Det ryms mycket i en skalle

Jag ska mynta ett nytt uttryck: amningskoma. Det är ungefär där jag har befunnit mig sedan vi kom hem fram tills rätt nyligen. Äntligen börjar jag dyka upp till ytan igen och kunna se saker omkring mig igen med vardag, veckodagar, vikten av att äta och faktiskt vara lite social! Jag älskar min Egil så mycket att jag bokstavligt talat blir tårögd när jag ser på honom, och skulle kunna amma honom hela livet om så krävdes. Men jag ska också erkänna att det är skönt att det med små myrsteg börjar bli bättre nu! Än värker tuttarna men smärtan är inte alls lika påtaglig som för 1,5 vecka sedan. Känns våldsamt skönt. Och jag känner mig stolt över att jag inte gett upp! För det BLIR bättre, det är mitt mantra. Ber om ursäkt för den kompakta textmassan, men det blir så via mobajlen. Antingen detta eller inget inlägg alls, för jag passar nämligen på att skriva av mig medans jag... Tadaa, ammar! :)

Jag längtar efter Egil. Och då sover han "bara". En trött liten prutt i dag verkar det som, en timme har mamma klockat nu. Vill att han ska vakna, men när han inte sovit på länge vill jag tvärtom. Oh motherhood <3

Förresten - varför håller alla mammor hemligt att amning är en stor grej och kräver mycket av både energi, tid och ork? Jag gör så klart ALLT för mitt älskade hjärta men just nu oroar jag mig för ömma tuttar som svider när den lille reptilen hugger tag i dem, Egil alltså.
För han verkar vara en hungrig kis, hoppas att mjölkproduktionen håller i sig så jag slipper se ut som en citron vid varje amning. Det ska tydligen underlätta på sikt. Men - huvudsaken min underbaring får det han behöver så är jag överlycklig i långa loppet. Man ska inte gnälla så mkt.

Här kommer ett megakort och snabbt inlägg via mobiltelefonen medan underverket vårt ligger bredvid mig och ammar i skrivande stund. Egil är äntligen här till vår stora glädje och lycka! Han föddes onsdag 10 augusti klockan 22.02 efter 18 timmars arbete. Nu ser vi framemot nästa fas, som en underbar familj. Förlossningsberättelse och bild kommer senare. Detta är helt overkligt, så ni vet! <3

Charlottes gaykompis i Sex and the city sade suckande, och lite uppgivet, i ett avsnitt: Nice day to get laid.
Jag sade till Nicke i går när jag såg det annalkande sensommarvädret torna upp sig genom bilfönstret: Nice day to give birth. För så var det verkligen - riktigt fin dag att få se sitt barn som legat där inne i 40 veckor. Solsken, skön vind och 19 grader.

Ännu en natt med piniga mensvärkar som aldrig verkar eskalera, känns det som. Det är nu fyra dagar sedan slemproppen gick och jag blev hoppfull. Men sedan kom dessa minivärkar som hållt igång i två nätter. Blir frustrerad att det inte kan hoppa igång bara. Igår kväll var det dessutom ett meeeegatryck nedåt arslet och ett rejält smärtbälte runt svank och mage - så jag trodde det var igång! Men sedan avtog det. Retsamt värre.

Jag är en fruktansvärt otålig människa som vill ge sken av att besitta ett stort mått av tålamod. Så det ska jag låtsas med nu under dagen.

Det känns skönt att skriva av sig sina tankar såhär dagarna innan, för vem vet - efteråt kanske jag inte minns alls? Hoppas ni står ut. Jag måste ha mitt ventilhål öppet känner jag, en skrivande människa som jag exploderar annars.

Ok, jag har en känsla av att jag är JÄVLIGT segstartad. Vi har varit tre dagar ute i stugan utan el och rinnande vatten, och jag hoppades att lite promenader, husmålning, städning och annat grejsande kunde sätta igång det lagom till BF som var igåååår.

Men det enda som händer är att jag får överjävliga förvärkar på nattkröken/morgonen som sedan avtar! Jag blir så jävla irriterad, frustrerad, sur och arg. Det kan väl liksom hålla sig borta allt sånt där och sedan sätta igång bara. Ordentligt. Inga jävla fisiga mensvärkar. Jag vill ha ont och känna att jag lever. Jag vill föda fram vårt barn under maxsmärta så jag kan älska det desto mer sen! Faan.

Vi kom hem i går från Korsån, stugan, och samma visa i morse; förvärk from hell. Skillnaden från tidigare mot i morse, var att jag nu under morgonen hade något starkare sådana som även kändes lite på varsin sida av svanken. De kom och gick rätt regelbundet under en timme ungefär. Nu känns det mest molande i nedre delen av livmodern så att säga, som kommer och går. På gång månne? Fan att det ska vara så segstartat då!

Och inte blir man gladare av att man läser både här och där att sånt här kan pågå i veckor, och att folk ändå fått bli igångsatta. Men eftersom jag räknas som omföderska enligt barnmorskan, redan har öppnat mig en cm, har mogen tapp och hon till och med kunde känna barnets huvud så borde det väl rimligtvis inte vara länge kvar nu? Nej, jag ger nog upp en stund (igen) så får vi se...

Ville bara ge dagens klagomål efter lite frånvaro från nätvågorna. Konstigt nog tror folk att man är och klämmer unge bara för att man inte är aktiv på internet. Är privatliv, semester, lugn och ro så fel då? MÅSTE jag uppdatera min status på ansiktsboken bara för att alla ska se att jag är hemma fortfarande. I helvete heller, jag vägrar. Jag säger till alla: Jag lovar att jag hör av mig via sms när det hänt något! Blir tillräckligt frustrerande när man själv har dåligt tålamod och bara vill komma till nästa fas, typ nyss.

Andaas.

Längtar, väntar, ger upp, hoppas igen. Längtar, väntar, surar ihop över facebook. Hoppas, tittar på klockan, ger upp och tänker att jag ska leva i nuet istället. Drömmer om en kopp kaffe, en mazarin, marabou mjölkchoklad och tiden då jag kunde göra glädjeskutt. En tid då jag kan pussa bäbis och samtidigt lära mig spela tennis och teckna gymkort på friskis och svettis. Allt i sinom tid, tålamod min vän. Under tiden ska jag ge mig själv mkt kärlek och vara snäll mot Nicke försöka iaf. Vi längtar ju faktiskt båda två. Snälla, älskade unge - kom till oss NU.