Det ryms mycket i en skalle

Har bestämt mig för att engagera mig i Uppsalas fritidsliv nu. Jag tänker inte gå till och från jobbet varje dag och se allt roligt gå mig förbi. Skit samma om jag inte har någon att umgås med efter jobbet, för typ alla här på jobbet bor i stoockhoolm, "the place to be", som nån sa på lunchen igår. Bah! Sthlm my ass.

Det händer ju faktiskt en hel del här, och för att inte tala om alla träningscenter som finns. Har bland annat bestämt mig för att ta upp min pilates-träning igen eftersom att allt fläsk verkar sätta sig runt magen och midjan på mig. Finns tydligen ett bra center för bara kvinnor, kan ju vara något. Women unite! liksom.

Var till och med så engagerad här så jag googlade på nätet efter en sjyst evenemangskalender om vad som händer i idag, här i stan. Var liksom lite sugen på att göra något. Så frågan är om jag ska gå och se Björn Skifs, torsdagsdansa lite, besöka en rysk filmfestival eller lyssna på Bröderna Grimms sagor på stadsteatern?
Åååh va sugen jag blev... Känns som jag skiter i det.

En observation när jag promenixat längs Uppsalas gator. De är verkligen ett stort fan av gallerior. De finns överallt! Men det tycker jag bara är bra. Allt på samma ställe, och är det kallt ute så slipper man frysa när man går från affär till affär i shoppingyran.

Men jag lovar, de är hiskeligt många på liten yta. St.pers, Svavan, svalan och allt vad de heter... Tusan också att jag blir så jädra shoppingsugen när jag går igenom dessa i förbifarten. Om morgonen när jag kommer från tåget, genar igenom en galleria och jag sparar säkert... en minut. Oj. Och om lunchen när jag ska till ica och handla grönsaker till lunchen. Make up-store, LUSH och wedins, ta mig hårt och länge. Jag vill shoppa!

Käkade lite lunch med några kollegor i dag, alltid roligt att träffa nytt folk. Vi hade förhoppning om att smälla till med nåt tjusigt ställe, nu när min mentor Johanna har sin sista dag idag innan sin långresa till la caribia. Dessvärre var det knökat och vi nöjde oss med MAX i stället, ja jaaag klagar inte!

På väg hem strosar vi bredvid varandra i en klunga och småpratar, passerar just ett parti med cykelställ och ungefär i samma veva som jag konstaterar att det vimlar av cyklar i Uppsala, och samtidigt försöker lyssna på kollegan så kommer det snabba klacksko-steg bakom oss.

"Mååste ni gå i bredd allihopa så man inte kommer fraaam...?!" halvt muttrar, halvt skriker en liten kvinna knappt två äpplen hög, till oss och tränger sig emellan våra axlar. Öh? liksom. Vadå ettrig?

"Annars kan man säga URSÄÄÄKTA!" vrålar jag tillbaks efter henne, och ser för mitt intre öga hur minikvinnan vänder sig om och attackerar mig med tänder och tår, och jag börjar snart ångra mig att jag sänkte mig till hennes nivå. Typiskt mig. Som tur är vände hon sig inte om, och jag ser i ögonvrån hur kollegan småler åt mitt lilla utbrott.  

"Såå mycket plats tog vi väl inte upp?" frågar sig kollegan efter tio meters funderande. "Nää..." håller jag sakta med.

Jag börjar fundera på om det är en fördel eller nackdel att jag bor så hyfsat nära Hedemora, nu när jag börjat jobbat i Uppsala. Efter lite enklare finansiella ekvationer har jag kommit underfund med att jag kommer fan bli ruinerad om jag ska åka hem till stan så ofta som jag vill! Aah!

Jag menar, många bäckar små... och jag vet inte hur det här ska gå till. Typ 240:- tur och retur till Hedemora, och dom jävlarna har dessutom tagit bort den BÄSTA sträckan efter jobbet som passade ypperligt. För att strö ytterligare salt i såren. Men tänk den summan typ två gånger i veckan, bara en sån sak!
Neeej, i Älvdalen hade jag i alla fall inget val än att åka utvalda helger. Nu känns det liksom som att kakan står lagom långt borta så jag lagom kan slicka på glasyren med tungspetsen, men jag är för långt borta för att kunna ta en tugga av den. Fan.

Jag är grinig som en citron nu... och benen ser ut som prickig korv på grund av alla blåmärken efter diverse skidäventyr. Ja ni hör ju hur jag muttrar.

Jag var livrädd att jag skulle ha hamnat i sthlm wannabe i morse när jag satte fötterna på Uppsalamark. Men va fan, folk gick faktiskt i hyfsat lugn takt! Och folk flyttade faktiskt på sig på trottoaren när jag kom med min resväska, de låtsades faktiskt inte som om att de inte såg mig. Men jag var fortfarande skeptisk.

Dags för lunch, besökte ett plejs som säljer otroligt fräscha matlådor, och se på fan. Tjejen i kassan både log och småpratade lite. Och när jag runt 17-tiden skulle hem var inte gångvägarna fullproppade med folk, utan sådär lagom utstrött lite här och där. Men jag är fortfarande skeptisk, som en sann journalist ska vara.

Brorsan frågade lite förnöjt:
Känns bäst att vara i en större stad att jobba va?

 Lagom är bäst, svarade jag ännu mer nöjd.

I badet tänker jag mycket. Eller inte alls. Idag när jag tog mitt första bad hemma på flera månader, eftersom jag bott i Älvdalen, så var det nog en sådan gång när tankarna fladdrar iväg flera mil bort. Jag tänkte på Älvdalen, och tiden där.

Jag tänkte på alla långa dagar jag satt där och sorterade inkorgen och planerade nästa dag i kalendern för att minnas vilka jag skulle ringa och marknadsföra katalogen hos, vilka jag skulle sälja in annonser till och vilka jag skulle stryka. Alla luncher som jag och Linda setat vid det mörkbruna bordet i matsalen från ikea och pratat kärlek, barndom, saknad och framtidsplaner. Hur vi konstaterade vad trötta vi var och vilken fokus det krävdes att jobba såhär intensivt. Sedan skrattade vi och hade roligt ett tag.

Jag tänkte också på stackars Carina på Morins som opererade sin blindtarm och de goda biskvierna, om gästvänligheten och lunchpromenaderna till ok för att köpa blaskigt 12-kronors kaffe och sakta zippa på den på vägen tillbaks till kontoret i solen, enbart för att piggna till. Om de trevliga och pratgoa gubbarna på ica olssons som alltid gav en ett leende när jag kom gående med min korg bland limpor och pasta.

Tankarna vandrade också iväg till alla bastukvällar på torsdagarna i jan-olov och ingas källare tillsammans med en folköl och mina tankar, all snö, mulltoan, den friska luften, promenaderna och backarna till och från jobbet, slalomen, wäsabergen, Ulrica och hundarna, lugnet, stugan och mulltoan.

Men varför känner jag ingen saknad? Jag var i totalt avsaknad av nostalgi och separationsångest när vi lämnade gården och hunden Wilmas bedjande blick, för att styra bilen hem till Hedemora. Jag var kall och trött. Inget kände jag. Jag som trivdes så bra, men jag saknar det inte. Fan va konstig jag är.

Reboot and restart som det heter i datorvärlden. Och det är precis det jag håller på med nu. Därav tystnaden från min sida. Ni ska bara veta hur mycket tid och fokus det krävs att på endast två dagar landa hemma i huset, packa upp, sova ut, ladda nya krafter, hinna med lite vardagspyssel, packa upp igen och packa nytt. Eller i alla fall fundera vad jag ska ha med mig.

För i övermorgon är det dags för ännu ett äventyr; Uppsala och Upsala nya tidning. Fan vet hur det kommer bli. Återstår att se. Som det är nu känns det mer och mer som jag kommer bajsa på mig, men det lär väl ordna upp sig om jag bara tar det för vad det är. Go in, hit hard, get out. Typ.

Men tills dess är jag i alla fall värd och få slappa och pysa runt här hemma i mjukisbrallor och bara göra det jag vill i ytterligare 1,5 dygn. Och det tänker jag. Vad gäller Idre så har jag inte riktigt hunnit smälta alltihop, men jag lever! Och jag är numera asduktig på slalom. Inte. Men kul var det och kunskaperna fick ytterligare vatten på sin kvarn.

... som pricken över i åker jag tillsammans med kollegorna upp till Idre fjäll imorgon bitti för en hejdundrande avslutningsfest! Ännu mer skidåkning... puh. Men backarna ska tydligen vara mer "nybörjarvänliga" där uppe, så vi får väl hoppas på det då.

Idre ligger ju bara ett stenkast härifrån Älvdalen, så det var ett självklart val eftersom de håller hög standard på det mesta enligt dom som vet. Ska i alla fall bli kanonkul med lite mer skidträning, after skiiii, basta och bo i stuga med allihopa. På kvällen kör vi lite diskobowling och middag.

Men jag ska erkänna att jag är lite nervös över lutningen på backarna där, eller... nervös över huvud taget! Fan också, mååste lära mig det här nu. Det ska ju vara så jävla roligt. Jag fick bara träningsvärk sist ja´. En stadig rapport publiceras efter helgen.

Tack vare tiden här i Älvdalen har jag blivit erbjuden en himla massa möjligheter jag inte skulle ha fått chansen att hoppa på annars tror jag, om jag bodde i Hedemora. Även fast det är sista veckan här uppe så slutar inte de roliga aktiviteterna att uppenbara sig, och för det tackar jag min nyfunna vän Ulrica mycket för.

Efter en saftig övertid så hade jag helt plötsligt en ledig dag att ta ut så det senaste gångna dygnet har jag tillbringat i Evertsberg, hos Ulrica i hennes mysiga stuga tillsammans med hennes hundar.
Jag var väldans sugen att tillbringa eftermiddagen i släden än en gång, när det ändå var dagsljus denna gång liksom... men efter att vi konstaterat att en av hennes tikar gått in i höglöp och för att slippa riskera att hon skulle bli påsatt och att det skulle bli ett konstant jufsande och juckande i ledet så skippade vi den idén.

Istället dammade vi av mina kunskaper i... längdskidåkning! Har nog inte stått på ett par längdskidor på säkert tio år. Lätt. Och det var ingen vanlig skidåkning vi skulle ägna oss åt, utan med en hund fastspänd i en lina runt midjan. Ett så kallat midjebälte. Shit! Dubbel nervositet vill jag lova. Men kände att jag ville anta utmaningen med på nåt vis, och se om jag kunde klara av det. Man kan ju inte förkasta en aktivitet för att man är skraj. DET går inte.

Men jag ska erkänna att jag såg mig själv stå där i nån sorts kobent ställning med hunden kutande för glatta livet och jag vinglande, vrålande och med stavarna vilt viftandes omkring, utan att få stopp på skiten.
Men ack vad jag bedrog mig. Evertsbergsspåret var nypistat och jättefint före och jag hade mycket bättre balans än vad jag minns det och hunden CD stannade så fort jag skrek STAANNA!
Även fast han till en början försökte bestämma över mig genom att pissa på mitt ben! Va i helvete gööör du! vrålar jag och Ulrica bara garvade... sjyrro. Jävlar va sur jag blev. Men efter den lilla pissincidenten funkade allt utmärkt och jag var glad igen.
 
Nog för att jag ramlade typ fyra gånger och CD undrade vad i helvete jag höll på med när jag låg där och krälade längs spåret, och Ulrica försvann med sin hund Zipp i horisonten. Jag var snabbt upp på benen igen och gjorde ett nytt försök. Sen flöt det på, det gick undan och jag blev allt djärvare! Med snö i blick och vind i mössan stakade jag mig framåt, framåt och efter 45 min var nog både jag och CD nöjda. Även fast han nog helst ville tillbaka till hundgården och lukta löptiken i arslet. Kul hade vi och det tackar vi för!

Jobbade över två timmar i måndags, den här katalogen kräver sin tid det är ju tydligt. Men det ska bli skönt när man håller den i sin hand som färdig produkt och vi kan bläddra i den och vara stolta över våran fina turistkatalog. Nog jiddrat om det.

När jag går hemåt på kvällskröken och är hungrig som en svältfödd supermodell inser jag att en kebabrulle nog skulle passa skitbra ikväll. Jag orkar ju liksom ändå inte laga nån mat. Så jag stolpar med bestämda steg in på lokala pizzerian. Fråga mig inte hur det gick till, överlevnadsinstinkten bara styrde stegen dit. Och så kände jag att det luktade god mat därifrån.

De verkade ha det lugnt denna måndag kväll eftersom den ena står och hänger över disken och blänger på tv:n på väggen, och den andra snubben vid ett av borden gör desamma. Han vid bordet flyger upp som en pingisboll när jag kliver in och han säger Heeej! Man kanske var saknad.

Grejen är att jag känner igen honom, som fan. Han tittar lite snett på mig också. Jag menar, hur jävla ofta känner man igen en pizzabagare i Älvdalen liksom? DÅ slår det mig! Han har ju för fan jobbat i Hedemora! Shit, hur stora är oddsen hör jag mig själv tänka.
Så jag tar min handske, pekar på honom över disken och undrar:
DU har jobbat på Ali Baba va?!
Jaa! Jag sa det, jag tyckte jag kände igen dig aaalltsåå! utbrister pizzabagaren glatt.

Han undrar om jag bor kvar i Hedemora, vad jag gör i Älvdalen och berättar varför han är här. Han verkar vara som alla andra pizzabagare, han hjälper en kompis kompis som var på min pizzeria förut och jobbade först lite i Avesta och sen här i Älvdalen för att återgälda tjänsten. Eller nåt. Trevlig var han i alla fall och det hade jag inte väntat mig. Ett roligt möte.

Kära vänner, jag hinner varken äta, kolla mail, pissa, dricka eller skita i skrivande stund. Vi har deadline på katalogen Upplev Älvdalen i natt och jag jobbar häcken av mig. Jag hinner inte ens uppdatera något spännande inlägg idag. Därav inlägget. Om ni har överseende så återkommer jag. På fredag slutar jag i Älvdalen, vad sa ni nu då?