Det ryms mycket i en skalle

Kan människor vara FÖR glada? Jag sitter nästan och skäms när jag kommer på mig själv med att bli otroligt provocerad när somliga är för glada och hurtiga. En positiv attityd till saker och ting, och tro på en tillförsikt för framtiden är ju en sak - men att lägga av ett asflabb så fort någon öppnar käften och säger NÅNTING är inte helt friskt. Eller? Jag tycker fan det visar tecken på nervöst beteende!

Då fick jag det ur mig också - nog om det.

Ska jag babbla bebismage igen tycker ni? Blir det inte tråkigt i längden? Ah, det är ju ljus- och huvudpunkten i mitt liv just nu så en uppdatering kan ni ju få; Jag har sämre kissblåsekontroll nu än någonsin.
Och tänk er årets sämsta och värsta skräckscenario i den genren: Att stå vid kaffeautomaten och tramsa loss med två jämngamla kollegor, börja skratta hysteriskt, motvilligt, och känna att liite kommer i byxan. Och inget ombyte. Och jag kan inte sluta skratta. Fan va härligt! Paniken är ett faktum. Inget att göra dock.

Känner att pys har hicka just nu. Haon är en jäkel på att hålla låda kan jag berätta. Och huvudet ligger numera som ett skruvstäd i skrevet - mer och mer för varje dag. Och för var dag känner jag också hur det mer och mer trycker ner mot svanskotan och arslet. Känns som jag skiter på mig rätt så direkt, om jag inte går när nöden faller på. Vilket av den anledningen sker väldigt ofta nu i dagarna. Kanske på g snart?

Skönt att jag jobbar sista dagen i dag så jag kan lägga mig ner när jag vill. Jag längtar så det är löjligt åt det.

Äntligen fick jag journalen utskriven och mappad av barnmorskan i dag, under besöket! Så nu ligger den i bb-väskan tilllsammans med förlossningsbrevet som jag skrev ut, även det i dag hos svärpäronen. Inte hade jag gått upp något mer i vikt heller sedan sist hos barnmorskan. Har stått still i en månad nu, superskönt!

När vi ändå höll på med massa pysfix så monterade vi barnstolen i baksätet med botteninsatsen i dag.

Jag blev hysterisk ett tag över att inte veta hur man satte fast den i insatsen - och ännu surare när jag insåg att Nicke minsann hade stenkoll. Men efter lite lugna ner dig nu och diverse andra fraser så ramlade poletten ner och båda blev nöjda och glada.
Men jag tror nog att Nicke tyckte det var lugnast innan jag kom ut och störde honom, så han fick pyssla i fred utan mina ifrågasättningar. Däremot har han ett tålamod av järn med mig, den där guldklimpen. Jag förstår inte hur han gör, eller hur han orkar? Kärlekens vägar äro outgrundliga.

Innan 7 aug helst, vill vi ha ännu en guldklimp att krama, pussa och älska. Men tills dess krävs det nog också ett mått av tålamod har jag en känsla av.

Om jag hade fått sitta bredvid suputen Plura i går när han framträdde i P3 där han fick göra programmet Krister´s moraltest så hade jag fan gett honom en näve rätt över den sönderrökta käften.

Den där mannen vänder ju kappan efter vinden i alla frågor! Speciellt den som handlade om att ta ställning till att äta kött. Gubbens motivation: Jaa men människan har ätit kött i alla tider. Ju. Och så är det gott... ju. Liksom.
Har Plura missat att vi de senaste 50 (plus) åren inte äter kött på samma sätt i dag, som vi gjorde när vi kutade omkring med djurhudar och träpåk och åt kött för ren överlevnad?
Han har tydligen också missat att djur i dag föds upp just i matsyfte. För att vi ska kunna äta dem. OFTAST under jävligt ruskiga omständigheter också (som moralfilosofen, som bedömde hans svar, själv uttryckte det...).

Va fan är det för jävla svar?! Faktum är att just den utslitna motiveringen har jag hört alldeles för många gånger. Ett utmärkt sätt att glida undan för att slippa ta i det som alla vet; Djuren lider i majoriteten av fallen både när de föds upp och när de faktiskt avlider. Slaktas. Dör. Blir kvävda till döds, skuts med bultpistol. Av oss, människor. För vårt godtycke. Usch så läskigt va? Men de allra flesta viftar bort det otäcka med just det argumentet. Och så kallar de sig djurvänner dessutom. Fan vad jag säkert retar folk nu, men i don´t care. Min blogg, mina villkor, mina åsikter.

Skulle vara intressant och se hur många som valde att äta kött om de själva fick ta bultpistolen och rikta den i pannan på den söta kossan med de stora, bruna ögonen och döda den själv, innan grillen skulle fram.

En annan påstådd motivering, som jag hört på fler håll, för att motivera sitt köttätande är att jorden och skogen på nåt jävla vis skulle bli överbefolkad annars. Att vi gör djuren en tjänst. What!? Tror man på det? På allvar? I så fall ber jag de människorna att tänka till en gång extra. Ibland blir man så trött.

Sanningen är att folk är lata och de tror att det är dyrt att vara vego. Sedan får ni säga vad ni vill. Det ska bli så skönt att få ett barn som faktiskt tänker efter, med våra värderingar i grunden. Levande, kännande varelser ska inte behöva dö för att vi ska äta oss mätta. Det finns andra val här i livet. Skulle våra barn mot förmodan välja att äta kött ändå, så vet den i alla fall vad det innebär.

Jag försöker inte alls värva vegetarianer med detta inlägg, och jag hatar så klart inte folk som äter kött. Men det jag avskyr är att folk inte verkar vilja vara varken medvetna eller vilja reflektera om vad det är faktiskt är de stoppar i munnen och allt som ligger bakom. Ja men de har ju haft ett bra liv! So? De har väl fortfarande blivit uppfödda och dödade i slutändan av oss människor.

Fick en känsla av att somliga tror att jag ligger och klämmer ut en bebis nu, eftersom jag inte varit aktiv på facebook på ett par dagar. Men nope, så är det inte. Här är jag, bebis i magen och tung med foglossning. Jag klagar inte, men ont gör det. Pys lever om så gott haon kan där inne i trängseln och jag hoppas varje dag att det ska kicka igång!

Vi har fördrivit hela helgen med att planera och fira Nickes 30-årsdag i dagarna två - därav lite offside. Men det har bara varit skönt. Vara ute i stugan och pillimoja lite och slåss med myggen.

Tragiskt egentligen... bara för att man inte skriver något på fejjan på några dagar så tror folk att man dött, protesterar, är deprimerad, sjuk eller har flytt landet. Eller, föder barn. Ha ha!

Om bebisen nu mot förmodan bestämmer sig att komma i dagarna så är det iaf inte på facebook den första uppdateringen kommer. Den kommer antingen här eller via ett sms till mina närmaste. Då vet ni! Pöss.

Ok, jag kapitulerar. Foglossning i kombination med stillasittande rumpa mot en hård, visserligen vadderad, kontorsstol är ingen bra match. Och detta i åtta timmar med avbrott från stolen vid korta promenader till skrivaren, toan och köket. Men trycket mot skrevet blir överlag hårt, så jag orkar faktiskt inte jobba något mer.

Från och med den 25 juli tänker jag begära föräldrapenning och sedan skiter jag i resten. Faktiskt! Jag älskar att vika på Falukuriren, och jag älskar att redigera (lay outa) men det känns som att jag älskar att vara gravid mer just nu - och då är det just det jag ska fokusera på. Dessutom avskyr min älskade fästman att jag sitter och kör bil nattetid (eller över huvud taget) i det här tillståndet.

Personalredaktören var så himla snäll som gav mig chansen att jobba trots att jag är höggravid och än så länge går det ju bra, men två veckor till av detta så är jag nog knäckt. Så jag jobbar ett skiftpass till efter ledigheten som börjar på fredag och sträcker sig tills på onsdag nästa vecka. Hon blev bara glad över att få en sluttid så att de kan planera. Var nog värre när jag själv inte riktigt visste HUR länge jag skulle palla. Men nu så!

Det ska faktiskt bli skönt att bara invänta hormoninjektionen som sägs starta förlossningen. Spännande tider.

28 dagar kvar till beräknad förlossning, vad säger vi om det? Och inte har jag gått upp något nämnvärt i vikt heller de senaste två gångerna hos barnmorskan. Känns väldigt bra. Än så länge är jag också skonad från att svälla speciellt mycket, både fingrar och anklar ser "normala" ut när det är behagligt väder. I går när det var lite hett inne blev fotknölarna lite osynliga dock, men det lade sig sen. Skönt!

Det enda som egentligen stör husfriden är trycket mot bäckenet och att jag svettas som en jääävla svettfärs. Ni vet känslan av att eftersvettas efter en bastu eller dusch? Så känns det för mig - fast HELA tiden. I natt somnade jag inte förrän klockan 5, ordentligt. Då med öronproppar som jag av nån anledning tyckte var en bra idé, kanske för att utesluta alla störande ljud runtom kring. Diverse andningsljud, kattjam, gräsklippare och sånt. Då sov jag hela tre timmar.

Det är mycket för en snorande, gravid kvinna där allt för övrigt verkar ha börjat om igen å det grövsta. Jag överväger att gå hem tidigare från jobbet nu för att ögonen och näsan rinner så mycket. Mår no good. Sjyst att man inte ens hinner hämta sig eller bli frisk, innan det ens börjar om. Snoret återkom, summa sumarum. Och jag sover sämre än sämst. Men pys mår prima! Kom nu. NU.

Jag och Nicke var i måndags kväll på väg till Lemstanäs för lite efterlängtad bilbingo. Kylbagen var packad, bingopengarna klappade och klara i plånkan och det enda jag skulle göra var att pinka (ovanligt...) innan vi drog iväg.
Hajade till av att det var rött i toan, trosan och papperet. Hade dock inte ont på något sätt, eller hade känt av något ovanligt förutom foglossningen som tryckt nedåt lite mer intensivt under några dagar. Jag ringde i alla fall barnmorskan på förlossningen i Gävle.

Vi ställde in bilbingon - trist nog, ha ha!

Hon tyckte jag skulle återkomma en timme senare för att uppdatera om det fortfarande blödde. Så då blev vi sittande framför tvn istället när vi var lediga ihop och allt, men hey... allt för pys! <3
När jag återkom till förlossningen hade det i princip slutat blöda trodde jag, men hon ville kolla upp det för säkerhets skull så vi drog iväg dit.

Matilda, barnmorskan för kvällen, var jättetrevlig och jordnära - hon satte på en bebiskurva på magen och en pulsmätare på mig. Tjugo minuter senare fick vi info om att pys mår kalasbra, och av en undersökning och ultraljud av gynläkaren såg allt kalas ut också.

Så vad sjutton var det egentligen som orsakade denna blödning? Har aldrig haft det så rikligt innan, även om det enligt BM:s mått mätt kanske inte var lika mkt som jag tyckte. Matilda berättade att det kan vara en så kallad öppningsblödning som innebär att det i så fall är första tecknet på att något är på gång. Livmodertappen mognar och trycket på mindre blodådror blir mer intensivt. Det tyckte jag och Nicke var himla spännande!

Fick uppmaningen att återkomma om jag började blöda igen - så vi åkte hem igen, med en liten känsla av ett antiklimax. Faktiskt. Hade varit roligt på något vis om det startat. Återstår att se om vår lilla karateboxare har bråttom ut.

Här har vi en riktig kalasbror! Den här brorsan hjälpte mig att införliva överraskningen jag planerat under veckan, till min fina Nicke. Den stolta fadern. Med hjälp av sitt tålamod och sina muskler hjälpte brorsan mig att under gårdagen boa sovrummet inför Pys ankomst. Allt i största hemlighet.





Medan min fina Nicke jobbade det andra dubbelskiftet på raken, och agerade hjälte genom hushållets försörjare så agerade lillebror hjälte genom att ställa upp för tjocka syrran. På egen hand hade jag aldrig klarat av att både dammsuga hela lägenheten, hämta släp hos svärisarna, bära och lyfta upp vagn, säng och skötbord i bilen/på släpet och sedan bära upp allt i lyan för att installera det.

Och jag kände att jag ville genomföra det som en liten belöning för att Nicke jobbar så hårt, och att jag över huvud taget klarar av att jobba just nu.

Efter lite muttrande, fejande, pekande, skruvande och bäddande stod så allt färdigt. Skötbordet ihopskruvat med bädd och filt längst upp, och med kläder, badtillbehör och annat i korgarna. Sängen bäddad och redo, och skrivbordet utburet i vardagsrummet. Allt blev så himla kanon och jag så taggad att jag uppmanade brorsan att dammsuga resten av lyan medan jag bytte sängkläder.

Nu när vi jobbat hela veckan känns det som att det mesta förfallit liksom hushållsarbetsmässigt så detta var verkligen guld värt. Och snacka om att Nicke blev glad när han kom hem! Den reaktionen gjorde allt värt det. Vet inte varför jag har lite blåslampa i rumpan över att boa klart i tid. En oförklarlig feeling jag har, bortsett från längtan. Kommer pys snart tro? Hur som helst är vi redo nu <3

Vecka 36 - here i come!