Det ryms mycket i en skalle

I morgon är det en vecka kvar till ultraljudet, och jag gör mitt allra bästa för att hålla mig cool. Har jättemycket stöd från både er på bloggen (ser jag via kommentarer som trillar in!) och från vänner och familjen - och det känns GRYMT! För jag vet att ni finns där hur än denna resa slutar.

Det är fruktansvärt svårt att ta det här för givet känner jag...
I går hade jag en "bra graviddag" då jag kände väldigt starkt att detta blir bra! När jag i går kväll, då jag brukar känna mig extra gravid av nån anledning, böjde mig fram i soffan för att sträcka mig efter vattenglaset så kände jag en serie i tre små nervryckningar i magen! Om det inte var lilla pys som gjorde sig påmind så vette fan vad det kan ha varit?! De kom lite oregelbundet.. donk, plink, knäpp - väldigt tydligt men också väldigt subtilt. Log lite för mig själv och lutade mig tillbaka igen.

På fredag har 18 veckor passerat. Ynnesten att få vara gravid, hur länge man än får chansen att vara det är ju fantastiskt egentligen. Jag lever just nu med en målbild framför mig, där vi ser en fantastisk bebis på skärmen nästa vecka vid den här tiden. Helt jävla omöjligt kan det ju inte vara att det blir så! <3

Jag känner ett konstigt lugn i kroppen i dag. Det är både oroväckande och skönt. Samtidigt. Undrar om jag till slut har kapitulerat för att det är som det är liksom. Eller så har det och göra med att jag kommit över statistik på socialstyrelsen som på något sätt lugnar en gravid och hysterisk journalist.

"Under 2009 har totalt 1 901 barn, 17,5 barn per 1 000 födda, rapporterats till registret för övervakning av fosterskador och kromosomavvikelser."

Ser ni? nästan 18 barn per tuuusen födda! Det är fan inte mycket alltså... jag är nästan förfärad över att vi är en del av den där statistiken. Vi hör ju dock till 2010 års siffror, men ändå. Så om jag nu ska lita blint på statistiken så borde oddsen vara väldigt bra för att vi inte ska drabbas igen? Ja jag kan ju inte säga något säkert - men lugnad blev jag. I alla fall för tillfället. Många stormar har jag fan överlevt under de här två åren, så det vore väl fan om man inte ska fixa det här med. Vad än utgången må bli. Men det måste ju bli bra nu, eller hur?! Måste, måste, måste. Vill, vill, vill. Allt jag önskar kan jag få.

Tittade på Livet på BB häromkvällen och såg en nybliven far som fick sitt nyfödda barn i famnen. Och den blicken och leendet på honom sen... jag grät som ett barn.
Jag önskar inte något annat än att få ge Nicke den blicken och gåvan. Den oändliga kärleken som ett nyfött barn i en famn kan ge. Just nu känns det som en önskedröm långt bort - men den kanske inte är så långt borta vid horisonten som jag vill få det till? Livet har en förmåga att överraska åt båda hållen, det vet jag.

Jag är smickrad över att det kikar in ungefär sju personer varje dag för att se om jag har skrivit något. Fint av er - passa på att stötta mig också nu när ni ändå är inne vettja. Då blir jag glad, Ert stöd betyder allt! <3

Jag tog mod till mig att fota en till magbild igår... sånt känns lite läskigt, men som jag sagt förut - det får bära eller brista! Bevis måste man ju ha oavsett hur det går ju. "I de allra flesta fall går graviditeten bra"... är en fras jag försöker tänka på nu. Here you have it!

Det kan luta åt att jag i dag efter jobbet ska göra något som jag egentligen inte vågar... alls. Köpa mammabyxor. Big deal? tänker ni kanske, men då ska jag genast slå en näve i den åsikten och säga att det ÄR en big jävla deal för mig. Det här innebär ännu ett steg i accepterandet och glädjen över att vara gravid - och det är skrämmande må ni tro.

För tänk om jag sitter där med mina nya mammabyxor och allt går åt skogen sen?! (Peppar peppar.) Då har jag ju köpt de här byxorna helt i onödan, och så sitter jag sen och bölar och snyter mig i dem istället. Nu säger jag ju inte att det ska BLI så... men det är så min hjärna hinner resonera innan mitt förnuft kommer in och ber den hålla käften. Och jag delar med mig av det till er - hyggligt va? Ni läsare får läsa om mycket konstigheter, men jag hoppas ni peppar mig!

Jag tror att förmågan att kunna acceptera saker, vad det nu kan handla om, är nyckeln till att tilllåta sig vara gladare och mer harmonisk. Om jag accepterar att jag vill vara glad över att vara gravid till exempel - så slipper jag ju känslorna att streta emot det i rent försvar, och det är ju skönt. Och den som accepterar sina extrakilon, slipper kämpa emot tankarna på att gå ner i vikt. Jag jobbar på accepterandet, hela tiden. Det är inte lätt att vara ärrad.
Och njuta ska jag till 110 procent efter vår tredje ultraljudskoll - om allt visar sig perfekt. Det måste vara perfekt. Måste. Tills dess balanserar jag mellan att hålla andan och att njuta lite i smyg. Det måste få vara så nu.

Och nya mammabyxor känns som ett led i att acceptera att graviditeten fortskrider och att jag känner mig jävligt obekväm i detta nu med trånga leggings och hål i begagnade mammabrallor. Oavsett hur länge jag har ynnesten att bära pys i mig så tänker jag ta vara på varje dag, och ett par nyinvesterade byxor är verkligen ett led i det - för det känns lite trångt, och det är ett faktum!

Har varit riktigt effektiv i dag på jobbet, fram tills nu. Blev fikasugen istället. Hade en tokrajd från i morse när jag kom, med paus för 20 min lunch. Skrivit tre artiklar och fyra notiser, så nu ska jag minsann ta mig en kopp... nåt gott, och bara vara en stund innan jag planerar nästa drag.

Om jag inte inbillar mig så har jag fått för mig att alla jobbiga och skitzofrena tankar från första trimestern är på väg bort... i början tex, så tyckte jag så jävla synd om Nicke för jag ansåg att han bara luktade illa och var allmänt oattraktiv. Hyggligt liksom. För så är det ju inte! Han är min prins som räddat mig från allt ont, och så beter man sig som en svingande spikklubba som skadar allt i sin väg.
Nicke avslöjade i dag att han typ vant sig vid tryckt stämning hemma, och nu var jag helt plötsligt glad i två dagar i rad. Nåt är fel, ha ha! Eller så är det bara det att jag vandrar längre och längre bort från första tiden och går in i en fridfullare period... känner mig liksom mer som mig själv i dag! Fler som varit gravida som upplevt samma sak - kommentera gärna!

Jag tänker inte så mycket i dag, jag bara jobbar och är. Får ta vara på de dagarna känner jag. Det är en sån där "det får bli som det blir"-dag... energin finns inte alltid till att oroa sig och vara ängslig. För i detta nu litar jag på vetenskapen. Men sånt kan ändras på en handvändning, det vet jag. Men som sagt - nu är det bara och vila från allt. Ska nog fira med en ostbågspåse ikväll, hä hä!