Att söva.
Sam är nu lite över fyra månader och äter mer regelbundet. Han ammar huvudsakligen var tredje timme. Med undantag för en del tröstamning och insomningsamning. Insomning ja... planen är ju att jag ska börja jobba igen efter midsommar och eftersom Nicke ska vara pappaledig och (uppenbarligen) inte kan amma Sam till söms så har jag igår infört nya nattningsrutiner. Amma/mata först och sedan lägga ner i sängen med myskudden, filten och speldosan inledningsvis. Sitta intill och hålla handen. Ta upp en stund om han blir ledsen. När han lugnat sig och känner sig trygg, ner i sängen igen och hålla handen. I med nappen och bara sitta intill tills han somnat. Igår var jag skeptisk, det ska jag erkänna. Då kunde jag sitta intill hela tiden då Egil lades i samma veva. Värre har det varit nu på morgonen. Mannen vilar inför nattskift och hur förklarar man för en 2,5-åring att han måste dämpa sig och inte kan springa in och ut genom sovrummet när jag lagt ner Sam efter morgonamningen? Omöjligt. Då gäller det att bli kreativ. Att anamma fem minutersmetoden är nästan ett måste då jag måste kolla till/serva Egil samtidigt. Tar fortfarande upp Sam om han blir ledsen. Speldosan gör sitt under tiden jag inte är där. Mjukisdjur likaså. (Verkar det som i alla fall.) Har idag kommit på att jag kan slå på Egils all time high-favoriter på youtube eftersom vi så smidigt har smart-tv. Sjuminuters och femminutersklipp är det längsta han orkar sitta i ett sträck utan att börja ropa på mig. Men det funkar. Idag i alla fall. Sneglar in i sovrummet och skyndar i med nappen innan han kommer ur sitt slummer och ser hur ögonen åker igen strax efter. Igår somnade Sammis efter 45-50 min och idag verkar det vara omkring 30 min. Men vad vet man. Med barn är inget skrivet i sten. Är bara glad för varje gång vi lyckas. Nya rutiner är ett måste. När Sam blir äldre kommer han tacka mig för att han kunde somna på egen hand.
Gaser, sömn och amning.
Jaha, sömngrubblerierna fortsätter. Det märks att vi inte känner vårt lilla barn, Sam, fullt ut ännu... man känner sig fram. Det vi vet är att han ska sova för natten någon gång mellan 20-21. Igår somnade han 23, efter att ha haft en väldigt gasig dag så att säga. Jag vet ärligt talat inte om det är något jag äter som fortfarande påverkar honom. Kan ha varit kombinationen (lite) lök och fetaost (som förmodligen inte var äkta getost) jag åt på fiket igår. Mest säkert. Suck.
Han har en tendens att vakna annars också nämligen efter att man ammat honom till söms på kvällen. Efter en kvart-halvtimme vaknar han och gallskriker. Man får ta upp och vagga tio minuter så han somnar om igen... sen sover han för natten och vaknar oftast mellan 1-3 för nattmål. Sedan mellan 5-6 för ett andra. Eller frukost kanske det är. Sedan somnar han om och Egil vaknar. Vi går upp och äter frukost tillsammans medan Sam sover. Så ser det oftast ut. Jag minns dock dagarna med Egil då man lätt kunde somna om både en och två gånger på förmiddagen... those were the days. Inte undra på att man aldrig kom ut före tio.
Igår natt sov Sam ända till 3 dock, ibland har han sovit till framåt 4. Men det är inte ofta (ännu). Egi däremot har haft en period då han vaknar om natten vid 3 och gråter. Drömmer mardrömmar och sådär. Får hoppas det lättar. Men för att vara rättvis så har han faktiskt haft några bra nätter igen nu. Så det var väl dax för ett uppvak mitt i natta igen.
Min nacke och rygg har tagit vääääldigt mycket stryk av helamningen... börjat överväga hur länge jag orkar. Som en vän sa, som också fick sitt andra ungefär samtidigt; Det känns mest som ett nödvändigt ont och det tar upp en massa värdefull tid. Jo så är det. Men vi ammar i alla fall. Står ut. Gör det för vårt barns skull, så att de ska få en trygg start i livet med massa värdefulla gottaämnen som mammamjölken ger. Men när vi närmar oss ett halvår av amning så börjar jag definitivt trappa ner i alla fall. Annars kommer jag vara som ett dragspel med en tickande bomb i ryggen. Var så säkra.
Tre månader.
Så har Sam blivit tre månader. Vart tog tiden vägen? Jag vet att om jag inte bloggar om den här tiden så kan jag för mitt liv inte minnas den. För några veckor sedan satt jag och försökte minnas Egils första tre månader... men det gick sådär alltså. Jag minns bara att han fick både ersättning och min mjölk i flaska. Men hur ofta och vilka rutiner vi hade är poff! borta. Jag som gillar detaljer tycker det är synd. Egils dagbok började jag ju inte skriva förrän han var i samma ålder som Sam är nu. Men de första tre med Sam har varit betydligt tuffare. Jag tror inte det är mer än en handfull föräldrar som faktiskt njuter av första tiden, HELA tiden. Så mycket handlar ju om att lära känna sitt barn, få rätsida på amning, sömn och vagga in oss och våra barn i helt nya rutiner. Nu är det liksom ingen vits med att längta någon annanstans, om man nu gör det, för detta är en fullfjädrad livsstil. Allt med barnen går i första hand och jag bestämmer inte över min egna tid längre. Jag helammar Sam vilket börjat fungera felfritt så sent som för en vecka sedan. Över en natt så försvann alla sår och sprickor och det är så himla skönt. Ungefär samtidigt blev Sam en helt förbytt bebis. Mot att ha haft magknip och ett evigt bollande med vagnvaggning, magdroppar och svårigheter med att sova så är han en leende och pratande kille nu. Sitter nöjd i sittern och pratar efter en kvarts amning medan jag kan göra något med Egil en stund. Sömnrutiner tar sig och oftast sover han vid åtta på kvällen för natten. Men lite i taget.
