Ibland måste jag bara.
Det fick bli en avstickare aka spontanvisit till barnmorskan i morse, på vinst och förlust, för att kolla lite med henne hur rörelser och sådant funkar i vecka 22. Jag kände mer och mer att oron kröp uppför axeln så det var lika bra att få det ur världen. Man är ju inte van direkt vid hur det ska kännas i magen, så jag ville helst kolla hjärtljuden om det gick för sig.
När jag såg henne kände jag hur gråten kom upp i halsen, helt oförklarligt, och hon klämde in mig på en snabbkoll medan hennes patient tog prover hos sköterskan. 145 slag i minuten tickade pys hjärta, och som mamma pustade jag ut och torkade glädjetårarna när jag hörde dunkandet. Allt helt normalt, som det ska och jättebra, sade barnmorskan.
Fan va jag känner mig löjlig, förklarade jag för barnmorskan men hon bara skakade på huvudet och sade att det är bara bra att jag är alert och SKA komma in om jag känner så här. Annars blir det en jättejobbig graviditet för dig om du inte kan slappna av, menade hon och uppmanade mig också att just slappna av. Nu vet jag ju att allt är som det ska. Och det har hon banne mig rätt i!
För varje dag som går blir jag ju mer bevandrad i sparkarnas och rörelsernas värld, där inne. Nu tackar vi Maggan för att hon valde och bli världens bästa och roligaste barnmorska. Du är guld <3
Jag på gymmet igår. Bäst och försöka hålla igång lite... även om jag
just där vilade mig lite.
När jag såg henne kände jag hur gråten kom upp i halsen, helt oförklarligt, och hon klämde in mig på en snabbkoll medan hennes patient tog prover hos sköterskan. 145 slag i minuten tickade pys hjärta, och som mamma pustade jag ut och torkade glädjetårarna när jag hörde dunkandet. Allt helt normalt, som det ska och jättebra, sade barnmorskan.
Fan va jag känner mig löjlig, förklarade jag för barnmorskan men hon bara skakade på huvudet och sade att det är bara bra att jag är alert och SKA komma in om jag känner så här. Annars blir det en jättejobbig graviditet för dig om du inte kan slappna av, menade hon och uppmanade mig också att just slappna av. Nu vet jag ju att allt är som det ska. Och det har hon banne mig rätt i!
För varje dag som går blir jag ju mer bevandrad i sparkarnas och rörelsernas värld, där inne. Nu tackar vi Maggan för att hon valde och bli världens bästa och roligaste barnmorska. Du är guld <3
Jag på gymmet igår. Bäst och försöka hålla igång lite... även om jag
just där vilade mig lite.
Maken till fräckhet.
Ok, jag vill inte jobba mer. Alla jag möter i jobbet, speciellt kvinnor, tar i min mage! VARFÖR?! Innan jag ens hinner protestera eller säga ifrån så har de båda händerna på den och piper fram nåt gällt och ler. Vad hände med 1 meters-regeln? Fan, jag känner mig kränkt även fast de menar väl...
De frågar liksom inte ens om lov först! Vadan denna frihet med att tafsa på min gravidmage? Jag är säkert inte unik i sammanhanget, men jag vet utifrån mig själv att JAG aldrig gör så... det är liksom fräckt! Fan va sur jag blir.
Kontentan blir att när jag ler tillbaka och försöker släta över händelsen, så inbjuder det (tydligen) till frågor:
1) När är du beräknad? Jag svarar.
2) Är det första eller andra barnet? Jag svarar andra.
Och då kan ni gissa vilka frågor som följer därefter:
1) Är det en pojke eller flicka? Jag svarar son.
2) Hur gammal är han? Det är ett änglabarn, svarar jag.
Då kommer den sorgsna blicken, det snea huvudet och jag tvingas ge mig in på ett personligt plan även fast jag inte vill. Jag vill inte vara otrevlig heller, och har de frågat får de fan skylla sig själva också anser jag. Men det märks att de blir obekväma. Det kanske lär de att inte tafsa på kvinnors magar, när de inte vet historian bakom.
I övrigt har jag gått in i vecka 22 och väntar på de riktiga sparkarna, än så länge är det rörelser jag känner - som små pick liksom, tidvis. Speciellt efter måltiderna. Och så nojar jag så klart så fort det inte känns lika mycket som dagen före. Men det kanske är normalt?
De frågar liksom inte ens om lov först! Vadan denna frihet med att tafsa på min gravidmage? Jag är säkert inte unik i sammanhanget, men jag vet utifrån mig själv att JAG aldrig gör så... det är liksom fräckt! Fan va sur jag blir.
Kontentan blir att när jag ler tillbaka och försöker släta över händelsen, så inbjuder det (tydligen) till frågor:
1) När är du beräknad? Jag svarar.
2) Är det första eller andra barnet? Jag svarar andra.
Och då kan ni gissa vilka frågor som följer därefter:
1) Är det en pojke eller flicka? Jag svarar son.
2) Hur gammal är han? Det är ett änglabarn, svarar jag.
Då kommer den sorgsna blicken, det snea huvudet och jag tvingas ge mig in på ett personligt plan även fast jag inte vill. Jag vill inte vara otrevlig heller, och har de frågat får de fan skylla sig själva också anser jag. Men det märks att de blir obekväma. Det kanske lär de att inte tafsa på kvinnors magar, när de inte vet historian bakom.
I övrigt har jag gått in i vecka 22 och väntar på de riktiga sparkarna, än så länge är det rörelser jag känner - som små pick liksom, tidvis. Speciellt efter måltiderna. Och så nojar jag så klart så fort det inte känns lika mycket som dagen före. Men det kanske är normalt?
Jobblusten då?
Ok, jag har tappat min jobblust. Helt och hållet. Jag vill inte kliva upp ur sängen på morgonen utan vill bara ligga kvar och sova halva dagen, klappa katter och titta på skräp-tv. Förstår inte hur det kunde bli såhär helt plötsligt?! Bara över en natt liksom.
Finner mig själv att läsa på nyhetssajter och resesidor istället för att göra det jag borde.
Och jag är rätt säker på att jag inte är ensam om att få sådana här svackor. Därför tog jag mod till mig och outade mina känslor för min kollega Lennart i morse, när jag anlände till redaktionen med något som kändes som gigantiska påsar under ögonen trots redigt med sömn. Det bara vällde över liksom.
Det visade sig att Lennart kände PRECIS samma sak! Han hade också noll jobblust och ville bara åka iväg på en lång resa sade han.
Och han är ändå trettio år äldre än mig, och borde ju enligt mina fördomar besitta en helt annan form av arbetsmoral. Men icket, och det kändes jätteskönt att kunna vara ärlig med honom om hur man känner. En svacka helt enkelt. Vi konstaterade båda två att det ska bli intressant och se om vi lyckas fylla tidningen tills på tisdag, ha ha!
Lennart trodde det var lite vårtrötthet/vårdepp light... men i mitt fall är det jävligt svårt att avgöra eftersom jag dessutom är gravid. Det kan vara hormoner som gör att jag blir så jävla trött också, jag vet inte. Men att jobblusten saknas trots fina kollegor och avslappnad arbetsplats, där jag får träffa roligt folk, är väldigt konstigt. Vad ska jag göra? Sova på saken till att börja med i alla fall.
Är så väldigt väldigt lycklig att jag har lillpys i magen som gör sig påmind då och då, och Nicke som tar hand om mig.
Finner mig själv att läsa på nyhetssajter och resesidor istället för att göra det jag borde.
Och jag är rätt säker på att jag inte är ensam om att få sådana här svackor. Därför tog jag mod till mig och outade mina känslor för min kollega Lennart i morse, när jag anlände till redaktionen med något som kändes som gigantiska påsar under ögonen trots redigt med sömn. Det bara vällde över liksom.
Det visade sig att Lennart kände PRECIS samma sak! Han hade också noll jobblust och ville bara åka iväg på en lång resa sade han.
Och han är ändå trettio år äldre än mig, och borde ju enligt mina fördomar besitta en helt annan form av arbetsmoral. Men icket, och det kändes jätteskönt att kunna vara ärlig med honom om hur man känner. En svacka helt enkelt. Vi konstaterade båda två att det ska bli intressant och se om vi lyckas fylla tidningen tills på tisdag, ha ha!
Lennart trodde det var lite vårtrötthet/vårdepp light... men i mitt fall är det jävligt svårt att avgöra eftersom jag dessutom är gravid. Det kan vara hormoner som gör att jag blir så jävla trött också, jag vet inte. Men att jobblusten saknas trots fina kollegor och avslappnad arbetsplats, där jag får träffa roligt folk, är väldigt konstigt. Vad ska jag göra? Sova på saken till att börja med i alla fall.
Är så väldigt väldigt lycklig att jag har lillpys i magen som gör sig påmind då och då, och Nicke som tar hand om mig.
Praktiskt.
Jag och Nicke (framförallt jag) hade jävligt roligt åt min lilla hylla igår:
Drack te i lugnan ro och tyckte det var så drygt att böja sig fram till bordet
varje gång... så vad gör man, ha ha!
När man pendlar nästan sju mil om dagen totalt så har man mycket tid att tänka mellan varven.
Och i dag sjönk det nog in: Jag har ett BARN i magen?! Det är inte längre bara ett föremål för längtan, kärlek och oro. Nicke ska bli pappa, och jag ska bli mamma. På riktigt! All den här längtan som vi känt efter knott blev verklig igen på en sticka i december, och sedan blev det på riktigt via en ultraljudsskärm och nu är det verkligen på riktigt när magen börjat växa.
Men huvudet har inte hängt med. Riktigt...
Jag har varit så fokuserad på längtan, ångest och rädsla att jag faktiskt glömt bort att reflektera över hur livet faktiskt kommer att bli från och med augusti när pys beräknas komma till oss. Vi ska bli föräldrar. Inget blir sig längre likt. Ingenting.
För fram tills nu har jag nog inte riktigt själv vågat inse att en framtid med barn kommer - för jag har bara koncentrerat mig på att förverkliga den här önskningen om att bli gravid igen, så fort som möjligt. Och nu när den väl blivit sanning så tar jag i framtidstanken för första gången.
Det är en svindlande tanke att ett barn som jag bär i magen kommer tycka att mamma Therésas mat är bäst och pappa Nicklas är starkast i världen. En människa med åsikter, drömmar och visioner och förhoppningsvis full av ifrågasättande och intelligens. En individ som vet hur man tänker själv. (Men det är ju mer vår vision.) Ett barn som alltid kan komma hem till mamma och pappa när livet blir tufft.
Jag blir helt yr. Jag måste nog känna och fingra på framtidstanken en stund till...
Drack te i lugnan ro och tyckte det var så drygt att böja sig fram till bordet
varje gång... så vad gör man, ha ha!
När man pendlar nästan sju mil om dagen totalt så har man mycket tid att tänka mellan varven.
Och i dag sjönk det nog in: Jag har ett BARN i magen?! Det är inte längre bara ett föremål för längtan, kärlek och oro. Nicke ska bli pappa, och jag ska bli mamma. På riktigt! All den här längtan som vi känt efter knott blev verklig igen på en sticka i december, och sedan blev det på riktigt via en ultraljudsskärm och nu är det verkligen på riktigt när magen börjat växa.
Men huvudet har inte hängt med. Riktigt...
Jag har varit så fokuserad på längtan, ångest och rädsla att jag faktiskt glömt bort att reflektera över hur livet faktiskt kommer att bli från och med augusti när pys beräknas komma till oss. Vi ska bli föräldrar. Inget blir sig längre likt. Ingenting.
För fram tills nu har jag nog inte riktigt själv vågat inse att en framtid med barn kommer - för jag har bara koncentrerat mig på att förverkliga den här önskningen om att bli gravid igen, så fort som möjligt. Och nu när den väl blivit sanning så tar jag i framtidstanken för första gången.
Det är en svindlande tanke att ett barn som jag bär i magen kommer tycka att mamma Therésas mat är bäst och pappa Nicklas är starkast i världen. En människa med åsikter, drömmar och visioner och förhoppningsvis full av ifrågasättande och intelligens. En individ som vet hur man tänker själv. (Men det är ju mer vår vision.) Ett barn som alltid kan komma hem till mamma och pappa när livet blir tufft.
Jag blir helt yr. Jag måste nog känna och fingra på framtidstanken en stund till...
Framsteg.
Det var kärlek i luften igår, åh vad vi längtar efter pys där inne...
Nicke hälsade till miraklet i magen...
trots mina sexiga bristningar så skiter jag fullständigt i dem och väljer se det fina budskapet istället.
Nicke hälsade till miraklet i magen...
trots mina sexiga bristningar så skiter jag fullständigt i dem och väljer se det fina budskapet istället.
I dag hade vi besök hos barnmorskan och vi fick höra hjärtljuden för första gången. Det var så otroligt coolt! Snabba och hurtiga slag som höll sig efter kurvan och det är vi mycket lyckliga för. Vi båda log nog med hela ansiktet när vi hörde slagen och också hörde hur den flyttade på sig bort från dopplern (micen). Det lever jag länge på! Nu är det besök om fem veckor igen och då får jag gärna ha blivit ännu fetare, ha ha! Tills dess ska jag köpa en Weleda-kräm som är svindyr på hälsokostbutiken men helt klart värt det för att motverka fler bristningar.
Tog mod till mig att plocka fram bebiskläderna som var tänkta till Knott från början, nu får Pys ärva dem. Man måste våga älska igen och att se den lilla mössan gav mig lite mod på traven - att leva i nuet och våga se en framtid med en stor och härlig familj!
Är det inte lite så man vill lukta på kläderna, och ha dem bredvid
sig i sängen? <3
Är det inte lite så man vill lukta på kläderna, och ha dem bredvid
sig i sängen? <3
Vårt mirakel.
Här har ni pysen - underverket, ängeln, miraklet. Vår kärlek.
Det är inte ofta jag får tunghäfta men nu när jag ska skriva detta inlägg så vet jag inte riktigt vad jag ska säga, eller var jag egentligen ska börja. Bilden säger ju allt. Fostervatten finns det bra om, mått och vikt stämmer överens och alla vitala delar ser ut att finnas på plats enligt vår läkare på specialistmödravården.
Det var tysta, långa och frustrerande minuter som var fyllda av ångest, kräkkänslor, förstelnad och skräck när jag väl lade mig på britsen och läkaren sprutade ut gelén på magen. Jag trodde ärligt talat hjärtat skulle stanna på mig. Stirrade frenetiskt på Nicke som satt intill mig, och lade per automatik ena armen över min panna så att jag inte skulle se skärmen. Jag ville inte. Nicke följde dock dramat med min svettiga och hårt hållna hand i sin.
Ingen säger ett ljud, det enda man hör är ultraljudets svaga surr från maskineriet. Läkaren hummar lite, letar efter avvikelser. Säger fortfarande inget - han är känd för sin noggrannhet och tystlåtenhet.
Till slut står jag inte ut längre utan bryter tystnaden med: lever det? Jaadå, hjärtat slår här... får jag till svar.
Finns det fostervatten? kommer nästa fråga utfarande. Även där nickar han.
Till slut börjar jag smygtitta när jag ser Nicke småle åt mig och jag ser de små fötterna på skärmen som är korsade över varandra, och man ser små rörelser lite då och då. Handen är intill munnen mest hela tiden och vår läkare säger att de ofta suger på tummen. Urinblåsa, magsäck och antydan till njurar ser också ut att finnas på plats.
Inte förrän han stänger ner ultraljudet pustar jag ut, torkar av resterna av gelén på magen och sätter mig upp på kanten. När läkaren börjar skriva in måtten i vår journal så känner jag hur gråten är på väg. Men den kommer liksom inte. Jag kanske fortfarande är i chock... om några dagar inser jag nog att vi faktiskt kommit ÖVER tröskeln! Vi får gå vidare i graviditeten! Det känns helt overkligt och vi har aldrig varit lyckligare.
Nu får det bära eller brista, jag är en bra bebisbärare! <3
Mamma & Pys 110309 - 18+2. Tjockis! <3
Minibreak.
Det känns som att jag ska isolera mig ett tag nu - och bara satsa på att försöka fokusera på nuet och positiva tankar fram till ultraljudet nästa vecka. Fram tills dess vill jag bara vädja till er mina vänner att finnas kvar i mitt liv för att lyssna, skratta, orka, stötta, glädjas och allt det där... för jag behöver er! Det är lite som ett äktenskap, i nöd och lust. Och nu hoppas vi att det blir lust, lust, glädje, glädje och vår i våra hjärtan och goda nyheter i våra sinnen!
Love you guys! <3
Love you guys! <3
Att våga se, att orka.
Tack till alla er änglamammor som orkar skriva om er enorma förlust. Det ger mig och många fler stor tröst, och i dag hittade jag in på en blogg där hon så träffsäkert satte ord på det jag länge känt, tyckt och upplevt.
Nu för jag vidare detta till er - som lite tänkvärt att ha i bakhuvudet. Om ni vill... ta er tid att läsa <3
..."Men människor i omgivningen har många gånger inte förmågan att orka finnas där. Att orka lyssna. Det är för jobbigt. Något som gäller såväl människor som står familjen mycket nära som främlingar.
Det är också något som dom flesta man möter har gemensamt. Dom orkar inte lyssna. Orkar inte möta sorgen. Till en början orkar dom. Den första tiden, dom första månaderna, det första halvåret.
Men sen då? Jag har samma behov av att prata om William nu som då. Men oavsett om mina ord handlar om lyckan eller sorgen ser jag motståndet i andras ögon. Hör det i deras röst. Ibland till och med genom deras ord.
Men vi då? Vi som mist vårt älskade barn. Vi måste orka. Vi har inget val.
Vi kan inte välja att blunda, hålla för öronen och negligera våra känslor för vårt döda barn. Det som känns jobbigt för dig när jag pratar, känns förmodligen tio gånger värre för mig. Och när du inte vill lyssna. När du säger en ogenomtänkt kommentar för att slippa möta mina känslor. När du tar den enkla vägen. Då känns det hundra gånger värre för mig..."
Jag behöver inte säga så mycket mer, förutom att jag bara ville visa er hur det känns för mig i bland. Så att ni får en bild. Det är inte ALLTID såhär kan jag också tillägga - ni är guldkorn där ute som vågar se istället för att blunda. <3
Nu för jag vidare detta till er - som lite tänkvärt att ha i bakhuvudet. Om ni vill... ta er tid att läsa <3
..."Men människor i omgivningen har många gånger inte förmågan att orka finnas där. Att orka lyssna. Det är för jobbigt. Något som gäller såväl människor som står familjen mycket nära som främlingar.
Det är också något som dom flesta man möter har gemensamt. Dom orkar inte lyssna. Orkar inte möta sorgen. Till en början orkar dom. Den första tiden, dom första månaderna, det första halvåret.
Men sen då? Jag har samma behov av att prata om William nu som då. Men oavsett om mina ord handlar om lyckan eller sorgen ser jag motståndet i andras ögon. Hör det i deras röst. Ibland till och med genom deras ord.
Men vi då? Vi som mist vårt älskade barn. Vi måste orka. Vi har inget val.
Vi kan inte välja att blunda, hålla för öronen och negligera våra känslor för vårt döda barn. Det som känns jobbigt för dig när jag pratar, känns förmodligen tio gånger värre för mig. Och när du inte vill lyssna. När du säger en ogenomtänkt kommentar för att slippa möta mina känslor. När du tar den enkla vägen. Då känns det hundra gånger värre för mig..."
Jag behöver inte säga så mycket mer, förutom att jag bara ville visa er hur det känns för mig i bland. Så att ni får en bild. Det är inte ALLTID såhär kan jag också tillägga - ni är guldkorn där ute som vågar se istället för att blunda. <3
