Pipöl är skiten.
Anledningen till att jag inte skrivit något ALLS just, sedan midsommar är för att jag i princip är totalanti och slå på datorn när jag är hemma och är ledig. Av den enkla anledningen till att jag spenderar åtta timmar om dagen framför en sådan, och tappar lätt sugen. Lite lätt. Ni förstår, hoppas jag?
Jag har anlänt till något som förmodligen kan räknas som mitt andra hem vid det här laget, Uppsala. Det tog emot att sätta sig på tåget (nog för att det är en gullig stad och allt det där) idag och åka ifrån min andra familj, Olofsson´s. Hade gärna stannat kvar och softat lite till. Lösa lördagskryss, äta mackor och bråkas med ungarna. Men icke sa nicke.
Det trillade dock in ett uppmuntrande sms med sting av saknad, som gjorde mig glad. Min nya och fina vän undrade när jag skulle komma tillbaka till uppsala egentligen? Jag gör ju som bekant ingen besviken och besvarade messet med och infa henne om att jag anländer idag.
Hela sms-dialogen, som pågick till och från hela eftermiddagen tror jag, slutade med att vi ska inta lite pipöl på MonkPlonk ikväll när jag slutat jobbet. Ser ni ut som frågetecken nu? Bra. Det är meningen. Var har uppskattningen i lite hemligheter tagit vägen liksom?
Dalarna är hype.
Håller iofs med om att under midsommar är kanske inte stan den ultimata platsen att befinna sig på. Närheten till vatten och mygg ska det vara om du frågar mig. Det verkar vara den rungande åsikten på de flesta ställen, så även i gamla Uppsala.
Rymma upp till dalom imorn igen då, sista kvällspasset idag innan lite ledighet. Får ta morgontåget eftersom det var det enda tåget som det fanns någon sittplatser på. Varför är folk helt jävla hysteriska över Dalarna över just midsommar?! Är det jag som missat något eller är jag bara hemmablind? Tydligen så ska Dalarna vara The place to be då. Ska bli skoj och se om någon tar sig en morronsup på tåget upp.
Och tydligen verkar det råda någon sorts hysteri på färskpotatis också, sambon ringde på kvällen och sade att det är renrensat på denna goa knöl. Nää, det borde fan finnas färskpotatis-langare såhär års!
Tönthjälm.
Jag funderar allvarligt på att skaffa cykelhjälm. Minns när jag var i tidiga tonåren och det var såå jävla tööntigt att dra på sig en gammal cykelhjälm när man hade cykeldag i skolan, då man skulle visa att man kunde trafikregler, cykla mellan koner och hade ordentligt med luft i däcken så man fick dekalen "Säker cykel 1992" bakpå stänkskärmen.
Det är förmodligen vuxenpoäng, om inte tantpoäng, när jag resonerar såhär men jag gör det av vettiga anledningar har jag kommit på.
1) Det är dödsfarligt att cykla bland bilar, rödljus och rusningstrafik här i uppsala mitt i gatorna. (Biltjuvar, smitare och annat löst folk bakom ratten tar knappast hänsyn till rött ljus när man kommer där trampandes.)
2) Det finns väldigt snygga och hippa hjälmar nu för tiden, har jag sett på många cyklister.
3) Jag är ingen omogen tonåring längre och känner att jag vill vara säker i trafiken. Att vara tuff väger inte lika tungt som att behålla livhanken.
4) Huvudet är en av de viktigaste kroppsdelarna vi har. (Har jag hört...)
5) Väldigt många använder hjälm när de cyklar och börjar bli ett mer och mer obligatoriskt tillbehör.
Fisen.
Inte nog med att man jobbar hela sommaren, mer än jag får vara ledig nästan, utan dessutom missar de flesta brännande solstrålar som ger en den där fräscha färgen i fejjan. Jag är blek som en fis, blek som en kontorsråtta, som ett lakan.
I ren desperation rycker jag fram Brun utan sol-sprayen. Kan ju inte bli värre, right?
Ursäkta, jag tror just jag tappade örat.
Att uppleva Fyrishov i Uppsala under sådana här omständigheter var nog en klass för sig. Tack jobbet för biljetten! :) Min enda lediga dag under detta kvällsjobbs-ryck innan minisemestern på nio dagar, och så får man gå på fotboll! Ja jaag är inte bitter. Hade ju Jannie med mig också, det var inte fy skam.
Raketutgång i sneakers.
"Ibland kan det vara roligt med såna där raketutgångar efter jobbet på kvällen", påpekar min snälla kollega över lite eftermiddagssnack på jobbet.
Och nog är jag beredd att hålla med, att det har sin charm. Ikväll blir min premiär för en så kallad raketutgång. Slutar vid midnatt och har blivit bjuden på klubb på ett ställe som heter Orange.
Aldrig varit där förut, och jag vet inte om förväntningarna ska vara skyhöga eller skolåga. Det får nog bli det sistnämnda eftersom att jag varken har förljummat med någon form av alkohol (alldeles för mycket kaffe dock... huga.), inte känner en käft, eller har några cash att röra mig med. Det suger apröv.
Vi får hoppas att min nyvunna vän gör att jag blir glader och munter ändå! Träffa lite folk, kanske ta en vatten, och dansa en sväng med mina sneakers. Klackskor, släng er i väggen. Det får man bara ont i fötterna av.
Dags och lägga på lite make och chocka kollegorna lite, såhär inför hemgång. Efterföljande rapport lär väl tillkomma antar jag. På ett eller annat sätt.
Om jag ändå hade...
... en sladd till min mobilkamera, eller kunde lägga upp filmklipp så skulle jag göra det direkt för att underhålla er lite grann. Nu är bloggen så jävla trist så klockorna stannar. Betyder det att Uppsala är lika trist? Eller är jag bara ouppmärksam.
Vette sjutton, uppsalaborna verkar ju hålla sig undan, snubblar inte ens på gatorna än mindre för en högljudd konversation nånstans som man kan tjuvlyssna på. Detta innebär att min blogg är under utmaning.
Nej hörrni, vore det roligare om jag blev mer personlig?
Ljuger skylten?
Väl i stan i alla fall. På gott och ont i och för sig. De har fått upp en stooor svart skylt med vit text utanför stationen där det välkomnande står: "Välkommen hem! Välkommen hit!"
Antar att de valt två olika välkomstmeddelanden beroende på om man är bosatt i stan eller inte. Var i detta befinner mig jag då? Bor jag här? Är jag bara på besök? Men jag jobbar ju här i Uppsala? Mitt problem á la mini grande är att jag vet inte var jag hör hemma längre. Så frågan är om jag ska känna mig välkomnad av skylten? Just nu påminner den bara om att jag är på en plats där jag inte vill vara just nu. Jag är inte hemma. Inte i hedemora i mitt fina hus. Jag är så sorglig.
En jätteparentes.
Jag har många tankar. Jag läser, begrundar. Jag lyssnar, begrundar. Begrundar hur folk pratar och skriver egentligen. Det är nog något medfött jag fått, och tur är väl det att jag valde yrkesbana som journalist.
Har funderat lite på ordet "jätte", vad vill man med det egentligen? Läste i en morgontidning idag att något var jätteexotiskt. Va fan menar man med det? Kan något vara mer eller mindre exotiskt?
Om något är exotiskt är det väl exotiskt. Punkt. De där två E:na bredvid varann stör mig också fruktansvärt, det ser helt muppigt ut.
Synonymer.se säger följande om ordet jätte: bergtroll; rese, gigant, bjässe, mastodont, kämpe, baddare, hejare, kaxe, överdängare; koloss, cyklop, titan.
Jag förstår ju att jätte kan fungera som ett förstärkningsord om man vill hylla något. Det var jättekul, inte bara kul, utan jättekul. Det var jättegott (Då kan man iofs använda Fantastiskt gott, otroligt gott men vi svenskar är lata. Jätte är så lätt att ta till). Det var var jättelångt (även HÄR kan man använda Det var väldigt långt, men neee....). Ja, ni fattar vad jag menar.
Däremot när det kommer till negativt förstärkande med jätte med i meningen kan det ju bli galet, eller låta mysko. Han var jätteful, det var jätteäckligt. Någon är väl antingen snygg eller ful i betraktarens öga, man kan väl inte bli MER ful bara för att man lägger till ett jätte.
Kärringen mot strömmen.
Så igår efter jobbet var det dags att möta kompisen vid Åhléns. Ok, hm, var ligger det då? funderade jag ett par sekunder innan jag insåg att jag faktiskt kan fråga kollegan mittemot.
Tjaa, det ligger ditåt... typ, säger hon och pekar mot en vägg och jag lydigt stirrar på väggen som följd.
Jadu, det sade inte mig så mkt, säger jag menande på brett dalmål och hon skrattar. Efter lite dividerande kom jag ju på att jag vet var det ligger. Strax efter frågar kollegan lite blygt nyfiket varför jag undrar det.
Ska du möta någon eller? undrar hon.
Ja precis, hur visste du det? säger jag och börjar fundera om hon är tankeläsare.
Njäh, en populär mötesplats, säger hon och ler, och jag snabbt inflikar;
Jahaa! Hur kommer det sig då?
Alla vet var det ligger.
Alla utom jag, säger jag och ser fejkat butter ut varvid hon nickar och ler medhållande.
Typiskt mig och vara kärringen mot strömmen. Men det var väl inget ovanligt. Efter en trevlig kväll i solen med middag, fika och shopping, så slår det mig när jag cyklade hem i sommarkvällen, jag är inte ensam längre.
