Det ryms mycket i en skalle

Omvälvande, scary as hell och en pånyttfödelse för att summera. Skulle jag bli långrandig skulle ni aldrig få sluta läsa. Lika bra jag låter bli kanske. Kan väl också säga att året började nere i helvetet men slutade i sjunde himlen. Jag tog mig upp! Kan ni fatta?!

Ibland sätter jag mig ner och tänker för mig själv: Vad fan hände?! Hur gick det här till? Överlevde jag verkligen? Tänk att det gjorde jag, maddafakkers! som Elvis the turtle skulle ha sagt.

Även om jag har minnesluckor tänker jag försöka summera mitt 2009 månad för månad, med att nämna något utmärkande. Om det finns. Om jag minns, koman och minnesförlusten har infunnit sig då och då, på riktigt. Blir väl så efter ett trauma kanske.


Ok. Jag försökte. Det går inte. Jag minns inte. Inte förrän framåt våren/sommaren återvände minnet, verkar det som.


Mars - Solen börjar värma på min balkong. Påsk och jag festar tre dagar på raken. Får mitt djupaste breakdown genom tiderna och grinar hejdlöst. Inser att jag behöver hjälp.

April - Jag söker samtalshjälp hos en kurator på familjerådgivningen. Hon blir min vändpunkt när självmordstankarna hade börjat komma krypande. Jag har vit månad.

Maj - Mår bättre psykiskt än på länge. Jag går på min första dejt, som floppar. Jobbar en hel del. Träffar min underbara granne nedanför, efter att ha bott i huset över ett halvår. Vi blir bästa vänner den sommaren. Min brorsdotter Adam föds och lillebror fyller år.

Juni - Midsommar och livet leker. Känns det som. Dejtar ännu en kille, som floppar. Jag får min första semester och besöker Peace & Love. Piercar läppen. I månadsskiftet kommer en andra breakdown.

Juli - Super skallen i bitar. Tatuerar mig. Börjar tröttna på att jämt jobba, känner mig energilös. Bränner ut mig och sjukskriver mig. Bor hos mamma ett tag. Lillebror rycker in i lumpen. Hittar Nicke på nätet av en slump, och vi inleder en trevande, rolig och kravlös mailkonversation som snabbt utvecklar sig.

Augusti - Jag slutar på Avesta tidning. Kontakten med Nicke håller i sig, vi byter nummer och pratar på msn nästan dagligen. Köper ny bil, efter att saaben brakat sönder. Släpper ut den sista sorgen i mitt liv, och bestämmer mig för att ta emot livet en gång för alla. Bära eller brista.

September - Jag och Nicke träffas, mitt liv förändras radikalt. Blir förblindad av förälskelse och vill aldrig lämna Hofors och hans sida. Jag fyller 29.

Oktober - Jag är arbetslös, frilansar. Min och Nickes relation utvecklas allt snabbare. Tar upp träningen igen. Jag och Nicke spenderar en del tid i Korsån.

November - Mörkret är ett faktum. Fyra soltimmar på hela månaden. Jag och Nicke underhåller varann, söker jobb och hoppas på ljusare tider. Jag tar hand om Nicke som insjuknar i (får vi reda på senare) svininfluensa.

December - Första veckan tillbringas på Gävle sjukhus, Nicke är inlagd med svinhosta och dubbelsidig lunginflammation. Är rädd, jävligt rädd. Tuff som han är piggnar han på sig. Jag firar min första jul med Nicke. Underbart. Förbereder flytt till Hofors. Avslutar året som världens lyckligaste tjej.

Julen dundrar på i sin snabba takt, som vanligt känns det som. Eller så går det överdrivet fort det här året för att det är första med Nicke. Det verkar inte som att det är någon överdriven verksamhet på varken bloggeriet eller bloggläsandet nu över julhelgen, enligt statistiken, så jag känner ingen större panik att återberätta vad som händer.

Vi har i alla fall julstökat en massa, dönat upp granen, käkat julgodis, glöggfestat med syskonen hos syrran vilket var riktigt ösigt! Alltid lika roligt i hynsta hos syrran och Peter tycker jag. Extra roligt att Nicke trivs så bra där!
Gällande den ökända julstressen så har den inte infunnit sig för fem öre. Vi har tagit det hur lugnt som helst, myst i köket lagandet janssons frestelse och Nicke vevade ihop en laktosfri rödbetssallad. Jag rullade lite köttbullar och vi har småätit mest hela tiden. Som det ska vara tycker jag!

I skrivande stund har vi firat jul i dagarna två, uppesittarkvällen förvandlades till julafton hos familjen Persson med massa goood mat, gröt, fina julklappar, barn, lite vin och bongolotto. Eller jag menar Bingolotto. Inget större fan av fröken Lotta Engberg men vi fick en lott i julklapp, så klart blev jag taggad när det kommer till att KANSKE vinna något! Hö hö.
Julafton spenderades hos syrran på förmiddagen med grötlunch, mysigt som tusan. Och eftermiddagen hos mormor med släkten, Nicke gick nog hem även där :) Kvällen avslutades med några koppar glögg hos familjen Olofsson i Hynsta. Gött och varva ner där en stund innan hemgång.

Vi hade varit väldigt snälla i år då jag och Nicke fick två spel, VASSA grillbestick gemensamt och av Nickes snälla mamma fick jag 200 kronor i presentkort på Valbo köpcentrum! PLUS att jag fick 300:- desamma av Nicke. Weee! Mellandagsrean, here I come! Fick även underbart vackra örhängen av Nicke och förstås en massa pussar och uppskattning. Lite duschkräm och bodylotion med olivtouch fick jag också av Nickes mormor Greta. De är så snälla Persson´s!
Av tomen i Hienshyttan fick vi också jättesöta glöggmuggar och tillhörande skålar för russin och mandel. Vi är så glada över det. Och så blir det megaläsning i nya Elvis-serieboken, hi hi! Tack tomten!

En mindre rolig julklapp är dock att förkylningsmonstret attackerade mig i natt så jag är megaförkyld, typ. Helt mojjig i skallen. Men blir det inte värre så klarar jag mig. För nu är det dags och trava in i duschen, piffa till sig lite och äta stekmiddag hos Greta. Sedan blir det fest. Jajjamensan! Endast döden skall stoppa mig ifrån att dricka mina glittriga julxider! :)

God fortsättning på er!

Vad gjorde jag och Nicke? Vi släpade ut boben så klart och letade upp den brantaste backen och lekte av oss i pudersnön. Fy fan va roligt vi hade! Det här är en av grejerna jag bara älskar med Nicke, vi är lika barnsliga båda två när det behövs.

Vi var väl utomhus en bit över en timme och snön bara vräkte ner. När vi återigen kom in hade vi, som mamma hade sagt om jag varit liten, äppelkinder! Massa, massa snö och snart är julafton här. Det kunde ju inte bli bättre!

Vilken bra dag det blev på något vis,trots måndag. I hate måndagar. Speciellt idag då jag i morse mådde så jävla så jag hade kräkor i munnen nästan. Tvingade mig själv att somna om men vaknade med ett ryck av att Nicke samlade ihop mattor och börnade igång dammsugaren. Bara och kliva upp.
Nej, men ligg och vila du om du mår dåligt gumman, försäkrade Nicke, men nä. Städade i nästan två timmar på fastande mage istället. Gick bra det med. Och fasen vad fint det blev när vi var klara!

Det belönade vi oss själva med lite glögg. När ångan väl var uppe klämde vi in ett besök på tippen med massa skrot oxå. I samma veva började snön dala ner. Vi fck sådana julkänslor att julskinkan i handlades oxå. Och must. Massor med must.

Blev kalasgoa köttbullar till middag som jag gjorde. I samma veva dyker svärpäronen upp på spontanbesök och gör oss sällskap vid bordet med lite kaffe. Myspys i ljusets sken.
Vi följde med dem ut på en kvällsprommis i snön och det var bara såå skönt. Säger som mamma, hade äppelkinder när vi kom in igen! A
llt har bara varit så mysigt idag och jag är skittaggad och plocka in granen NU helst, men eftersom vi vill vänta lite så gjorde vi knäck ist. Som blev stenhård... Men va fan, hä va gött det med!

It's a wonderful feeling, det här med snö, jul och löve.

Här var det stabilt. Intet nytt på himlen sedan sist vad gäller hälsostatus, lite öm i armen efter sprutan och något hängig igår kväll vilket resulterade i att jag minut för minut råspanade på nobelbanketten och kommenterade minsta felsteg. Riktigt underhållande tidvis! Nicke repar sig också mer och mer, känns väldigt skönt. Bäst man säger peppar peppar nu också mitt i alltihop.

Imorgon är det redig luciabaluns i falun hos min söta vän Sandra och känner jag mig själv rätt så finns risken för drängfylla i morgon. Stämningen späs på litegrann av att det är lite lucia/jultema på klädkoden så jag ska väl klä ut mig lite till nåt riktigt juligt. Till vad får ni väl se här sen, om ni har tur! Vill inte riktigt avslöja det än. Ska i alla fall bli riktigt kul, synd att Nicke inte orkar följa med dock men jag förstår honom. Glad att han peppar iväg mig i alla fall! Sötgullet.

Tycker synd om syrran som ska köra mig i morgon natt, hem till Hoffan igen ha ha! Yeah well, har jag klarat av hennes fyllor lär väl hon palla mina tycker jag! :) Hur som helst ska det bli riktigt skoj att ha falugänget samlat igen och kul som faaaan ska vi ha! Hooya!

Fy va trökigt det är när man engagerar sig att lägga ut bilder, berätta om sitt liv för de få läsare man gett lösen till och så får man inte ens någon feedback. Snacka om envägskommunikation, en monolog jag håller här på bloggen. Visst, bloggen funkar som ett hål i trädet många gånger men jag blir verkligen skitglad när jag får kommentarer från er läsare också! Ni gör liksom min dag. Jag tycker själv jag är rätt duktig och kommentera på era bloggar... så, hit me! :)

Från det ena till det andra så har jag i morse tagit svinsprutan. Äntligen! Känns jätteskönt att det är gjort och att jag höll mig frisk. Däremot sitter jag nu mer eller mindre på helspänn och väntar på om det ska "hända något". Återstår väl att se om det blir febertoppar eller den omtalade träningsvärken som många pratar om att de fått en känsla av i armen, efteråt.
Skulle vara typiskt mig att få feber... jag som ska på luciabaluns i Falun på lördag hos min fina Sandra! *håller tummarna*

Nu är vi hemma! Ruskigt skönt måste jag säga... få gå runt här hemma och pyssla och dona med lite det man själv tycker istället för att bara kolla på klockan och invänta nästa läkar/sköterske-besök.

Nicke är fruktansvärt trött och slut efter hela veckan och det förstår man ju. Mycket vila, medicin och lite kärleksfull omtanke ska med all säkerhet göra susen! Snart kan vi springa ikapp på elljusspåret igen ska du se min älskling.

Så fort vi kom hem så vaknade bullkärringen i mig igen, och medan Nicke tog en eftermiddagslur så satte jag igång och bakade lussebullar. Fattar inte vad jag gör med degen eller formationerna men jag KAN INTE baka små bullar! Det är en fysisk omöjlighet för mig. Tydligen!
De blev helt ok, hade nog gjort susen för färskheten med lite kesella. Men nu vågade jag inte i rädsla för laktosattack. Det går fler tåg!

Jag säger som syrran, det är så jävla skönt att man har bloggen som ett "hål i trädet" dit man kan skrika alla sina demoner, funderingar och glädjerop. Ligger på sjukhusrummet som förhoppningsvis blir vår sista kväll, och om allt går i lås åker vi hem i morgon.

Nicke vilar, ligger och blundar så fint och jag ser på honom och lyssnar på låten Havamal med Falkenbach. Vår låt. Låten som Nicke spelade för mig i bilen på vår första dejt i Korsån. Det enda som lyste upp framsätena där vi satt var det svaga ljuset från stereodisplayen.
Med ett varsitt glas vin satt vi i bilen som hunnit bli lite småkylig då den stått parkerad på gräsmattan några timmar. Fullmåne som lyste utanför, vi såg på varann med Havamal högt dånande ur högtalarna och det hela avslutades med ett fantastiskt kyssinferno.

I detta nu bara ryser jag av minnet och blir alldeles gråtfärdig och yr av känslor. Är det något den här hemska sjukhusupplevelsen har medfört, så är det insikten över hur jävla MYCKET jag älskar dig Nicke Persson. Jag vill vara din för alltid. Kommer alltid ställa mig frågan; Hur fan kunde jag ha sån tur?

Igår fick vi tv på rummet! Både jag och Nicke gapade som fågelholkar och stirrade på den minimala rutan, vad som än visades. Vi tyckte det var skitlyx en fredag kväll, och när man varit instängd i ett rum i nästan en vecka så är man inte nödbjudd inte. Vi passade på att se idol och mysa loss lite, nu när Nicke mår så förträffligt nu! *peppar peppar* Åh vad jag har saknat honom, min Nicke - full av liv och bus!

Vi mumsade lite chips, salta skruvar, julmust, och salami- och briemacka. Snacka om fredagssoft!

Hur fredagsmyser man på ett sjukhus? Ja det kan man fråga sig... den här helgen och dess omständigheter lär väl höra till ovanligheterna i framtiden. Hoppas jag iaf. Jag tänker åtminstone dra iväg till ett Konsum som storebror har tipsat om, som ska ligga i närheten. Han har kört taxi här i många år och har därmed stenkoll på stan. Tänkte inhandla lite chips i alla fall, någon julmust och kanske något annat som andas feel good. Det kan vi behöva.

Lite senare kommer Nickes föräldrar upp med lite mer grejer till oss, bland annat en film som vi tänkt se på en av våra datorer här på rummet. Vi kan ju börja titta så får vi se hur länge vi orkar. För här på infektionsavdelningen lär vi bli kvar åtminstone till söndag, enligt läkaren.

Nicke blåstränar för fullt i sin tuta varje timme och har fått gå över på antibiotika i pillerform idag. Vi hoppas att det fortsätter så. Jag är så glad att han äter bättre och dricker bättre. Sover gör vi också, som stockar. Speciellt bra för honom så han slipper hostan om nätterna och kan bli pigg och stark snabbare om nätterna!


Att se kraften och gnistan återvända i Nicke och i hans ögon är obeskrivligt att se. Från att ha varit som en trasdocka med obefintlig blick, till att kunna skratta högt korta stunder utan att börja hosta är glädje utan dess like. Det ger också mig styrka att orka, när jag ser att han blir bättre tack vare medicinerna!

De goda nyheterna är också att Nicke andas utan hjälp av syrgas nu, och läkaren säger att lungorna låter mycket bra! Stor skillnad från i går. Då säger vi peppar peppar och håller tummarna att framstegen fortsätter. Vi längtar nog båda två hem nu, så vi får krama om katten, adventsmysa och ta hand om varann. Sjukdomar får det vara bra med nu!

Sedan i måndags natt befinner vi oss på Gävle lasarett. Efter att Nicke legat i feberyra sedan lördags kväll fick vi efter en lång måndag natt med hostvaka i ilfart ringa efter ambulans, då Nicke fick svårt att andas på grund av den våldsamma hostan och att han började få ont i lungorna.
Jag var livrädd och skrek inombords men höll mig något sånär lugn för hans skull. Kunde inte riktigt fatta vad som höll på att hända. Att se honom så liten och orkeslös i ambulansen fick klumpen i min hals att växa, men jag bet ihop. Han också. Det ska gudarna veta.

Vi fattade nog egentligen inte hur allvarligt det var förrän vi såg alla läkare och sköterskor klädda som aliens i årets skyddskläder, komma in i akutrummet.
Nicke fick konstaterad svininfluensa efter något som kändes som hundra blodprover på diverse ställen på armarna. Även lunginflammation på vänster sida. Visste inte om jag skulle svimma, skratta, gråta eller dö litegrann inombords. Men det gjorde jag inte, utan kämpaglöden att få honom bättre blev ännu starkare.

Han fick hjälp att andas via syrgas (och har det fortfarande i skrivande stund), blev kopplad till dropp och ivägkörd till infektionsavdelningen som, förståeligt, ligger avsides från huvudbyggnaden. Vi åkte genom en låååång korridor underjord på väg dit och både jag och Nicke började fundera vad vi skulle få vara i för sorts bunker de närmaste dagarna. Det såg värre ut än vad det var.

Vi befinner oss i ett tvåvåningshus med loftgångar så att det inte ska bli så mycket spring mellan rummet och korridorerna. Så jag kan gå direkt utomhus via en egen entré, vilket är skönt med tanke på eventuell bacillspridning. Läkare och sköterskor passerar en "sluss" med två dörrar in till rummet och klär på sig skyddskläder mellan dörrarna. Renligt, säkert och bra.

Det har varit tuffa dagar här men nu sedan Nicke började få antibiotika intravenöst plus två olika andra piller sedan igår så ser det ljusare ut. *peppar peppar*
Han hostar inte alls lika mycket längre, men i går fick jag ett smärre sammanbrott och grät ur mig frustration över att inte kunna göra något. Man orkar ju inte hålla skenet uppe HELA tiden. Det enda jag kunde göra var att hålla handen och se hur Nicke led sig igenom hostattackerna. Inte ens den starkaste hostmedicinen hjälpte. Det är/har varit psykiskt påfrestande för både mig och Nicke.

Det ser lyckligtvis ut som att medicinerna gör verkan och i dag mår han mycket bättre, är mer kontaktbar och pratglad, är feberfri och hostar nästan ingenting alls. Han blåstränar för att få upp styrkan i lungorna och försöker vänja sig av med syrgasen. Blodgas-tester görs hela tiden för att kontrollera syrehalten i blodet, en smärtsam upplevelse genom att man tar blodet ur en artär (har fått lära mig att artär och ven är två olika saker) i handleden, på insidan. Aj. Men Nicke är en hårding och visar inte mycket till ansiktsuttryck. Min fina älski! <3

Så fort han kan andas på egen hand, har bra syrehalt i blodet, inte smittar längre och jobbat upp lite styrka i kroppen så får vi åka hem. Kan inte sticka under stol med att detta har varit en pärs, men när jag tänker på hur mycket jag älskar honom så skulle jag inte ha gjort något annorlunda! I nöd och lust som det heter.

Nu hoppas vi också att jag inte blir smittad. Är jag frisk fortfarande när vi kommer hem är det jag som tar sprutan direkt.

Nattsuddar. Läser bloggar och kommer in på ämnet relationer, flickvän och pojkvän emellan och kan inte låta bli att undra om jag inte har tuffat till mig som flickvän litegrann från och med nu?

Har två relationer bakom mig och när jag summerar dem och samtidigt läser i många tjejers bloggar om hur de skämmer bort sina pojkvänner med diverse "mys", "överraskningar" och "middagar" men aldrig verkar få något tillbaka så kan jag bara skämmas. Just för att jag känner igen mig. Länge levde jag i en tid då jag slet arslet av mig för att verkligen spica till vardagen lite grann med de "små grejerna". Vad fick man för det? Inget.

Därav att jag använder ordvalet "tuffa till"... från och med nu tänker jag inte ge något såvida jag inte är stensäker på att jag får minst lika mycket uppskattning tillbaka. Jag älskar Nicke, det gör jag verkligen, tro inget annat. Vet att vi faktiskt pratade lite kring det här ämnet förut, att det ska vara på bådas villkor. Och jag kan ju säga att det är so far so good!

Jag är ganska säker på att både jag och Nicke är så pass romantiska och driftiga att vi båda har förmågan att känna när det är dags för något extra. Även om det gått tre månader eller tre år. Jag tror också att vi naturligt delar upp hushållssysslorna så att den ene inte ska behöva göra allt "som en slav", som Herr Persson så fint uttryckte sig, ha ha!
Och han har ju rätt, för slavat har jag gjort till ingen nytta i alldeles för många år nu. Det ska gudarna veta. Och jag tänker inte hamna i den situationen igen att det känns som att det enda man gör är att vrida ur den där jävla disktrasan. Med Nicke är jag å andra sidan inte orolig, mitt fina hjärta.