Det ryms mycket i en skalle

Shit alltså vad överväldigad jag blir av all tid jag helt plötsligt får, när Egil äntligen bestämmer sig för att stänga sina blå en stund mitt på dagen! Men grejen är att jag ju inte vet hur länge han behagar sova från gång till gång, så det gäller att utnyttja tiden effektivt.

Så fort jag lagt ner honom och ser att han somnar om, så lubbar jag snabbt som fan in i köket och konstaterar med hjälp av köksklockan att jag inte ätit något på nästan sex timmar. Kurret i magen påminde mig också två timmar tidigare, men Egil var hungrig så jag prioriterade att amma honom istället.

Just fan, jag måste koka nytt vatten i kokaren åt honom så han har till ersättningen. Tusan, pinknödig också... sen en timme tillbaks eller nåt. Åh, maten var det ja´... riva fram kastrullen i kylen och ösa upp maten på tallriken. Men, ersättningsvattnet då?! Ställer ifrån mig tallriken för att fylla på vattenkokaren. Återigen distraherad av tallriken med maten på. Pinknödig, fortfarande. Slutar med att jag står med vattenkokaren i ena handen och tjongar in maten i micron med den andra, ställer in tiden och kör igång den medan jag startar vattnet samtidigt.

Allt med benen i kors, innan jag i panik flyr in på toa efter några väldigt engagerade knipövningar.

Medan jag sitter på toa ser jag att tvätten blivit klar och legat i maskinen sedan igår. Pling! Ah, där var maten varm. Slänger in tvätten i tumlaren medan vattnet kokar... Passar på att vika den torkade tvätten också. Bubbeeel, säger vattnet inifrån köket. Lämnar högen halvfärdig och startar tumlaren.

Fyller på Egils flaska med ersättningsvatten och blandar en ny flaska med välling och sätter den i värmaren, han är säkert hungrig när han vaknar. Just ja, maten. Värmer några minuter till medan jag stirrar in i micron med gaffeln i högsta hugg. Fan vilken tid det tar. Går in i vardagsrummet för att hämta vattenflaskan under tiden och plockar med mig två smutsiga vällingsflaskor, en kräktrasa och en gammal tekopp från frukosten på väg tillbaks.

Diskar flaskorna, slänger trasan i tvätten och ställer tekoppen i diskmaskinen. Jaha ja, där var det rent. Ah, lika bra att tömma medan maten värms. Tömma, tömma. Pling! säger micron. Tömma, tömma. Fan... i med den skitiga disken också när jag ändå håller på. Fylla, fylla. Just ja, maten. Som hunnit bli ljummen igen.

Tar tallriken och sätter mig till rätta, och hittar Oprah på trean - härligt. Tar en tugga av maten, dricker lite vatten och och sväljer. Eh, eh, stön, stön... hör jag från sovrummet. Nähä?! Det menar du inte, tänker jag för mig själv när jag reser mig för att hämta Egil som så lagomt vaknar när jag börjat äta. Varför är jag inte förvånad... Kunde jag bara inte ha ätit FÖRST, säger jag till mig själv samtidigt som jag mentalt bankar mig i huvudet.

Egil tittar upp på mig med sina nyvakna ögon och smäller av ett leende - allt är förlåtet och jag glömmer vad jag ens höll på med. Aaah, småbarnslivet!


P.S. All cred till ensamstående föräldrar - jag fattar inte hur ni klarar det. Superglad att vi är två mestadels av tiden när Nicke är ledig. D.S.

Kom på mig själv med att jubla glatt och pussa Egil på kinden vid upprepade tillfällen, där han förvånat satt i sin babysitter, för att jag lyckade suga ut en gigantisk snorkråka med sugen - utan gråt! Snacka om att man lever i ett parallellt universum just nu.

Ska jag tillägga att jag för en timme sedan blev överlycklig för att jag hörde att Egil äntligen bajsade när han låg i min famn efter maten. Har han inte mökat ur sig på ett tag så blir jag ju lite nojig... Återigen, man är i sin egna lilla värld.

Och i vår egna lilla värld så diskar jag nappflaskor med tillhörande nappar säkert... tjugo gånger om dan? Och då överdriver jag inte. Handkräm nästa?

Det var en gång en kille, och han hette Egil. Han visste att mamma hade mååånga flyttlådor att packa vid gårdagens skymning, så han bestämde sig för att somna redan klockan åtta på kvällen. Halv elva vaknade han för att äta och säga hej till sin far. Blött i byxan var det också så en ny blöja förhandlade vår hjälte till sig av den vänliga modern. Ett kvällsmål senare försvann han sedan åter in i drömmarnas värld, då klockan slog halv elva. Han sov sedangott till klockan åtta med avbrott för ett arla morgonmål klockan fem. Den arma modern äro såå lycklig, stolt och vid god vigör.

Jag har full förståelse för att man lätt förlorar sig själv och sin individualitet när man blir mamma. Och märker hur lätt det är att göra det! Funderade på det igår och jag kan knappt minnas vem eller hur jag var FB (före barn). Vem var jag då? Hur tänkte jag då? Det viktigaste då var kanske vilket vin och vilken mat man skulle immundiga på fredagkvällen och var man skulle roa sig på lördagen. Jag var nog otroligt kräsen på vad som bjöds på underhållningsfronten.

Nu är jag tacksam och överlycklig om jag får ta en tjugo minuter lång, varm dusch. Lyx! Och gärna få äta macaroni and cheese-halvfabrikat framför tvn ostört. Det är lustigt hur ens prioriteringar ändras. Jag vill inte ens lämna Egil längre än ett par timmar - om ens det. För jag är ju mamma nu.

Det är en svår balansgång att veta hur mycket och ofta jag ska vara mamma, eller är det min nya identitet nu? Mamma Therésa. Eller kommer party-Therésa så småningom tillbaks men i uppdaterad (Kanske lugnare?) version? Kanske har jag vinkat adjö till den människa jag var innan Knott och Egil gjorde entré i våra liv, och en ny, lite vuxnare person börjar ta form. Men nog var Livet var bra tråkigt innan Egil, med facit i hand.

Att bara vara Therésa, och inte förälder, är nog svårt tror jag. För rollerna växer ju samman, och det är nog där någonstans som många tappar sig själva och bara lever för sina barn och inte ens lite för sig själva. Där någonstans får man se upp. Jag får för mig att man inte ska ha dåligt samvete för att man vill göra något bara för att det får mig att må bra. Men rent spontant känns det som att det är för tidigt för det, i mitt fall.

Jag trivs bra med att vara mitt uppe i mammarollen just nu, och är inte ens sugen på att göra annat än att sköta om Egil och vattna blommor. Bara göra saker som inte innebär att jag måste vara ifrån min pojk. Halvfabrikat är nog inte så jävla dumt faktiskt. Jag är rätt säker på att behovet av en gourmetmiddag kommer när tiden känns rätt.

Det här med amning verkar vara ett sömnpiller - i alla fall för Egil. Om han är övertrött så fungerar det nästan jämt att ge honom tutten, och han somnar efter fem-tio minuters ätande. ATT jag inte tänker på det alla gånger när han är som en duracellkanin och vevar med armar och ben i hundraförti och ögona är röda och glansiga på stackarn. Men sedan tror jag kanske också att det ska sådär igen. När han vevar, drar och bara grymtar vid bröstet med andra ord. Men det blir inte så ALLA gånger, måste komma ihåg.

Är väl nackdelen med delamning förstås... man har inte brösten i åtanke alla gånger. Men NU vet jag, och ska komma ihåg det! Han verkar också somna mycket tyngre när jag ammar honom, än om han får flaskan. Värt att minnas också...

Det tar tid att lära sig och ratta ett spädbarn men när man väl får in snitsen märker jag hur lyhörd jag blir på hans behov. Jag har också blivit expert på att smyga som mamma med moves som bara jag kan ha, för att inte väcka eller störa Egil när han sover lätt. Har då också utvecklat ett system att släcka lampan så knappen inte knäpper eller låter. Konstigt det där, andra gånger kan han sova stenhårt om så en bomb föll utanför fönstret. Eller så slår han upp ögonen om man tappar en knappnål. Man vet fan aldrig hur det blir från kväll till kväll.

Han verkar också ha ett sjätte sinne och vet precis när han ska vakna bara för att jag just har lagt upp maten på tallriken och tagit första tuggan. Samma när jag lyckats natta honom en orolig natt, och jag precis lagt mig och dragit på mig täcket igen. Tio sekunder senare börjar han gny. Vinst varje gång. Slår aldrig fel.

Tacos? Vi kan inte äta tacos, vi har ju Egil! eller Hyra film? Vi kan inte hyra film... vi har ju Eegil! Undrar om det bara var jag som var sådär i början, när mammaskapet tog sin början? Det var som att jag ville lägga allt, och då menar jag ALLT, på hyllan och bara sitta och vänta på att Egil ville något. Det känns som att det var så nästan hela första månaden.

Man duschade knappt, glömde av att borsta tänderna, att äta (om inte Nicke påminde mig eller lagade mat åt mig) och än mindre att höra av sig till anhöriga. Nu när jag ser tillbaks på de första veckorna så ler jag lite - liksom hur galen man var.

NU börjar mammarollen att hitta sin form och jag är mycket mer avslappnad. Mer trygg och jag känner Egil bättre än någonsin. Det känns så himla skönt... och med tryggheten kommer även kärleken till Egil framgalopperande inuti mig starkare än någonsin. Jag har drömt att jag både tappat honom och att någon rövat bort honom. Sorgen var total och jag var helt hjärtekrossad när jag vaknade. Det får mig att inse ännu mer hur lycklig jag är att ha honom.

Men att jag och Nicke faktiskt skapat honom som en produkt av vår kärlek till varandra går inte att förstå. Det kanske man som förälder aldrig förstår vidden av. Eller så kommer det i som små portioner, lite var dag.

Vad gäller amningen; Jag kämpar fortfarande på med att amma honom i den mån jag producerar mjölk, och när han inte sparkar, rivs, vevar och rycker i bröstet. Det fungerar kalas varannan gång ungefär. Och mätt blir han oftast på morgonen och på kvällen. Vi fortsätter att komplettera med ersättning och jag pumpar för att öka produktionen. Kan inte säga att det är uppkäftiga mängder, men så länge han får i sig min mjölk så är jag glad och det är också det enda viktiga.

Enda anledningen till att jag fortsätter att amma är för att jag varje morgon vaknar och tänker undrar hur det går om jag ammar i dag då? Jag är nog för dum för att ge upp. Eller för envis. Jag älskar mitt barn för mycket för att låta honom gå miste om mitt flytande guld jag har i tuttarna. Men det är också min personliga uppfattning. Alla mammor behöver inte vara fyllda av bröstmjölk för att vara bra mammor. Huvudsaken de är fyllda av kärlek.

Det gäller även mig, måste komma ihåg det...

Ni har väl inte gett upp hoppet om mig? Inser när jag loggar in på blogg.se att mina inlägg är lite glesa... men ni kan ju gissa vad som upptar min tid mest hela tiden, nu för tiden? :) Egil den underbare så klart.

Smyger omkring med honom på axeln och ömsom myser, ömsom rapar honom. Vi promenerar med vagnen och tar tupplurer ihop medan pappa jobbar. Och så längtar vi lite efter honom när vi är ensamma. Men när han väl kommer hem är det pappamys för hela slanten. Det är så fint att se - kärleken är gränslös.