Det ryms mycket i en skalle

Nu finns det ingen återvändo längre. Det är kört, bokat och klart. Jag kan inte dra lakanet över huvudet och traska iväg därifrån på måfå. Alla ska med, snajda, slira, ploga, sladda. Imorgon vid den här tiden står jag på ett par skidor.

Jaa ja, må jag överdriva en smula men va fan det ser ju dödsfarligt ut! Jag kanske skulle behöva mig en jävel för att slappna av litegrann... har dom fickpluntor på apoteket?

Robban, min chef, som har instruerat både turister och nybörjare (samma grej?) har lovat att hjälpa mig litegrann. Det känns skönt. Det som också känns skönt är att jag har en sån fantastisk självdistans att jag inte är rädd för att sladdra på arslet.
Oavsett om det går åt helvete eller blir succé så ska vi fira med käk på after ski efteråt och snajda till oss och ta en sväng på det ökända caféet här på byn och fira/dränka mina sorger. Mer om det vid ett senare tillfälle. Caféet alltså.

Ibland är livet underbart. Ibland blir det liksom bara sådär som man vill, och det känns fantastiskt. Ta i trä ska man väl säga, för annars dras mattan undan för en rätt vad det är och allt går åt helvete igen.
Jobbet på Upplev Älvdalen går kanon och jag trivs super duper. Men det är inte utan att jag funderat var denna lantis ska ta vägen nästa gång då? Och när kutar man på nåt nytt?

Dylika saker och ting behöver jag inte fundera på längre, inte på ett tag i alla fall ty framtiden är utstakad för några månader. Jo jo, så är det minsann. En duktig lantis som man är på att visa framtassarna, har jag fixat ännu mer jobb! Inte i Älvdalen dock, för detta är redan avprickat och klart i mars som kommer.

Dags och dra ut på nya äventyr, till Uppsala! Det måste jag säga känns otroligt fascinerande och intressant. I alla fall för en sån som mig. En storstadslantis. Nu har jag sett båda kontrasterna... pulsen och trycket i storstaden sthlm och mött lugnet, stillheten och überlantislivet i älvdalen.
Uppsala då? Någonstans mittemellan kanske. Där esteterna slåss mot akademikerna... Torde bli spännande hörrni!

Gjort en helsikes massa kundbesök hos lokala företagare den här veckan, så snart är man kändis på byn! Många som man börjar snacka med och man säger i början av konversationen att man är från turistkatalogen så säger dom "Jahaaa, är det nii som börjat jobba där nu!"

Och på ica fick jag jag också en rätt kul kommentar av snubben jag pratade med:
"Jaa du brukar vara in ja, men den det finns ju en till tjej som brukar vara in här, men jag känner inte igen henne heller?"

Snart kan man väl inte gå längs dalgatan utan att folk ropar på en. Förresten! I förrgår när jag faktiskt GICK längs Dalgatan, som är huvudgatan här i kyrkbyn, så tutade någon och vinkade. Eh?! Jag höll god min och vinkade glatt tillbaka så vanten fladdrade. Men märkligt... ingen känner väl mig här? Eller?!

Tiden går mest åt till att jobba här i Älvdalen, vilket dagarna går åt till. När man sedan kommer hem till stugan och internet inte finns att tillgå så kommer jag ju så klart på massor jag skulle vilja blogga för er om. Men när jag sedan på morgonkröken (skrev kräken först...) kommer tillbaka till jobbet är det nästan som bortblåst. Så kan det vara.

Kollade just i kalendern och konstaterar att jag nu varit i älvdalen tre veckor. Redan?! Tiden går alldeles för fort i snölandet här...
Något som jag kommit på under min tid här är hur ofantligt öppna, trevliga och snälla älvdalingarna är! På väg hem när man möter någon så hälsar dom "Hej heej!"  Eller på ica när man går in samtidigt som någon igenom entrén så hälsar dom "heej heej!"   Och hälsar dom inte så får man nästan alltid ett leende om man möter blicken med någon. Och de är pigga på att prata med! Det är så skönt, och det som gör den här kyrkbyn så underbar.

Som den dagen när jag stod inne på ica olssons och funderade på en falukorvs-investering. Bredvid mig står en äldre man och packar upp blodpudding och hot dogs.
Man har ju hört så mycket hemskheter om korv och allt skit dom mal ner i dem så jag ville gärna ha en falukorv med hög kötthalt, så jag ursäktar mig och går fram till mannen.

"Ursäkta, men har dom här korvarna hög kötthalt?" säger jag och visar upp en butiksförpackad falukörv.
Mannen tittar upp från blodpuddingen och tar sig för hakan.
"Njaa... OM jag ska rekommendera en korv så är det Hellströms falukorv. DEN har mycket nötkött i sig! Jag har den faktiskt i charken här borta, kom ska du se!" säger den korta, smala mannen med fårigt ansikte och lommar iväg mellan frysdiskarna, och jag efter.

Han rotar rätt på korven i charken, klappar lite nöjt på den och erbjuder mig en bit att smaka till och med.
När han sträcker fram kniven med korvbiten på känns det plötsligt som att jag befinner mig i 40-talets livsmedelsbutik när allting skulle klämmas och kännas på, smakas och övervägas in i minsta lilla detalj. Det var bara disken i trä som fattades, och plåtburkarna med etiketter och spännande innehåll.

"Jaadu, den var verkligen god den! Jag tar en bit av den!" beslutar jag mig för och måttar en ungefärlig bit med tummen och pekfingret.
Mannen ler, väger, packar in den och överlämnar den till mig. Det är såna här stunder av vänlighet och serviceanda som gör att jag känner mig speciell. I Älvdalen.

Det blir nada bloggande på helgerna märker jag... har ju inte internet i stugan för tusans! Och när jag väl är hemma i hedemora så tar jag mig inte tid. Meen, jag har inte glömt er serru! Jag går och lurar på lite nytt stoff, det kommer, det kommer. Hav tålamod vänner!

Mycket kan man säga om Älvdalen, att det är en håla med raggare, gamla tanter, original, fjäll och heelt öde, men taamefan man kommer INTE över vägen! Nu pratar jag om Dalgatan, huvudgatan som löper igenom byn.

Ibland är det tamefan omöjligt alltså! Så kom inte och säg att Älvdalen är en håla, det är en genomfartsort så det smäller om det skulle jag vilja påstå! Dalgatan behöver övergångsställe med röd gubbe/grön gubbe hävdar jag! En gång stod jag där ett bra tag innan jag kom över till andra sidan, för och köpa mjölk på ica olsson. Börjar likna sthlm banne mig... Man tror inte sina ögon.

Jaha, det blir en helg i Älvdalen city. Vad ska man hitt på tro? Men tänka sig det finns en del och välja på! Svimmade ni nu? Ska väl ev gå på bio imorn kväll och se Beowulf, den animerade historian. Kanske ta en sväng med wilma, the dog.
Sen filurar jag på en bastu/öl om min kollega vill komma upp till min stuga en sväng, kanske besöka caféet kvällstid och spana in fulla älvdalingar. Det kan ju bli livsfarligt.

"Åååh, om man skulle ta och besöka Apoteket... blev så sugen inför helgen". Känner ni igen det? Jag talar förstås inte om apoteket med receptbelagda mediciner utan de medicinerna man får handla den dagen du fyller 20 år. Förstås, Systembolaget!

I alla fall för mig är "apoteket" en skämtsam form av slang där man egentligen menar systemet, och det är ett roligt sammanträffande här i Älvdalen när det kommer till just detta; Apoteket och "apoteket" ligger under samma tak, man går igenom samma entré och de ligger helt dörr i dörr, mittemot varandra i en liiiten hall! Det är ju nästan ironiskt.

Min kollega berättade att det är ju faktiskt lite roligt det där och att folk lite skämtsamt brukar fälla kommentarer om det där när man ser någon bekant med siktet inställt på dörren.
"Jaaahaaa, vilken dörr ska du gå in i då? Hö hö hö!"  har hon fått höra.
Det kan jag mycket väl tänka mig också, det är ju som upplagt att skämta om. Väl utvecklad humor eller inte.

Nu kan jag inte koncentrera mig längre, det är en galen hund här nere på byn (utanför ica-butiken förmodligen) som står och skäller i ett. Fuck. Det formligen vimlar av draghundar av alla dess slag här uppe och det är just dom hundarna som står i hundgårdar och skäller huvudet av sig, bortom all kontroll. Drygon.

Det står "MEX MIGAPOL" i displayen på bilstereon i min kollegas volvo kombi, som surrar If only you med Danny och Therese. Ha ha! Fan asså... jag ÄR lättroad, jag vet. Plus att man är i Älvdalen också, då blir det hela ännu mer underhållande. "Häär bryr vi oss inte", typ.
Fråga mig inte hur det har kunnat bli så dock. Nåt skumt med displayen säkert "men jaag bryr mig inte, skit i det. Finns viktigare saker här i världen..." Jag diggar den attityden stenhårt.

Idag ska jag inhandla några gröna växter till min lilla stuga. Den behöver lite grönt känner jag... kom på det igår när jag låg på sofflocket och glodde på tv efter jobbet. Jo, det blir mycket rekreation här uppe i norr. Men skönt är det. Inga måsten, inget tvunget. Bara bajsa i mulltoan och klappa grannarnas hundar. Så får det bli.

Skönt och vara hemma i Hedemora en sväng igen, passade på att åka med min nya kollega som också bor neråt. I Dalarnas storstad Falun.
Kära sambon hämtade mig och i bilen på väg hem frågar jag honom, lite förväntansfullt:
"Jag ska nog stanna i Älvdalen nästa helg, kommer du till mig nästa helg också då?

Jag tänker att det kan ju vara kul för honom och se vad byn går för en helg, med tanke på att det finns det mesta man kan begära där. Då slänger han ett öga på mig och grimaserar:
"Meh... det är ju så långt dit"...

Känner hur jag blir röd och ilsknar till och bitskt väser ur mig:
"Va fan! Det är preciis lika långt dit som till sthlm, och det hade du inga problem med". Tyst.

Jag börjar tycka om Älvdalen. Ju mer jag jobbar med den här kommunen och turismen desto mer patriotisk blir jag nästan. Fördomarna krossades rätt snabbt efter ett par dagar, däremot växer de snabbare än ogräs hos vänner runtom kring mig.

Snackade med en kompis från falun häromdagen och hon undrade hur det var att bo hääär då... liksom. När jag laddade på ordentligt och sa att det faktiskt finns alltifrån tre matbutiker, ok, två tankstationer, apotek, systembolag, pizzeria, hotell, restaurang och uteställe här så säger hon:
"Shit, mina fördomar om Älvdalen var större än jag trodde. Usch det är så man skäms..."
"Ja, du borde skämmas" sade jag nöjt.

Av en annan vän har jag även hört att Längtan hem måste ju vara stor. Där uppe finns väll typ bara 2 hus och 3 pers.
Iofs skojade hon men jag blir fan arg. Fan, Igen. En tredje ville helt sonika inte komma hit för hon trodde hon skulle få lappsjuka...

Sluta vara så jävla fördomsfulla och kom hit och titta i stället, innan ni säger nåt. Nu ska jag muttra vidare och faktiskt ta mig hem till metropolen Hedemora om en sisådär 30 minuter. Smock på er!

Det har snöat LP-skivor här i Älvdalen hela veckan tamefan! Hur mycket snö kan det blir här uppe till fjälls egentligen? Jag är inte van vid så mycket vitt, jag får ont i ögonen när jag kommer ut inifrån. I Hedemora är man van vid lite gröna fläckar här och där, helst regn tre veckor i sträck. Det är inget ovanligt...
Visst södra dalarna is the shit när man ska ta sig nånstans, nära till allt, men när det kommer till snön så har jag nog ett och annat att anmärka på.

Vi satt och snackade om vinterkulturen här på jobbet, varav jag gnällde över att jag är så oinsatt i allt vad vinter heter.
"Nere i Hedemora har vi verkligen ingen vinterkultur på det sättet som ni har här uppe! Här har ni pjäxor på fötterna när ni föds ju, och hemma är utförsåkning synonymt med brutna ben..." Muttrade jag.

Så därför har jag bestämt mig för att försöka mig på ett par slalompjäxor plus skidor. Heter det så? Vad heter dom där pinnarna då, just ja, stavar...
Vi har fått ett säsongskort vid en slalombacke av jobbet eftersom vi arbetar med turism, så nu finns ingen återvändå. Frågan är, varför i helvete fick jag sån hjärtklappning och ångest när Linda på jobbet undrade om vi skulle ta en tur nästa helg i Wäsabacken? Skak, skak. Svett, svett. Jag dog litegrann.

Jag hade nog inte kunnat gissa att jag just nu befann mig på rätt sida om dalälven igår, när jag stod vid rishyllan på ICA Olsson i Älvdalen igår efter jobbet.

Hade fått chansen att lifta med en kollega hem i hennes bil och skulle lite snabbt passa på att norpa åt mig lite ris till kvällens middag medan hon ändå skulle in och handla hon med. Men när jag närmade mig och ställde mig bredvid två kvinnor som talade kunde jag fan inte låta bli att stå kvar en stund extra. Bara för att lyssna. De talade ju för fan älvdalska så det knattrade om det!

I smyg står jag där med ryggen till och gapar som en fågelholk eftersom jag aldrig hört det förr, låtsas att jag inte bestämt mig vilken sorts ris jag vill ha och i rena förtjusningen bara... står där och imponeras. Jag var bara TVUNGEN att höra den kända dialekten in action! "Raj, roj, fjurr, nurri, plajto".... lät det ungefär.
Det var som för mig som är finne och talar finska, att höra samiska eller lettiska. Man fattar liksom tongångarna men man hööör iinte riktigt vad de säger. Enstaka ord bara.

Så p-språket, rövarspråket och andra hemliga språk, släng er i väggen! Dalälvskan är här.

Jag förbannar mig att jag ständigt går iväg för sent hemifrån på morgonen, även fast det ifrån "storbrått" är nedförs hela vägen. Men med all denna snö och is borde jag ju naturligtvis kunna utnyttja detta.

Därför är jag nu på jakt efter en spark. Jajjamensan! Tänk och se alla hus, bilar och dagis på gräddhyllan (Ja, fick faktiskt reda på att jag bor på den så kallade gräddhyllan. Det ni.) susa förbi när jag står där på sparken på väg nedför... Vore skönt som fan! Funderar på att fråga värden om han har någon.

Iofs vet jag inte direkt om jag vågar ställa mig på en spark nu då, dels eftersom jag är farträdd och inte har manövrerat en spark sen jag var typ tolv och dels för att Jonas här på jobbet sa på morronmötet i onsdags:
"Fy fan, dom där backarna är ju livsfarliga".

Vågade inte fråga vad han råkat ut för eftersom han såg så rädd ut.

"Project.se ligger i natursköna Älvdalen, 3,8 mil norr om Mora. Vi jobbar med milsvidd fjällutsikt och vakande fiskevatten som grannar." 
Så beskriver Project media sweden ab sin location, där jag nu arbetar fram till mars som copywriter. Och jag är tillbaka! Mer el mindre i alla fall. Hoppas ni inte har övergett mig helt och hållet?

Känns på något vis helt sjukt att ha kommit hit till Älvdalen. Det är så litet, men ändå så stort. En genomfartsplats men ändå lite världens ände. På väg upp till fjälltrakterna men ändå står det still. För massa turister passerar, jajjamensan. Alla känner alla, och jag känner verkligen blickarna på mig när jag går in på ica:t här nere på byn.

Stod i kö i förrgår till kassan, rätt mkt folk, och passade på att fråga den äldre damen i kassan om tändstickor.
"Jaha, vill du ha ett helt paket eller vill du bara ha en ask?" frågar hon samtidigt som hon ställer sig upp liksom för att överge kassan och lomma iväg till den hyllan där de står.
"Nej nej, jag kan ta det själv vid ett senare tillfälle det är lugnt. Bara så jag vet att ni har", säger jag och sneglar på den ringlande kön bakom. Damen sätter sig igen. Snacka om service och omhändertagande i Älvdalen city! Så skulle de nog inte göra på ica i Hedemora.

Jo, det känns verkligen som att det får bli Hedemora jag får måtta med nu, för i jämförelse med Älvdalen så är  Hedemora typ gigantiskt. Hedemora är storstan nu och jag är megalantis. That´s it.