Det gör ont i hjärtat idag.
En skön fredag med museibesök, lite shopping och lunch på stan hela familjen. Lite middag och ett avsnitt Game of Thrones när lillen somnat. Och ikväll är en sådan där kväll igen, jag saknar Knott så det gör ont i hela mig. Något på tvn triggade igång saknaden. En mors tal om smärtan och de plågsamma minnena om när hennes pojk togs ifrån henne. Jag må inte vara en förhistorisk dam, men smärtan är detsamma. Vi är båda mammor. Föräldrar.
Jag smög in till vår ängel i spjälsängen för att titta så allt var som det skulle. Snusade sött med nappen i munnen. Underbara du. Samtidigt kommer tanken upp om att Knott finns med oss, men var är du älskade du? Har ett skriande behov om att besöka minneslunden. Våren är här, och för ganska exakt två år sedan bodde du i mig, Knott. Du var den som jag inte visste att jag saknade. Inte förrän du flyttat in där inne. Och jag anade nog inte heller hur outgrundligt mycket jag skulle sakna dig när jag slets ifrån dig.
Du skulle ha varit 1 år och 5 månader i dag. Dagarna med lillebror Egil är helt underbara, det ska du veta. Och jag vet också att när Egil ler mot mig och Nicke, så gör du också det. För du finns där, i honom. I hans klara, blå ögon, i hans sprattlande busben och hans pruttande mun och glada joller.
Jag vet att du finns här, vi kan bara inte se dig. Men det kan säkert du och lillebror. Ibland kan jag tycka mig se att Egil ler någonstans bort i fjärran. Då är det nog ni som busar - likt ett hemligt syskonband som bara ni kan se. Mamma och pappa älskar er båda två, så det gör ont.
Det är konstaterat; Det går aldrig över. Tiden läker inga sår. Men man lär sig att leva med smärtan.
Grävskopan utanför.
Jag är riktigt imponerad av min grabb. Han kom till ro och somnade för förmiddagslur trots att det står en vrålande grävskopa utanför sovrumsfönstret och gräver. Visserligen låg jag bredvid honom i dubbelsängen, men varje situation kräver ju rätt metoder, right? Huvudsaken han sover, brukar jag tänka.
Så tänker jag även när han har somnat i vagnen. Då gör man gott i att promenera så länge som han behagar sova, för så fort man stannar vagnen eller kommer inomhus i typ en galleria, trappuppgången eller en matvaruaffär så vaknar han. Plopp! åker ögonen upp. Lilla sötnosen. Mig gör det inget att promenixa, får bara bra motion och att han sover gör mig bara motiverad att gå en längre sträcka.
Jag vill ha ett piggt och glatt barn.
Om planerna går väl så promenerar vi även till öppna förskolan i dag som börjar klockan 13. Ett trevligt ställe där man visserligen ibland får både kämpa och slå dövörat till när mammor jämför sina ungar runt fikabordet. Men oftast är det bara roligt snack om matning, vagnar, blöjor och framsteg där man peppar, tipsar och delar erfarenheter. Det är så roligt att prata barn med någon som aldrig tröttnar!
Egil tjuvgår fortfarande på Babyklubben som är upp till 6 månader, men till mitt försvar så fick vi faktiskt hoppa in i en föräldragrupp lite sent så Egil är lite äldre än de andra i den gruppen. Och jag ska träffa en tjej från gruppen där i dag, och hennes är ju inte äldre än just 6 månader. Därför får jag går dit i dag, har jag bestämt. Krypklubben känner jag ju inte någon... men det blir väl en tid för det med! Och så småningom dyker väl kompisarna från gruppen där också.
Så tänker jag även när han har somnat i vagnen. Då gör man gott i att promenera så länge som han behagar sova, för så fort man stannar vagnen eller kommer inomhus i typ en galleria, trappuppgången eller en matvaruaffär så vaknar han. Plopp! åker ögonen upp. Lilla sötnosen. Mig gör det inget att promenixa, får bara bra motion och att han sover gör mig bara motiverad att gå en längre sträcka.
Jag vill ha ett piggt och glatt barn.
Om planerna går väl så promenerar vi även till öppna förskolan i dag som börjar klockan 13. Ett trevligt ställe där man visserligen ibland får både kämpa och slå dövörat till när mammor jämför sina ungar runt fikabordet. Men oftast är det bara roligt snack om matning, vagnar, blöjor och framsteg där man peppar, tipsar och delar erfarenheter. Det är så roligt att prata barn med någon som aldrig tröttnar!
Egil tjuvgår fortfarande på Babyklubben som är upp till 6 månader, men till mitt försvar så fick vi faktiskt hoppa in i en föräldragrupp lite sent så Egil är lite äldre än de andra i den gruppen. Och jag ska träffa en tjej från gruppen där i dag, och hennes är ju inte äldre än just 6 månader. Därför får jag går dit i dag, har jag bestämt. Krypklubben känner jag ju inte någon... men det blir väl en tid för det med! Och så småningom dyker väl kompisarna från gruppen där också.
Småbarnsmorsan regerar.
Ser bilder på mig själv som höggravid, och konstaterar att jag inte alls kände mig så stor och obekväm som det faktiskt kan se ut på bilden. Konstigt. Ibland kan jag sakna det. Men ändå inte. Foto: Nicke Persson.
Då föredrar jag detta - en alldeles underbar goding som charmar mamma och pappa hela dagarna. Och tiden går alldeles för fort! Det slog mig i går. Han är redan över sju månader... vad har vi gjort hela tiden egentligen?
Och så bekväm man blir snabbt i mammarollen då. Att ha lite skitiga kaffetänder kan alltid skyllas på att man är en trött småbarnsmmorsa. Eller att man inte hunnit tvätta håret, när man i själva verket inte orkat göra det. På fyra dagar.
Nää men du vet... man är ju en trött småbarnsmorsa nu för tiden, hör jag mig själv säga alldeles för ofta på sistone. Jag måste sluta med det där - att vara mamma är väl inte synonymt med att det helt plötsligt är legitimt att ha trasiga kläder, vara allmänt ohygienisk och ha licens på att vara otrevlig och grinig för att man är trött. Eller?
Nää men du vet... man är ju en trött småbarnsmorsa nu för tiden, hör jag mig själv säga alldeles för ofta på sistone. Jag måste sluta med det där - att vara mamma är väl inte synonymt med att det helt plötsligt är legitimt att ha trasiga kläder, vara allmänt ohygienisk och ha licens på att vara otrevlig och grinig för att man är trött. Eller?
Känner vi varann, eller?
Gick igenom min telefonbok häromdagen och fick nästan god lust att radera bort hälften. Varför? Jag ska påminna er om mitt nyårslöfte: Jag tänker inte lägga min tid och energi på de som inte lägger sin energi på mig. Fruktansvärt tråkigt. Många undanflykter och många förklaringar finns det ju men... är inte det livet?
Själv fick jag barn för snart sju månader sedan, men mina relationer till nära och kära är fortfarande sjukt viktiga för mig. Drar mig till minnes när Egil var tre månader och jag låg och ammade i något som kändes som en evighet. Det enda sällskapet jag hade för att fördriva tiden med var, min mobiltelefon. Och vad gjorde jag? Smsade. Eller chattade. Fråga Nicke, för han stack in huvudet med jämna mellanrum och frågade hur det gick. Och han om någon vet att jag ständigt hade mobilen i handen som en följeslagare då.
En kompis kunde inte fatta hur jag kunde rodda tiden mellan Egil och att hinna höra av mig. Jag är inte förvånad att du skulle bli en Multitaskingmamma, sade hon. Att ha barn eller mycket på gång i sitt liv är inget handikapp, och ingen ursäkt för att inte låta de man tycker om, få veta att man saknar dem eller vill träffas. Om det så är i morgon eller om två veckor - det är tanken som räknas.
