ALLT ALLT ALLT är en kraftansträngning just nu. Det kan inte sägas för mycket eller för ofta. Allt är liksom bara... jobbigt. Inte lite sådär slöjobbigt, utan jag måste formligen lyfta min högerarm med hjälp av min vänsterarm och liksom fööööra handen till tekokaren för att slå på den.
Inte och snacka om min känsla inför att ta en dusch. Snacka om Mount everest-bestigning! Jag kommer seriöst kollapsa på vägen till toan. Jag vill odla rötter och sitta på den här stolen tills klockan är alldeles för mycket för att sen lägga mig flottig och okammad. Bara för att vakna upp till en ännu stressigare dag än det var i dag på Annonsbladet Borlänge.
Men det ska jag ju inte göra förstås. Om jag väl reser mig upp så kanske det blir en snöbollseffekt och innan jag vet ordet av sitter jag här igen med doftande hår, mysig morgonrock och en hög med knäckemackor och Oboy framför mig. Åååh... lillmysen där inne, vad du gör mamsen trött. Men hon älskar dig. För din skull är det värt att bli tjock.
Det känns som i går jag och Nicke stirrade spänt på testet som avslöjade att Egil ska få ett syskon. Det var den 26 april. NU hoppas vi med allt vi har inom oss att lillmysen där inne mår bra och lever rövare som sin storebror. Och hoppas att Knott finns med oss och vaktar ännu ett lillesyskon. Åh vad vi saknar dig, du kommer alltid fattas oss.
Snart är det dags för att hälsa på hos specialistmödravården igen. Denna gång i Falun. Jag hoppas verkligen vi får ett ultraljud, så vi ser att allt står rätt till, så vitt man kan se i alla fall. De här första veckorna är hemska på det viset. Att man inte har en aning. Men jag känner mig ändå betydligt mycket lugnare den här gången. Vi har varit med om båda resorna.
En där vi väntade till vecka 12 och glatt basunerade ut de glada nyheterna - och vi vet ju alla hur det gick. Och vi har varit med om när allt gick planenligt, om än med oro, och vi fick gråta av lycka när Egil kom till oss.
Så jag känner att, skit samma... det går som det går ändå. Att låta bli och berätta före vecka 12 är ingen garanti för att allt är som det ska. Det kan bara ett ultraljud berätta. Så vi väntar tålmodigt tills 4 juni.
Fram tills dess verkar det som att jag blir tjockare och tjockare för varje dag. Känner mig oändligt trött, och att ens blöta disktrasan för att torka bordet eller boka en tvättid känns som ett maratonlopp. Mår illa om jag inte äter fort som fan på morgonen, eller lunch, eller mellis, eller middag... ja, illamåendet flåsar mig hela tiden i nacken helt enkelt. Ett pris att betala. Men jag tar det som ett friskhetstecken. Ett tecken på att hormonerna flödar i kroppen. Och det är ju bra.
Undrar om det är fler som känner att de vill sitta i sitt egna hörn, utan närhet, och bara kura. Ruva. Inte bli rörd, inte bli störd. Det måste vara något instinktivt. Jag behöver liksom inte närhet längre, känns det som. Jag har mitt i magen som jag ska skydda till varje pris. Nicke tar det dock bra. Som han sade i går och ryckte lite lojt på axlarna; Tja, det hade ju kunnat vara värre... hos vissa arter äter ju honan upp hanen efter att hon blivit befruktad så... Haha! Det är min ukko det. Och så varar ju inte detta för evigt heller. Allt går över. Nya faser.
Spännande tider.
Det är verkligen förunderligt hur snabbt livet kan vända, vilka oväntade saker som kan komma ens väg. Ena stunden skrattar man och är glad, i nästa faller allt som en fura och man ligger pladask på marken igen. Att orka resa sig för varje gång kändes som en kraftansträngning. Träden utanför sjukhusfönstret såg verkligen kalla ut. Och kala. Frosten hade tagit ett ordentligt bett om den tjocka Tallbarken så de glänste blekvita i den låga novembersolen. Likt solstrålarna som kämpade sig upp över horistonten gjorde både jag och Nicklas desamma. Kämpade. Han för sitt liv och jag för att inte tappa lugnet och bryta ut i fullständig panik. Att hålla huvudet ovanför vattenytan var det enda som betydde något just nu. En timme i taget, ibland fem minuter i taget.
Hjärtmonitorns pipande höll på att driva mig till vansinne. Men jag stod som förstelnad bakom de halvöppna persiennerna som gjorde sitt bästa för att dölja insynen till vårt isolerade sjukhusrum. Nicklas behandlades som en högriskpatient och syrgasmasken över hans ansikte var avgörande för hans överlevnad och tillfrisknad. Jag kunde inte fatta att jag hade hamnat här! Hur blev det såhär?
Det var inte nu vi skulle behöva vaka över varandra från en sjukhussäng, det var nu vi skulle njuta av vår kärlek. Blott tre månader in i vår glödheta passion invaderades tillvaron av en svart fläck som slängde skugga över precis allt som någonsin varit vackert. Alla minnen besudlade av blodprover, nattvak, smärta, hostattacker och nattliga besök av sjuksköterskor och läkare som pumpade in antibiotika i Nicklas ådror för "snabbt tillfrisknande".
Vi skulle ju bli en familj nu, skaffa många barn. De här persiennerna behöver verkligen bytas ut, sade jag tyst, och slöt ögonen vid fönstret. Jag hörde Nicklas tunga andning och minnena tog mig tillbaka till lägenheten.
Så många nätter som vi legat och pratat om hur lyckligt lottade vi var över att ha funnit varandra. Hur mycket kärlek som formligen pyrde ur oss, och hur vi inte kunde koncentrera oss på något annat än att ligga ihopslingrade och känna varandras doft. Se på tv, dela en skål med glass, dela ut kyssar, småprata om framtiden... vi pratade om det så många gånger. Framtiden kändes så nära och ingen av oss hade vare sig tid eller lust att vänta på att den skulle komma. Vi ville få saker att hända. Att dela en kärlek så stark var inte nog för oss. Det kom så naturligt, och redan första dagen jag vilade mina ögon på hans ansikte visste jag att Nicklas var den jag väntat på i hela mitt liv.
En snårig väg, men den ledde mig rätt till slut. Den ilande fjärilskänslan visste inga gränser. Jag älskade honom så mycket att jag var livrädd för att mista honom. Men sådant hände ju bara i avlägsna hollywoodmanus, inte i mitt liv som var storslaget på sitt egna lilla vis. Sådant är bara overkliga tankar som man utsätter sig för när man vill testa sina gränser. Testa sin kärlek, sätta den lite på prov. Man ger sig själv ofrivilliga och dödande skräckscenarion att spela upp för näthinnan. Men inget skulle stå i vägen för vår lycka, vi var alldeles för starka.
Jag skakade naivt på huvudet, log lite åt våra romantiska utsväningar, och lämnade fönstret när sista strimman solljus gett sig av från den iskalla bakgården. Jag hörde hur Nicklas började röra på sig och jag vände mig hastigt om för att stoppa om honom lite extra. Det var snart andra advent, och vi hade inte ens tv på rummet. Fyra dagar hade passerat. "Jag tror jag vill sitta upp lite", säger Nicklas matt men ändå lite början till glimt i ögat. Var han äntligen på väg att känna sig piggare?
"Ska jag höra med sköterskan om vi inte kan få tv på rummet? Det är ju ändå fredag." sade jag mjukt och strök honom över håret, där jag satt på sängkanten och höll hans hand. Strök lite med tummen över tejpbiten som höll fast den välanvända kanylen på handen. Han nickade.
Vi var sannerligen omgivna av fantastiska människor på sjukhuset. Än den ena, än den andra sjuksköterskan stannade en stund extra för att småprata lite med oss. Ofta rörde det sig förstås om att berätta för Nicklas om hur saker och ting fungerade, och varför de gjorde vissa undersökningar eller hur en blodtrycksmätare avlästes. Jag log roande. Inte ens i hans tillstånd kunde han låta bli att utbilda sig själv. Att få lära sig något ytterligare att lägga i minnesbanken. Att han var mån om hur han blev omhändertagen tog jag som ett tydligt friskhetstecken.
"Den är inte stor men det är ju en tv i alla fall. Klart ni ska ha en tv när det börjar närma sig helgen!" utbrast sköterskan när hon spatserade in på rummet, fullt munderad med skyddskläder, visir och handskar. Framför sig rullade hon in en minimal tv som stod på en steril och kall vagn. Jag betraktade både henne och tvn glatt från min stol invid Nicklas sjukhussäng när hon riggade tvapparaten med sin runda rumpa i vädret.
"Nu ska det nog fungera", sade hon och log hon hjärtligt när hon återvände upp från sladdarna på golvet. Hon vinkade nätt med två fingrar och bakom munskyddet kunde jag se att hon log åt vår barnsliga glädje. Att en liten tv kunde ge oss, och mig, så mycket ljus. Det kändes nästan löjligt.
Vi såg på varandra och att få se Nicklas le var fantastiskt. Vi tog varandras händer och jag satte mig så nära jag bara kunde. Båda tittade intresserat på den lilla tvrutan och med ens var vi tillbaka i varandras omslingrade armar. Alla tankar på syrebrist, inflammationer, feber, mediciner och dropp var borta. Vi var i en annan miljö, men precis samma kärlek omslöt oss. Varm, envis och stark. Om inte starkare. Inget kunde krossa oss nu.
