"Vi har ju koll på läget, hur svårt kan det va med en till?"
"Ja men nu har vi ju koll på läget, hur svårt kan det vara med ett barn till?!" Nä, nä, nä. Snälla föräldrar med ett barn; gå inte på den lätta.
Jag kan avslöja för er att det är därför det första barnet existerar - för att sälja sin föräldraskapet med sin gullighet och timidhet. Äta bra och sova mycket så att vi föräldrar ska luras och tro att det här är världens lättaste piece of cake. Eller i alla fall, lättare än vi trodde. Lättare än om man ska jämföra med alla skräckhistorier vi blivit slapade i ansiktet med av alla svettiga och gäspande mammor med mörka ringar under ögonen och händer som grabbar tag i dina axlar och väser "gör det inte!".
Vad sjutton pratar dom om egentligen, det här går ju skitbra! Tills den dagen då ni blir gravida igen och hen gör entré som "andra barnet". Hej då livet. Fram tills nu kunde ni i alla fall turas om att vara med barnet. När barnet sov hade ni partid. När barnet var hos den ena föräldern var den andra famnen ledig att kunna gå på toa eller ta en dusch. Få partid genom att ordna barnvakt, för det är ju "bara ett barn, och det är ju inga problem". Jag lovar er när jag säger följande; Ett barn är ett barn, två är tjugo. På riktigt.
Jag trodde jag visste, men jag hade inte en jävla aning. Ingen aning om att det skulle bli såhär tufft. Jag trodde helt seriöst att jag hade "koll på läget". Hur svårt kunde det vara? Jag hade ju redan haft de här vaknätterna, och jag hade ju redan upplevt hur trött man kan vara och hur trotsålder ser ut och beter sig. Jag var ju fullt rustad för att få fler barn. Lätt! Oh no i didn´t.
Vad jag INTE visste var att när den ena sover, så är den andra alltid vaken. I princip. När den ena har somnat på natten så vaknar gärna den andra när du just somnat om. Den lediga handen du hade till höger eller vänster om dig när ni traskade utomhus var inte längre ledig. Inget ledigt space att kunna vila sig. Jag hade ingen aning om hur det skulle vara när två barn är sjuka samtidigt, och vara ensam hemma med båda.
Och att syskon oftast blir direkt motsatser till varandra hade jag nästan redan misstänkt, men trodde det var en levande myt. Kan berätta för er att det är det INTE. Den ena är lugn, den andra skriker ibland halsen av sig. Den ena älskar sås, den andra hatar sås. När den ena är glad, är den andra grinig som fan. När den ena är sömnig är den andra pigg som attan och retar gallfeber på sitt syskon. Och har du sån tur att du får två barn av samma kön kan du räkna med en sjujäkla vardag till evigt tävlande. Om hur orättvist allt är. Ständigt medlande. Om den här distinkta dagen du minns när du gav upp medlandet.
Arbetslös.
Ibland är det till och med jobbigt att sätta min elektroniska tandborste på laddning. För att inte tala om hur frustrerad och halvt panikslagen jag blir över att mobilen bara står på 20%. Jag vill inte träna (längre), äta socker tills jag spyr och vältra mig i självömkan känns mycket härligare.
Vägskäl.
Det var länge sedan jag befann mig i ett sånt stort och brett vägskäl i mitt liv. Dimmigt är det också. Jag ser nada. Skorna läcker in vatten och det är kallt. Åt vilket jävla håll ska jag gå? Är det återvändsgränd ditåt...? Eller kommer jag in o värmen åt andra hållet?
