Det var en gång ett humör...
Vilken jävla dag! Fy fan rent ut sagt. Jag har tydligen drabbats av en härlig mix av en pmsrelaterad härjhjärna. Känner mig som en 16-årig tonåring med borderline. Ena stunden vill jag slå ihjäl förskoleläraren på fläcken för att hon inte ser mig, nästa stund vill jag bara gråta för att jag inte kände någon på öppna förskolans avslutning, vilket resulterade i att jag fick fika ensam. För Egil sov. Men honom kan jag inte klandra för något alls. Han utkämpar sina egna slag just nu inombords. En av de mest massiva utvecklingsfaser jag varit med om som ska resultera i att han ska lära sig gå. Enda gången han verkar nöjd och glad är vid gåvagnen. Han somnar in dåligt, äter dåligt och är oförutsägbar i humöret. Lite som mamma idag. Vet dock inte vem som hade det värst idag ha ha! Dagen slutade härligt. En vilande pojke i vagnen med välling medan mamma gjorde de sista inköpen. En bussresa hem och jag fick i mig en kit kat plus energidryck. Nu kan jag flytta berg!
Musik i Egils hjärta.
Jag börjar undra om inte Egil leker bättre när vi har musik som spelas i bakgrunden!? I flera flera dagar har han varit klängig och ska upp hela, hela tiden... ålar sig likt en mask i famnen och verkar allmänt rastlös. Frustrerande både för föräldrar och honom säkerligen.
Men så i dag till lunch slog Nicke på lite gammal hederlig 80-talspowermetal och så fort jag satte ner honom på golvet efter maten, så ålar han runt i hela vardagsrummet och undersöker precis allt. UTAN gnäll, och utan pauser där han kommer av sig i leken och vill upp istället. För säkerhets skull underviker jag ögonkontakt, utan sneglar lite kärleksfullt på honom i smyg. Vill ju att han ska få all stimulans han kan få i det här läget!
Nu låter det ju som att barnet aldrig får musikalisk stimulans, vilket inte är fallet. Men vi har bara haft en kortare period med tv:n på (barnkanalen) just nu, men den verkar han för övrigt svalt intresserad av. Tur kanske? Han verkar kräva mer än bara ett tecknat program. Åtminstone för nu.
Jag kan för första gången på evigheter surfa i en hel kvart utan att vi ska kramas/åla en stund. Det är ett genombrott mina vänner!
Heja musiken!
Men så i dag till lunch slog Nicke på lite gammal hederlig 80-talspowermetal och så fort jag satte ner honom på golvet efter maten, så ålar han runt i hela vardagsrummet och undersöker precis allt. UTAN gnäll, och utan pauser där han kommer av sig i leken och vill upp istället. För säkerhets skull underviker jag ögonkontakt, utan sneglar lite kärleksfullt på honom i smyg. Vill ju att han ska få all stimulans han kan få i det här läget!
Nu låter det ju som att barnet aldrig får musikalisk stimulans, vilket inte är fallet. Men vi har bara haft en kortare period med tv:n på (barnkanalen) just nu, men den verkar han för övrigt svalt intresserad av. Tur kanske? Han verkar kräva mer än bara ett tecknat program. Åtminstone för nu.
Jag kan för första gången på evigheter surfa i en hel kvart utan att vi ska kramas/åla en stund. Det är ett genombrott mina vänner!
Heja musiken!
En otroligt mysig stund på dagen. När Egil...
En otroligt mysig stund på dagen. När Egil ska nattas för sin lunchlur. Varvet har gått ner, magen mätt och jag har en stund över för eftertanke och reflektion. Läsa några bloggar i mobilen och kanske surfa en stund. Under denna egentid ser jag hur världens finaste pojke slumrar in och det enda som rofyllt rör sig är nappen. Tills han vaknar igen, för då ska världen fortsätta upptäckas.
Ordning och reda.
Skura golvet runt sopskåpet i köket. Gnugga fläktkåpan ren från fett och diska ugnsplåtar. Inte direkt sysselsättningar som jag hoppar högt av glödje för att få göra. Och alla som känner mig vet hur mycket jag tycker om att lata mig egentligen. Men dessa sysslor är ack så nödvändiga. För det är inte bara jag i det här hemmet längre.
Vi är en familj nu. Och med det åtagandet kommer ett stort ansvar.
Latdagarna är slut nu, för med en familj i hemmet så känns det som att man måste ha ett rent hem som är i ordning. Hade det bara varit jag och Nicke hade jag säkert bara glott på sopskåpet i köket ett par sekunder, suckat och sagt till mig själv att det gör jag en annan dag när det inte är måndag och jag känner mig lite nere och sur.
Jag vet inte var den här ansvarskänslan kommer ifrån? För jag tror absolut inte att Egil skulle lida om det fanns lite skit i hörnen, så länge han får allt han behöver. Men det kanske handlar om trivsel? Att det ser illa ut med ett smutsigt och oordnat hem med ett barn i huset. Jag ser en överdriven skräckbild i huvudet hur soctanter kommer på oannonserat besök och missnöjt och rynkande på näsan inspekterar våra smutsfläckar.
Det gnisslar.
Jag får så himla dåligt samvete. Jag har slarvat så hiskeligt med kosten den senaste veckan. Det har blivit både falafeltallrik och ostbågar. Och ett och annat fikabröd. Jag har helt mig själv att skylla, det är jag medveten om. Men till mitt försvar så har jag haft både pms-vecka och flödesvecka. Det är fan inte lätt att hålla sig själv i schack då! Alla kvinnor vet nog vad jag pratar om.
Jag får ta nya tag idag helt enkelt. Om det inte regnar så planerar jag en eftermiddagspromenad med Egil.
Och så tänker jag att det inte vore så himla dumt om jag kunde trolla. Trolla så att alla dåliga känslor om allt bara försvann, och att göra så att alla i min närhet kunde få må så jävla bra att alla bara skrattade hela dagarna.
Men det här är ju det vi kallar livet och med den kommer både med- och motgångar, och det är faktiskt bara upp till en själv att bestämma sig för hur vi hanterar dem. Vill vi leta på offerkoftan eller vill vi gräva fram jävlaranammat och ge sig fan på att man ska klättra över ännu en utmaning för att se en belöning på andra sidan.
Det är bara upp till oss hur jävla jobbigt vi ska tycka att livet och vardagen kan vara. Jag älskar det, med floskler och allt!
Annorlunda kväll.
De få gånger när Egil har sina skrikkvällar, då han i princip gråter sig till söms på grund av övertrötthet, det är då jag inser vilket gudomligt snällt barn vi har och hur bortskämda vi är. Jag blir helt dränerad när jag normalt är van vid en glad pojke in i det sista som i det längsta busar sig till söms istället, och vaknar som en solstråle.
Man blir så ledsen själv när han är ledsen och ingenting duger. Han bara kastade ut nappen ur munnen fortsatte skrika. Det gjorde ont i mig också att han var så trött att inget kunde trösta honom. Inte ens min famn. Då fick det tunga artilleriet rycka in igen; Vagnen och en tjock-tjock mattkant som jag slarvit vikt ihop. Jag hörde hur den tunga andningen så sakteliga tog över.
Efter nästan en timme infinner sig lugnet. Men det är också sådana här kvällar jag är beredd på vad som helst. Man vet aldrig. Han må sova nu men... ta i trä. Så jag sitter mest och tomglor nu, med ett glas cola light och en bit haloumiost intill mig. Känns skönt. Känner hur bergsflyttarenergin så sakteliga fylls på.
Jag är alltid redo. För jag är världens bästa mamma. Vi är världens bästa föräldrar. Som förtjänar lite galej emellanåt. I morgon är det min tur! Dans och drinkar - åh så skoj det ska bli!
