Snart smäller det.
Jag sitter och taggar sönder för Lady Gaga i morgon, i Stockholm! Äntligen, äntligen ska min tidiga födelsedagspresent förverkligas. Rum har bokats via Blocket som jag, Maria, Micke och Helena ska dela på. En nerresa med SJ är bokad och nu bevakar jag hemresebiljetten på Tradera. Tricky business.
Men samtidigt tänker jag, som alla andra mödrar, på hur mycket jag ska sakna Egil. Inget ovanligt på himlen, men som alltid får han det bäst hos farmor och farfar. Det vet jag. Nicke som gör sin plikt i saltgruvan hämtar upp honom på fredag.
Nej nu är det dags att tänka på lillens packning, min packning, lite praktisk logistikräkning med tiden. Och så memorera de sista låttexterna förstås ;)
Men samtidigt tänker jag, som alla andra mödrar, på hur mycket jag ska sakna Egil. Inget ovanligt på himlen, men som alltid får han det bäst hos farmor och farfar. Det vet jag. Nicke som gör sin plikt i saltgruvan hämtar upp honom på fredag.
Nej nu är det dags att tänka på lillens packning, min packning, lite praktisk logistikräkning med tiden. Och så memorera de sista låttexterna förstås ;)
Heter det egentid?
Jag hittade ett utkast som jag, tydligen, inte har publicerat och som borde ha kommit upp någon gång i juni. Och nu när jag läser och tänker tillbaks, så känns det som i går. Då var Egil nästan elva månader. Håll till godo nedan!
Om jag vrider toakranen lite snett åt höger när jag stänger av vattnet så gnisslar den inte så mycket, och riskerar inte att väcka Egil som sover på andra sidan väggen i sovrummet. Om jag struntar i plinget på micron så kanske han sover en kvart extra, och jag slipper riskera att han vaknar just när jag ska äta ett välbehövligt mål mat. Om jag låter bli att gå omkring i lägenheten med hälen före i golvet, så stampar det inte så mycket och riskerar att väcka Egil som äntligen somnat om igen för natten efter lite bökande. Om jag väntar en kvart extra efter att han somnat på dan så vet jag att han inte vaknar, och jag kan duscha i lugn och ro.
En helt vanlig vardag, och helt vanliga tankar i huvudet på en småbarnsmamma när mannen jobbar. Allt kretsar kring små, men betydelsefulla, tankar som ska underlätta dagarna med en liten. Rutiner etableras och de följer vi slaviskt. Allt för att vårt guldgryn ska ha det bästa under sitt första år av livsäventyret.
Men visst är det väl så att även föräldrar förtjänar lite bra saker då och då, på vägen genom livet? Jag kan till exempel inte minnas senast jag hade en kväll för mig själv med lite trevligheter och tjejkompisar på besök. Jag tror inte ens att jag hade en sådan kväll under de 1,5 åren jag bodde i Hofors. Då snackar vi nästan två år sedan, graviditeterna inräknade.
Och du kan ju då gissa min stilla glädjeyra i skallen när Nicke i går erbjöd sig att ge mig en lördag kväll och söndag förmiddag hemma, medan han och Egil åker till hans föräldrar i Hofors. Som vanligt känns det lite okorrekt att bli så överdrivet glad över en sådan sak, men jag kan inte hjälpa det! Jag ska få egentid... är det så?!
Samtidigt som jag hoppar och studsar inombords så kommer jag sakna mina pojkar något så ofantligt. Jag vill vara med dem jämt, och jämt. Varje dag. Samtidigt någonstans inom mig så säger en röst åt mig att jag inte ska glömma bort mig själv, vad jag behöver för att vara en bra sambo och en finfin mamma. Egentid. Det är inte ofta jag behöver den, men när det väl erbjuds kanske det är dags att hoppa på tåget?
En helt vanlig vardag, och helt vanliga tankar i huvudet på en småbarnsmamma när mannen jobbar. Allt kretsar kring små, men betydelsefulla, tankar som ska underlätta dagarna med en liten. Rutiner etableras och de följer vi slaviskt. Allt för att vårt guldgryn ska ha det bästa under sitt första år av livsäventyret.
Men visst är det väl så att även föräldrar förtjänar lite bra saker då och då, på vägen genom livet? Jag kan till exempel inte minnas senast jag hade en kväll för mig själv med lite trevligheter och tjejkompisar på besök. Jag tror inte ens att jag hade en sådan kväll under de 1,5 åren jag bodde i Hofors. Då snackar vi nästan två år sedan, graviditeterna inräknade.
Och du kan ju då gissa min stilla glädjeyra i skallen när Nicke i går erbjöd sig att ge mig en lördag kväll och söndag förmiddag hemma, medan han och Egil åker till hans föräldrar i Hofors. Som vanligt känns det lite okorrekt att bli så överdrivet glad över en sådan sak, men jag kan inte hjälpa det! Jag ska få egentid... är det så?!
Samtidigt som jag hoppar och studsar inombords så kommer jag sakna mina pojkar något så ofantligt. Jag vill vara med dem jämt, och jämt. Varje dag. Samtidigt någonstans inom mig så säger en röst åt mig att jag inte ska glömma bort mig själv, vad jag behöver för att vara en bra sambo och en finfin mamma. Egentid. Det är inte ofta jag behöver den, men när det väl erbjuds kanske det är dags att hoppa på tåget?
Planer framåt.
Det känns lite som att jag har tacklat av med bloggandet? En fungerande blogg-app hade underlättat inbillar jag mig. Ty när jag nattar Egil har jag oftast en halvtimme för mig själv där jag har tid att pyssla med mitt i mobilen.
Nåväl, har nyligen förlängt min mammaledighet så nu har Mr E ynnesten att ha sin mor nära i ytterligare fyra månader - vilket känns helt underbart. Kanske kan det vilja sig så väl att han hinner bli närmare 1,5 år innan vi funderar på pedagogisk verksamhet, eller Dagmamma i vardagligt tal.
Jag trivs verkligen hemma, att se alla framsteg som Egil gör varje dag. Som idag, blev jättearg för att vi var tvungna att gå inomhus en sväng för snabblunch innan Öppna förskolan. Jag satte honom på hallgolvet för att rusa på toaletten när jag ser hur han uppgivet kastar sig framåt och gråtande lägger pannan mot golvet á la Neeeiijjj....! Kunde inte låta bli att le lite, i smyg förstås. Han är ju så fantastisk.
Han har nog fått mammas temperament är jag rädd.
I övrigt planerar jag sista veckan som Toastmadame inför mammas och Seppos bröllop som smäller av på lördag. Sista skriket nu, och jag både provar tärnklänning, reservskor, nödstrumpbyxorna, inspekterar mitt nyklippta, och nyfärgade, hår samt tar en lätt dusch av brun utan sol. Hey, det kan ju inte skada!
Har nämligen just insett att det blir några ögon på mig, på lördag. Och då skadar det ju inte att göra sin mor glad genom att visa att hon faktiskt har en representativ dotter som kan föra sig och visa att hon inte ser ut som white trash. Hö.
Nåväl, har nyligen förlängt min mammaledighet så nu har Mr E ynnesten att ha sin mor nära i ytterligare fyra månader - vilket känns helt underbart. Kanske kan det vilja sig så väl att han hinner bli närmare 1,5 år innan vi funderar på pedagogisk verksamhet, eller Dagmamma i vardagligt tal.
Jag trivs verkligen hemma, att se alla framsteg som Egil gör varje dag. Som idag, blev jättearg för att vi var tvungna att gå inomhus en sväng för snabblunch innan Öppna förskolan. Jag satte honom på hallgolvet för att rusa på toaletten när jag ser hur han uppgivet kastar sig framåt och gråtande lägger pannan mot golvet á la Neeeiijjj....! Kunde inte låta bli att le lite, i smyg förstås. Han är ju så fantastisk.
Han har nog fått mammas temperament är jag rädd.
I övrigt planerar jag sista veckan som Toastmadame inför mammas och Seppos bröllop som smäller av på lördag. Sista skriket nu, och jag både provar tärnklänning, reservskor, nödstrumpbyxorna, inspekterar mitt nyklippta, och nyfärgade, hår samt tar en lätt dusch av brun utan sol. Hey, det kan ju inte skada!
Har nämligen just insett att det blir några ögon på mig, på lördag. Och då skadar det ju inte att göra sin mor glad genom att visa att hon faktiskt har en representativ dotter som kan föra sig och visa att hon inte ser ut som white trash. Hö.
För ett år sedan, ganska exakt, stod jag l...
För ett år sedan, ganska exakt, stod jag lutad mot en gåstol med en enorm mage. Ett stadigt tryck nedåt och det var knappt 1,5 timme kvar innan vår älskade pojke Egil skulle se dagens ljus. Och idag är dagen då vi myst och sjungit i sängen med paket och pussar. Lite goda skorpor och snaskig fruktdricka. Ett födelsedagsbad och finkläder på. En speciell helg med mkt nostalgi, underbara minnen och stort firande. Med gråten i halsen ser jag på vår son som somnar i sin sköna säng efter en heldag av uppvaktning. Det är nästan så jag blir rädd av att vara såhär lycklig. Att det kunde bli så bra!
