Det ryms mycket i en skalle

Ser på tv om ett program som handlar om mammor och pappor som startar nytt, och i just detta avsnitt handlar det om hur skilda föräldrar hittar kärleken igen och hur de raggade upp varann.

I en sekvens berättar mamman om hur mannen hon raggat på, på arbetsplatsen, lägger en "hand på axeln, och säger Du vi tar det där en annan gång". (efter att hon lagt en lapp i hans bakficka och bjudit in honom på en öl efter jobbet) Och därefter går han, varav programledaren fnissar mitt i storyn och säger:
"Jaaha, och på stockholmska betyder det vanligtvis att man inte är intresserad".

Han kunde alltså inte hålla truten och lyssna klart på mamman, för strax efter säger hon:
"Han tyckte att det krockade med sina barn och andra aktiviteter just den kvällen, och ville gärna ta det en annan dag i stället."
Efter det nickar bara programledaren och lyssnar vidare. Man lär sig av misstagen.

Men, om det är någon sthlmare som läser detta... är det verkligen "typiskt sthlmare" eller "stockholmska"? Jag trodde det var allmänt mänskligt och att det var en av otaliga varianter att tala om, OM man inte var intresserad. Lite okänsligt kanske i så fall, men ändå. Allt cirkulerar väl inte kring huvudstaden... men min fördom har fått vatten på sin kvarn.

Fan också. Jag saknar sthlm. I sthlm kunde man gå på bio ensam utan att någon brydde sig, man kunde köpa en fika och sätta sig på en parkbänk i solen och avnjuta den utan att någon hade tid att undra varför jag satt och fikade ensam. Man kunde gå på museum ensam för att i stillhet kunna tolka konstverken, och man kunde träna ensam "för att kunna fokusera". Och man försvann in i mängden. Underbart.

Men hur fan är det här i hålan då? Bestämde mig hastigt och lustigt att ensam ta och gå på bio, för att se en film som först varit bok. Då jag nyligen läst boken så ville jag ju se hur filmresultatet blev, förstås. Och det passade utmärkt då pojkvännen jobbade eftermiddag och han förmodligen ändå inte ville se denna tjejrulle.
Ingen idé och boka sittplats, brukar alltid finnas plats sista dagen filmen går. Alla i stan har redan sett den. Plus, jag känner dom som jobbar där så det brukar alltid fixa sig.

Väl på plats möter jag svägerskan bakom kassan som hojtar:
"Jaha, du fick ingen med dig?".
"Nej, jag vill gå själv. Jag läste boken själv, och då vill jag se filmen själv" svarar jag.
Hon nickar till svar av typen förstående.

Köper popcorn och en liten dricka och tar mig in i salongen för att leta reda på min plats, och innan jag ens tagit två steg in i rummet så känner jag riktigt blickarna från alla sällskap som sitter där och myyyser tillsammans med sina godispåsar. Det blev inte bättre av att salongen var mindre än halvfull. Som om de undrar, Varför är hon ensam? Har hon inga kompisar?

Vad fan är problemet? Får jag inte unna mig lite egentid? Tydligen inte.... enligt blickarna att döma ialla fallf. Så denna biosession var det jag och alla par/kompisgäng som såg Underbar och älskad av alla.
Ja... och mannen som kom efter mig till biljettkassan då, som också köpte en enkel biljett och knappt kunde prata sammanhängande. Härligt, bara ensamma människor och miffon går på bio ensamma i den här hålan.

När jag och sambon var på Malta var en av de mest roligaste grejerna att välja matställe varje dag, tänk va kulinariskt att varje dag få prova något nytt! Det var sannerligen spännande, med varierande resultat. En del besvikna miner, men mest lät det "mmm" ur våra munnar då varken jag eller Magnus är särskilt kräsna.
Det jag kommer minnas med vatten under tungan är deras ricottaostfyllda ravioli i tomatsås, plus ett gott glas rött från lokala vingårdar. Då var det nästan så det knullade i mun!

När jag satt här och associerade till diverse restaurangminnen så minns jag även sthlm med nöje. Mycket roliga ställen och matkulturer att prova på ett och samma ställe. Härligt!

Så när min kusin från storstan var och hälsade på sin far i ett litet samhälle här i närheten, tänkte jag introducera henne för brukskrogen där hela industrisamhället äter lunch (och förmodligen får hela lunchplejset att gå runt). Enda stället. Inte så mkt och välja på alltså. De serverade kalops och potatis för dagen. Kusinen lite skeptisk som man är när man hamnar på ett nytt ställe.
När vi väl fått hem maten och konstaterat att det är mumsens, sitter vi där och filurar mellan tuggorna.

"Äter alltså all personal på Brukskrogen, vid lunch?" undrar hon.
"Ja, i princip. Det är ju lite för långt till stan för och käka liksom", menar jag.
"Ja det var gott det här. Lagar dom maten själva?" undrar kusinen.
"Jo det gör dom, det är bra det så man vet var det kommer ifrån liksom", menar jag.
"Vilken press på att laga god mat när det är så litet ställe eller hur?" säger kusinen menande.
"Ja verkligen!" medhåller jag nickande.

Och visst är det väl så? Tänk ett ställe i stockholm, någonstans. Inte gör det dem någonting om de förlorar EN missnöjd kund. Det finns ju förmodligen tillräckligt med folk för att det ska gå runt ändå.
Men i ett sådant litet samhälle där Brukskrogen finns är de ju beroende av varenda liten människa som handlar lunch där, och ryktet om en eventuell dålig mat skulle sprida sig som en löpeld. Snacka djungeltrumman! Och snacka pressen om att laga god mat. Och gott var det!

Det är lugnt, jag överlevde resan. Både dit och hem. Jag avskyr att flyga men vi har haft det underbart på Malta. En duktig kulturkrock, igen kan jag säga. Men myyycket värre än storstan... Utomlands kan man ju faktiskt inte jämföra med.

På Malta har de vänstertrafik, lire, pubar i varje hörn, sopor på gatorna och skandalöst smutsigt på smågator, bussar från 60-talet som skumpar omkring och extremt små vägar och branta dessutom. Jag var lite rädd. Men folket är otroligt trevligt!

Återkommer igen när jag landat lite. Måste bena ut det hela och kartlägga tidsresan där nere. Men nu är jag tillbaka i alla fall. Om någon bryr sig.

VISSTE ni att man kan hämta ut euro på sparbankens, eh förlåt... sweeeedbanks, uttagsautomater? Jag hade inte en jävla aning. Ibland är det läskigt hur jävla insnöad jag är.

Ja ja, måste göra det i morgon för här packas det för fullt inför våran Maltaresa! Trodde aldrig jag skulle säga följande, men det ska bli otroligt skönt att komma bort från hålan ett tag. Alla ungar, hundar, sambos, fruar och smygtittande grannar här på lövstigen.

Man kan fan inte ens gå och hämta posten eller kasta soporna utan att NÅGON gluttar på en... va fan. Jag boooor här! Fuck it. Så det ska bli så najs med en resa långt bort ett tag. Så bli inte ledsna nu mina vänner, men jag kommer inte skriva något förrän jag återvänder, förhoppningsvis hel och ren samt lite solbränd. Klarar ni er? Puss på er.

Skulle hämta ut mitt halénspaket på post-i-butik på ica i torsdags. Trevligt med lite paket. Framme vid kassan nämner jag mitt ärende och lämnar numret som jag fått via smsavisering, och ser att det är en bekanting (ovanligt? nää) i kassan, Malin.

"Men hallå! Hur är det med dig och Magnus?" kvittrar hon ärtigt.
"Joo det är bra, lite förkyld bara, men jag äter penicillin nu så nu ska jag väl bli frisk till resan" svarar jag.
"Jahaa! Ska ni utomlands? Guu så skönt... vart ska ni?" undrar hon nyfiket medan hon pysslar med mitt paketärende.
"Till Malta, det ska verkligen bli superskönt... sola och bada" säger jag drömmande.

Malin lämnar över paketet samtidigt som hon kvittrar:
"Ha det så himla skönt på resan, ha det bra!"

Jag ler, tar mitt paket och går. Behöver jag nämna att jag inte ens behövde visa leg trots att det är "obligatoriskt" nu för tiden. Snacka om småstad. Skönt.

Va fan säger man när det är kanelbullens dag? "Grattis på kanelbullens dag!" ? Eh nää... vadå grattis? Och varför firar man det över huvud taget? Jag är förmodligen skrämmande obildad nu, men jag här på landet har dålig koll. Därför var jag toktvungen och googla fram det hele.

Hittade detta på en rolig blogg, hoppas han är allvetande skräphög:

"Hembakningsrådet instiftade den för att fira sitt 40-årsjubileum. Den kunskapen kan ni glänsa med imorgon när alla äter bullar men ingen vet varför."

Även på självaste hembakarsidan så står det:

"... Det var först på 1950-talet som moderna kanelbullerecept dök upp i Vår Kokbok... Kanelbullens dag 4 oktober - bjud någon du gillar på en hembakt kanelbulle."

Och det har jag gjoort! Tog mig friheten att åka i min lilla skrotbil över åkrarna till Skäve för och käka bullar med min brorsdotter Hanna och storebror himself. Hä va gött! som vi säger här i dalom. Det underbara med att vara de kära nära här hemma, lite mys och gemenskap är bara en bilrajd bort. Hade dött om jag setat i Bredäng en kväll som denna.

Blir ju så sjukt glad att jag bott i sthlm en tid, för man blir ju så "allmänbildad" om sånt som verkligen är viktigt och betyder nåt. Eh.
Slank in på Katrin Schulmans blogg där hon fortsätter att blondera med sina dumma kommentarer. Bland annat att hon ju inte vill "stoppa i sig en massa skit som kolhydrater, socker och sötningsmedel, och kan verkligen inte förståååå hur sleven inte kan servera dinkelmackor och sockerfri yoghurt". (säger hon och planerar sin nästa krogfylla med cig i mungipan. Härligt helge...)

Blev dock så glad, på nåt... underligt vis, att jag inte behövde ställa mig frågande till ordet "sleven". Vet ju att det är en förkortning av Seven eleven. Kiosken, ni vet? Dygnet runt?

Däremot fanns det andra glada kommentarer till Katrins "smarta" inlägg där folk som faktiskt inte bor i sthlm läser den och undrar vad tusan hon bluddrar om.
Som följer:

Sleven?
Skribent: Mumsi
"Blir bara så nyfiken på vad "sleven" är. Kan någon upplysa en icke-stockholmare?"

Sleven
Skribent: Sleven
"Sleven är en ihopryckning av orden seven och eleven. 7eleven låter sig inte sägas så avspänt som man skulle önska när man snackar fort. Det skumma är att jag trodde att det var mitt ord."

Och som en klockren avslutning, lite välriktat till "söta" lilla Katrin (nä, jag är fan inte bitter. Hon måste ju vara bombad. På riktigt.):

Skribent: höhö
"Vill bara påpeka din kost. Hjärnan behöver kolhydrater för att fungera. Det är det den lever på. Utan några kolhydrater blir man trög. Hjärnan bli seg. Bara så du vet. Smal kanske du blir men du blir trög på köpet."

Jag inledde min sthlmsvistelse och därmed mitt nya och spännande arbete med att bli dödssjuk i en dunderförkylning som i slutet på veckan mynnade ut i en allvarlig bihåleinflammation, eftersom jag vägrade inse att jag var sjuk.
Där satt jag i Bredäng och hade inte en jävla aning om vem jag skulle ringa, vilken sida i telefonkatalogen jag skulle titta, hur sjuksystemet var upplagt i sthlm eller vilken jävla vårdcentral som var närmast ens. Allt kändes som ett enda stort och läskigt hav. Att jag dessutom var sjuk och svag gjorde mig inte mer motiverad.
Jag visste att detta skulle kräva minst en tunnelbaneresa någonstans, och att sitta på en sådan dödsjuk i hosta, snörvel och feber gjorde mig rentav panikslagen.

Efter tre telefonsamtal och tre tunnelbanestationer senare och mycket ojande att hitta rätt, fann jag mig på Skärholmens akutcentral och där för mig en totalt främmande läkare klämde, kände, tog prover och konstaterade att "Jag mycket sjuk, lilla flicka, mycket sjuk. Ha ha ha!" Varför detta var roligt för honom framstår fortfarande för mig som ett mysterium. Jag fick 500 mg penicillin i tio dagar, och därefter var jag frisk som en lärka hela sommaren.
Tills det var två veckor kvar av mitt sommarvik. Jag blir dunderförkyld IGEN. Fuck.

Försöker jobba på, men tvingas vara hemma två dagar ändå. Där kom den karensen och där blåste tusen spänn iväg som en skit i luften, bort från mig.
Slutar mitt vik, kommer hem och koncentrerar mig på att kurera kroppen och ta det lugnt så jag inte börjar träna för tidigt. Så för två veckor sedan tar jag två raska promenixer i stan, och vad händer? Förkylningen kommer som ett jävla brev på posten. Jag blir så trött. Så trött.

Inser att jag har nån sorts infektion av nåt slag, och inser att jag måste åtminstone åka till sjukan för och kolla värdena (eftersom vi nästa vecka åker utomlands i åtta dagar, och jag SKA vara frisk!).
Men vet ni vad jag är glad över? Jag har åtminstone ett hum om vilken läkare jag kommer träffa, hur miljön ser ut och centralen i sig är inte mer än fem minuters bilrajd härifrån. Det är sånt här som lättar min ångest. Storstan ger mig ångest. Då var jag rädd mina vänner. Bara en äkta lantis är rädd för nya grejer. But i did it.