenligt. Just nu är det min tröst och det som får mig at orka kliva upp ur sängen på morgonen.

Jag ger aldrig upp.

Inge sugen för fem öre att fira jul i år. "Men julen är väl för fan inge märkvärdig! Det var läänge sen det var det för mig. Visst det är gott att äta mat, men inge mer än det". tyckte storebror när jag hälsade på igår. Och jag är nog beredd att hålla med i år. Där kommer frågan om livslust och och det där gömma-sig-under-täcket-syndromet igen.

Och när inställningen är som den är hos mig så ser jag verkligen hur jävla mycket folk ÖVERDRIVER med julpyntandet. En liten liten balkong där räcket helst är belamrat med både ljusslinga, "turklist" (som min bror så fint kallade det, då han syftade till en sån där ljusslang som finns i både rött, vitt och grönt), och gärna en tomte som står där och blir blöt i regnet. I fönstret hänger en julstjärna och så har man smackat dit en sjuarmad ljusstake också. Jag menar, kom igen! Slappna av!

Det ser ju för fan ut som julen själv stått och spytt på vissa ställen. Det kan tydligen inte bli för mycket enligt somliga. Jo det kan det, intygar jag. Låt mig va, liksom.

Att behöva åka till jobbet med hellyse på klockan åtta en tisdag förmiddag är ju för fan skandal! Man tappar ju ALL livslust. Som om inte livet vore tufft nog. Det är ju så man vill åka hem igen, krypa ner och dra täcket över huvudet. Lät inte det jätte jätte jättemysigt?

Man skulle nog kalla den här dagen för den mest perfekta på snart tre veckor, och det känns bara helt jävla underbart skönt att för en gångs skull BARA göra det man tycker om med fantastiska människor runtom sig.

Ledig dag i dag, och trots lite halvtaskig sömn på grund av en viss sovkompis som lät lite illa, studsade vi upp runt ett och gjorde oss klara. Jag och Betty satte oss i bilen och styrde kosan till Smörgåsboden och intog lite brunch innan vi brummade till Borlänge och feelgoodshopping på bland annat dollar store och ÖB. Många fynd till nya lyan och både dammsugare, micro och brödrost för under tusenlappen. Kalasfint det.

Efter det mina vänner, hade fröken T premiär för... sushi! Första gången ever, och jag är kär. Jisses i helvete vad gott det var! Så enkel föda egentligen, men jädrar va gött. I am hooked, som de säger på utrikiska. Sushi blir det garanterat fler gånger, kanske till och med som bakisföda.

Vi avslutade dagen på kupolen med lite mer feelgoodshopping och en skön kopp kaffe med lite kalasfika till, och tjejsnack. Som om inte det vore nog så har jag och brorsan smaskat måndagspizza och utmanat varann i Guitar hero nu på kvällen. Livet har sina ljusa stunder ibland.