Det ryms mycket i en skalle

Ju mer jag tänker på det, desto mer är jag övertygad om att jag kommer sakna Morins café här i Älvdalen som har stått här och stoltserat längs dalgatan sen slutet på 1800-talet. De har liksom fortfarande originalrecepten kvar som de gör sina bakverk efter... lika impad varje gång.
Plus att de nu för tiden har smackat ihop det med ATG-service också så glada och goa gubbar kan komma in med sin stinkande after shave på förmiddagen och köpa sig en potatisbakelse och samtidigt tippa på lucky seven som är spikad i V75:an till på lördag.

Och så jag då förstås, kommer in var och varannan dag för och hämta tågbiljetter som tar mig hem till Hedemora. Och varje gång står jag och småpratar lite med kvinnan i kassan, medan jag rotar rätt på den där tjugolappen som ATG tar i straffavgift för att hämta ut tågbiljetter. Det är fan en straffavgift! Liksom, skaffa biljettautomat  här?
Just den här dagen tänkte jag premiera med att betala med kort och knappade in kod och allting, men tydligen gick det sig inte för "beloppet var för lågt". Va fan?

Vad ska jag nu göra? sa jag uppgivet till den halvbekanta kvinnan.
Det enda jag har är femton spänn löst i fickan! fortsätter jag frågande...
Vet du vad? Vi gör såhär, jag tar dom här pengarna så kan du komma in med fem kronor nästa gång du handlar, säger hon glatt och nickar förnöjsamt och lite hemligt på huvudet.

Jag bara ler åt våran nysmidda plan, tackar och går ut. Det här skulle ALDRIG hända på sura Hemköp i Hedemora. Jävla kärringar. Karma, vad är det för nåt?

Fan också! Jag som klarat mig så länge nu, hela vintern ju. Och så kommer det lömska vädret så man inte ser var det är sandat eller ej. Jaa ja, rev av årets första vurpa igår när jag gick till jobbet.
Och inte var som helst heller... inte då, utan mitt i den mest trafikerade korsningen nere i byn så varenda jävel ser en hysterisk Therésa slicka isfläck. Typ.

Fan va skämmigt det är! Trots att jag fick så jävla ont i knäet så jag var helt övertygad om att jag tappat knät där borta i korsningen så var jag uppe på benen på tre röda igen. Och jag brukar inte skämmas så lätt, men den här typen av händelser är en helt annan liga vill jag lova.
Och så tittar man lite hemligt omkring sig om det var någon som såg. Var nog inte det. Fast jag tittade inte så noga heller, utan gick mumlande och grimaserande framåt. Sakta. Det var väl en underbar start på en måndag morgon? Inte. Hade jag varit i Hedemora hade faran för luriga isfläckar varit borta för länge sen. Där är det väl vår nu?

I förrgår hade jag en once in a lifetime-upplevelse. Något som jag absolut inte skulle komma över att kunna göra nere i södra Dalarna, speciellt inte Hedemora. Jag åkte hundspann. Och inte sån där turistvariant heller där hundarna har så jävla bråttom så de får lov och skita i farten.
Nej du, det var min kära kollega Ulrika som äger fyra Malamuter som hon börjat tävla med i hundspann. Hennes Samojed CD får förstås också vara med på ett hörn, men denna gång fick han stanna hemma.

Det var en sån surrealistisk upplevelse på något vis, att först hjälpa till att få i ordning släden, lägga i renfällen som jag skulle få sitta på och hålla ordning på de uppspelta hundarna medan hon spände för dem i sina selar. Och ett sånt härligt hundljud som uppenbarade sig strax innan avfärd sen. En salig blandning av bråk, skall, yl, begeistring och förväntan. Jag bara log och kunde inte riktigt ta in vad jag sagt ja till.

Och när Ulrika sedan smackar iväg dem och allt börjar röra på sig fort som faaan framåt på skoterspåret så vet jag inte om jag ska hålla i mig i släden, hålla i mössan, kissa på mig eller skrika. Det var en sån ny känsla som jag inte kunde jämföra med annat.
Skulle jag bli farträdd och skraj för att vi skulle tjonga in i träden som passerade på några centimeters avstånd eller bara slappna av? Efter ett tag insåg jag att jag kunde göra det sistnämnda eftersom Ulrika hade järnkoll på släden, bromsen och styrningen.

Snön lyste upp hela sjön när vi for framåt och vid ett tillfälle släckte Ulrika sin pannlampa och skrek:
"Det häär är livet det!"
Trots lite nypande kyla i tårna, diverse osmoln av hundfjärt och krampaktigt hållande i släden så kunde jag faktiskt inte annat än hålla med. Det var fantastiskt!

På väg till jobbet efter helgen, och det mesta är väl som det ska. Skolbussen plockar upp ungarna vid hållplatsen nere vid apoteket. Samma ungar som alltid står där och tjoar och stojar i snöhögarna (bland eventuellt hundbajs kan gissas...). De glor precis lika mycket på mig som de alltid gör när jag passerar, trots att jag går där vaarje dag. Yeah well.
Den lilla gula golfen kommer fräsandes nedför backen samma tid också som väntat, likaså naturbrukskillen i den röda bilen som bor nedanför mig.

Men någonting är inte som det brukar. Passerar Älvdalens näringsställe caféet och observerar en hel drös med tomma ölburkar i snöhögarna och andra diverse ciderflaskor. Hård helg, konstaterar jag.
Men nog fan har det gått överstyr när jag först går förbi en totaldemolerad spark som förstörts till oigenkännlighet, och det enda som avslöjar att det är just en spark är för att det står "KARLSSON" på den. Jag var tvungen att stanna till, lägga huvudet på sne och liksom kolla vad fan det äär för hög med träbitar som ligger här då? Stackars Karlssons.

Väl utanför fastigheten där mitt jobb bor har även våran stora och fina kruka med tallkvistar, som brukade stå på trappen, krossats totalt! Pulvriserats till småbitar verkligen. Vad i helvete gör dom här på helgerna? muttrar jag, ser mig omkring och börjar gå in genom entrén. Det sista jag ser nedanför trappen utanför är två tomma vodkaflaskor av okänd sort ligga sladdrandes. Det går vilt till i Älvdalen måtte jag säga.

"Äh, det dom där jävla skogsisarna som har varit fulla och ska vara så jävla macho jämt", kommenterar en kollega. Jahapp, då var det mysteriet löst. För mycket fritid helt enkelt. Håll dom jävlarna i skolbänken nyktra och städade! En god idé om du frågar mig.

Va fan är det här? Ok, hundar är jättegulliga och mysiga, trevligt promenadsällskap och en mänsklig figur vid fötterna när det drar från fönsterkarmarna på vinterkvällen. Men för i helvete plocka upp hundskiten efter era djur!!!

Hela, och jag menar hela, jävla vägen ner till mitt jobb (och det är typ en kilometer) pryds av strössel av skitkorvar i snöhögarna. Vad är älvdalingarna för hundägare egentligen? Såna där svarta blöjpåsar till hundar, hört talas om dom kanske? Alltså jag blir så jävla äcklad så jag måste kolla ner i backen när jag går längs den trottoaren. Lika bra det för man går väl och trampar i en kringla där med snart. Det är helt sinnes...

Och vi talar inte om lite hundar här heller, varannan kåk om inte varje, har hund. Möter kanske två, tre hundägare på promenad på väg till jobbet. Ska fan putta ner en sån i snöhögen i ren protest om jag ser nån som inte plockar upp efter hundfan nästa gång. Så ska dom få smaka på sin egen skit. Så det så.

Om en halvtimme går bussen ner till "storstan", i alla fall halvvägs. Till Mora. Sen tåg resten. Känns skönt att komma hem till city Hedemora i helgen, och i jämförelse med Älvdalen är det verkligen det. Hit når inte ens järnvägsspåren och det går TVÅ bussar på lördagar ner till Mora. Missar du den, då jävlar sitter du i skiten. Eller i snöhögen.

Ska bli najs och sitta hemma i huset, äta gött, pussa karln, dricka gott vin och tindra med ögonen i tända ljus. Livet på en pinne, som min kära syster skulle ha sagt.

Här i Älvdalen finns ett bageri som funnits i generationer sedan slutet på 1800-talet, och ligger granne med kontoret där jag jobbar. Precis bredvid alltså. Skrev lite om dem i ett jobbsammanhang och fick då reda på att de stoltserar med en limpa (morinslimpa) med hemligt recept, och gör allt från grunden men till bra priser. De gör till och med smörkrämen själva som är i glasswienerbröden, inget pulver här inte.
Och i dagens effektiviserade och stressade samhälle blir jag lika imponerad av när man lägger ner tid och kärlek på mat och bakverk.

Apropå och effektivisera så har de ju ATG och spel under samma tak, vilket ju är en bra effektivisering tycker jag. Då kan man både slinka in för lite tågbiljetter OCH en liten godsak. Som igår, på alla hjärtans dag och allt, så tänkte jag unna mig en mysig liten bakelse specialgjord för dagen. Tänkte deppa ner mig i den då, eftersom jag befinner mig till fjälls här uppe och inte har några varma kramar i närheten.

Och bara för att jag skulle ställa mig i kön så kom det fyra pers in, samtidigt, och skulle ha nåt från bageriet.
Yeah well, tänkte jag och masade mig uppenbart missnöjd sist, och fick framför mig en gammal dam som måste ha sett mitt ansiktsuttryck, log vänligt mot mig och sade:
"Du fåår gå före mig om du vill?"

Men sööta lilla tanten, klart du ska gå före... men det sa jag inte utan tänkte tyst för mig själv.
"Neej, gå före du. Jag har inte bråttom," sa jag istället och kom stilla på att jag faktiskt inte hade bråttom.

"Jaa, jag ska ha årets första semla jag! Hoppas det finns några kvar..." fortsätter tanten till mig och sträcker på nacken mot disken. En myskänsla infinner sig hos mig när tanten söker kontakt med mig för att småprata lite i väntan på sin tur. Jag tänker att hon bär säkert på en intressant historia. Innan jag vet ordet av säger hon:

"Jag kommer ihåg dom där glasswienerbröden sen när jag och min man flyttade hit. Dom är ju så goda, och receptet är ju faktiskt väldigt gammalt." säger tanten menande, och jag känner igen informationen.
"När flyttade ni hit då?" undrar jag nyfiket.
"Jaa... det var nog på 40-talet någon gång", säger tanten och funderar lite drömskt. "Fast min man dog för några år sedan och så blev jag kvar här ändå", berättar hon vidare och fnissar lite åt sitt vågade val.
"Ja, här är ju så fint", menar jag och tanten nickar avslutande. Det är hennes tur vid disken. Men någon semla får hon inte. Dom är slut. Men hon verkar inte särskilt besviken för det. Kanske var hon bara där för att sprida och värma mig med lite av sitt liv och sina minnen.

Jag önskar att lidl fanns i Älvdalen. Eller ÖB. Varför finns inte ni här för då när jag behöver er som mest?! De har ju så billigt käk. Älvdalen som har allt. Nästan, uppenbarligen.

Mitt stora problem just nu är att jag närmar mig fattiglappsstrecket mer och mer nu... och snabbt går det. Snö, kan man äta det? Mossa är nog inte så jävla äckligt.. Skumma tankar som cirkulerar nu.
Februari ser ut att bli en tuff månad.

Som jag sa till en go vän igår, angående bloggen: Vi kommer inte ut på måndagar. Det är en dag för inspiration och insamling av nytt stoff. Så ni vet. Jag går i funderingarnas tankar iofs hela dagarna, men kanske inte just bloggtankar.

I en liten kyrkby som Älvdalen måste man tydligen vara kreativ som ungdom/tonåring, och det är hur roligt som helst och se hur denna kreativitet yttrar sig.

Skulle in på ICA Olssons (som jag besöker typ tre gånger om dagen för diverse ändamål...) och handla litegranna på eftermiddagen efter jobbet, tog det jag skulle ha och gick till kassan. Packar i ordning min matkasse och beger mig utåt. Mittemellan entrédörrarna, intill där alla turistkataloger står uppställda, finns ett liiitet runt bord och två stolar. För att gamla tanter och farbröder ska kunna vila sig gissar jag.
Men när jag passerar sitter en liten punkartjej och hennes kompis där, har tagit av sig jackorna och sitter och fikar på JOLT-cola och cocosboll. Hon ser riktigt ut att trivas.

Kanske är det billigare att göra på det här viset än att besöka Morins bageri en bit bort. Kanske ser man mer folk i rörelse också. Men det är en sån grej som var helt naturlig och göra när man var yngre. Sitta i ica´s entré och fika.

Efter långa funderingar har jag kommit fram till att en av de stora anledningarna till att sluta skriva här är för att ingen jävel kommenterar?! Förlåt, men jag blir så besviken... Till och med när jag hade mina funderingar om jag skulle lägga ner hela den här grejen så fick jag fyra kommenterar. Bara fyra. Jag VET att jag har fler läsare.

Om ni kräver att jag ska uppdatera på regelbunden basis så är det väl inte så mycket begärt av mig att att jag förväntar mig någon form av respons. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen... det är återkopplingen jag lever för. Det behöver inte vara guld och gröna skogar, bara ni uttrycker en kommentar.

Som vanligt behöver ingen hålla med mig, men eftersom det är jag som bestäämmer här så får jag säga vad jag vill. Pah!

En personlig liten invigning genomfördes i förrgår då jag och kollegan för första gången testade på Älvdalens simhall. En av de få i Sverige faktiskt som har en 50-metersbassäng. Kändes långt som fan att simma en längd liksom. Fast å andra sidan så behöver man bara plöja 20 längder för att komma upp i en kilomter. Kändes najs.

Allt var väl fint och fräscht men bastun var lite väl ljummen... som tokig finne hade jag velat ha det dubbla. Minst. Och att folk stirrar. Jämt. Jag känner mig nästan som min vän marlene när hon befann sig i Indien och många av dem hade aldrig i hela sitt liv sett en västerländsk tjej på riktigt i verkliga livet. Där formligen TOG folk på henne för att pilla på hud och hår. Rätt så jävla obehagligt.
Och ungefär samma situation var det nästan i omklädningsrummet. Det var i alla fall inte långt ifrån. Eller så var de väl bara fascinerade av en lönnfet Hedemorabo från södra delarna av länet. Vad vet jag.

När jag står där och byter om i all hast på grund av akut hunger hör jag, apropå hunger, en dialog mellan en mamma och hennes son. Hon säger:
"Nehej, klä inte på dig då! Då åker jag hem SJÄLV och äter kvällsfrukost."

Ursäkta mig, men... kvällsfrukost?! Iofs låter det jävligt gott. Men va fan är det för jävla ord?! Jag säger det jag alltid sagt, folk tar sig alldeles för mycket friheter i det svenska språket.

Tänk er ett kargt landskap. Nykomlingen, utbölingen i staden smyger sakta in i de centrala delarna, avvaktar, tittar, analyserar. Söker efter närmaste saloon att inta en kall öl efter den långa färden. Stegen ekar mot den hårda vägen och misstänksamma blickar synar främlingen uppifrån och ner.

Med saloonen i sikte smäller han upp dörrarna och stannar innanför entrén. Hela lokalen med dess bartender, alla människor runt borden och gamblare stannar upp. Det blir tyst. Några gapar, andra viskar med varandra. Vem har vi här då? Vad gör han här?! Tittar ömsom nyfiket ömsom främlingsfientligt på nykomlingen som är på besök.

Främlingen möter orädd blickarna som bränner åt hans håll, tar sedan av sig prisjägarkappan och slänger den på en stol och närmar sig baren zick-zackandes mellan stammisar och fyllon. De flesta har slutat stirra nu, men han känner hur viskningarna bränner i öronen lite varstans. Han lägger inte någon större vikt vid det, ty han är bara på besök och är glad över att få blåsa lite liv i den trötta baren.

PRECIS såhär kände jag mig när jag besökte Älvdalens näringsställe caféet på lördagkvällen, tillsammans med min kollega som sitter i samma sits som mig. Det var, väntat. Men liksom... sluta glo för fan.

Jag är jävligt less på Älvdalen nu. Har varit här i snart två veckor på raken och jag BEHÖVER miljöombyte så det vrålar om det.
Visst, Älvdalen med dess miljö och snö i all ära är Dalarna personifierad och gör länet mer rättvist än någon annan kommun (inte som Hedemora till exempel...) men jag måste härifrån. Har nästan glömt hur slask och isfläckar känns under dojjorna.

Så jag tänker rymma och lämna ica olsson, caféet och Storbrot för en helg och göra ett besök till södra delarna i helgen. Känns bra, skönt och befriande. Träffa familj och syskon Is tha shiet! som lillebrollan skulle säga. 
I think I love you Älvdalen, but i have to go.

För övrigt så utvärderar jag min blogg just nu. Ska jag fortsätta, ska jag lägga ner skiten? Jag vet inte riktigt... men jag undrar om nån skulle grina om jag stängde ner, egentligen. En såå viktig service förmedlar jag väl ändå inte? Måste fortsätta filura. Berätta gärna vad just DU tycker om min blogg! Kanske gör det min beslutandeprocess lite enklare menar jag.