Det ryms mycket i en skalle

Jag tror Sid hatar mig nu. Vi har för en stund sedan gett katterna avmaskningsmedel i munnen och det är ingen lek och hålla i en spjärnande fem månaders kattbäbis inte.
Först försökte vi pilla ner tabletten i lite sardiner men icke, den låg kvar och Sid hade ätit runt den. Vi fick ta i med hårdhandskarna till slut båda två och när han väl svalt tabletten som börjat smälta i handen, såg han ut och ha blivit utsatt för smärre tortyr - av ansiktsuttrycket att döma. Vi var ju faktiskt tvungna... mammahjärtat i mig brast lite. Azrael tog Nicke hand om själv, han visste nog lite vad det handlade om och gav med sig till slut i hans famn.

Sid kom i alla fall fram efteråt och strök sig lite mot mig och följde med som sällskap inne på toa frivilligt så jag tror inte han hatar sin matte så mycket som jag ville inbilla mig. Katter är inte långsinta som tur är. Nu sover han gott bredvid Nicke på soffan. Allt är fridens liljor igen. Puh.

Det slog mig i dag att det ju är PÅSKVECKA! Väder eller inte så ska det här påskas. Vi ska i veckan fixa lite ris, städa, pynta och laga lite janssons och rödbetssallad som vi tar med upp till Korsån på långfredagen där vi firar påsk med Persson´s vid stugan, och sover över. Blir nog trevligt! Och ännu trevligare blir det om solen sticker fram förstås. Jag vill ha massor med vårkänslor nu. Och så vill jag få ett påskägg också. Får väl se om påskharen besöker mig i år. Hoppas hoppas.

Äntligen har det trillat in lite välförtjänta slantar på kontot igen. Jag och Nicke firade det hela i går med att käka middag på Hofors kinakrog Shanghai. Vi har ju inte setts på hela veckan så det var riktigt mojjigt att få vara med honom igen.
Riktigt jävla gott var det vill jag lova! Mätta i magen besökte vi Nickes kusin i hennes nya lya och satt där och snackade lite skit med folk som var där. Helmysigt, och sååååå skönt och roligt att vara lite social igen och komma ut lite!

Kvällen avslutades med hyrfilm, New moon, lite finska chips och ett par bitar stooora toblerone som var några av presenterna jag fick av syrran och Peter från taxfree för att jag varit så snäll och passat Alex.
Man blev bortskämd minsann. Fick även ett storpack finska tuggumipaket (Jenkki), pingvinlakrits, en låda med fazer chokladpraliner och en godisaskblandning á la Moomin! Ha ha, Störtskönt! Och inuti låg även en leksak - muminmamman i miniformat! Ho ho, passade mig perfa tyckte jag.

Ikväll fortsätter festligheterna då vi har bokat bord på restaurang Tzatziki i Falun i kväll där vi ska mumsa gott med Nickes kompis Sara och min Ella. Blir tokmys! Få se vad som händer efter det - var tydligen nå reggaedans någonstans. Nicke var sugen på öl, så ja, vi får se. Kul blir det i alla fall, life is good! Det här är vi fan värda.

Upp och hoppa halv sju efter att ha lyssnat på mummel, lite tandgnissel och blivit sparkad på. Upp och fixa frulle till en halvseg Alex av en ännu segare Therésa. Iväg till skolbussen och jag plockade in tidningen och släpade fram komposttunnan.
Slösurfade lite och blev trött så jag lade mig och läste syrrans nya nummer av Hemmets journal. Däckade och vaknade 11. Ops. Ah, det var skönt och välbehövligt!

Efter att ha kört paret Olofsson till bussen som skulle ta dem till den efterlängtade kryssningen styrde jag kosan tillbaks till långsta och lite handling på lokala icabutiken. Det är lustigt hur utsatt jag känner mig på en sån liten butik eftersom man, i princip, känner alla som spatserar där inne. I alla fall känner IGEN.

Dagens oväntade - fick tala med en fullständig främling i en rysk mans mobiltelefon vid mejerihyllan. Blev måttligt förvånad när ryssen, tjecken eller vad han nu var, vände sig till mig och bad på engelska om att jag skulle prata med hans vän. Eh jaha? Hallåå...?
Det visade sig att ryssen inte visste vilken förpackning som var naturell yoghurt. Visa honooom natoooreeeel yoogooort. Eh, sure! Ryssen kunde troligtvis inte vare sig prata el läsa på svenska. Nåväl, god medborgare som jag är visade jag honom rätt. Fick en väääldigt tacksam nick till tack och thank you, thank you very much varefter han flinade med hela munnen och lite till.

Åkte till hynsta och donade lite innan Alex kom hem. Vi käkade lite mellis och funderade vad vi skulle hitta på. Bestämde oss för en vända till storebror med barn - passande med pappaledig bror som är hemma tre en eftermiddag. Ungarna lekte lite, vi fikade och snackade och allmänt hängde.
Var soft och komma ut. Säkert roligt för Alex med som kutade runt med Hanna tills han var helt svettig. På väg hem i bilen poppade vi Man boy och Alex speglade sig i solskärmen och gjorde coola frisyrer tack vare svetten som lackade. Härligt.

Hungriga som vargar och jag satte igång med käk. Det vankades fisk och hemgjort potatismos. Alex hjälpte till och tog fram elvispen med tillhörande vispar. Spatserar ut från köket och vänder sig lite vuxet om och säger Säg till när jag ska vispa moset! som om ungen aldrig gjort annat i sitt liv liksom. Kunde inte låta bli och flina inombords, men jag talade bestämt om för Alex att det nog var bäst att jag kockade moset eftersom jag visste hur man gjorde. Han assisterade till slut med lite kryddning i alla fall. Blev kalasgott!

Nu sover pöjken gött och fick just ett samtal från en glad i hågen-syster som hade avnjutit en drink och äkta finnhumpa. Låter kalas det! Nu blir det en dusch och därefter lite chat med min rakas Nickster i hope.

På återseende!

Det är alltid lika tråkigt när helgen är över. Och ännu tristare blir det när man haft storfrämmande, som jag/vi hade lördag till söndag. Min goa vän Johanna från Uppsala, som jag gick journalistlinjen med, kom upp för att inspektera Hoffan. Wow, det är nästan lite vilda westernfeeling här... Ha ha! Klockers sagt av henne, var bara prärieljudet som fattades liksom.

Vi hade en kanonkväll ihop då jag bjöd henne på god födelsedagsmiddag lite i förskott, lite presentutdelning i ljusets sken och förstås en jäkla massa skratt och gamla minnen. Jag började nästan längta tillbaka till Motala, då allt kändes lite lite lättare, det mesta gick ut på kritiskt tänkande och en jäkla massa party! Nåja, blir man nostalgisk så har man i alla fall haft en rolig tid. Vilket vi hade.

Snön yrde ju så man blev lite halvchockad när man stack ut kranen utanför porten på söndagen, så efter jag kört ner Johanna till bussen så stannade jag inne. Slappa, halvsova och titta på serier. Lagom mojs. Kvällen avslutades uppe i det Perssonska huset där vi lagade varma mackor och snacksade till en hyrfilm. Vi är lite husvakt eftersom Nickes päron är i fjällen. Vilket vi också skulle ha varit om inte pengarna hade satt stopp. Jävla skit.

Istället ska jag i dagarna två, med början onsdag, fördriva tiden vid syrran och Peters domäner där jag ska barnvakta Alex då paret drar iväg på en välförtjänt kryssning. Får väl se vad jag och Alex hittar på för bus, men något ska vi väl lyckas skaka fram! Det blir bra det med - kvalitetstid med gudsonen var ju inte igår. Kommer sakna Nickster bara.

Det känns som att jag skriver lite tramsiga och spretiga inlägg nu för tiden, till och från, men jag lovar: Bloggen kommer bli desto mer spännande om ett tag. Det har ni mitt ord på.

Hade verkligen sett framemot att få mumsa i mig kladdkaksmuffins med grädde i dag, eftersom det var planerat att mamma, seppo, lillebror och mormor skulle komma till Hofors för första gången och se hur vi bodde och fika lite. Men... så blev Seppo sjuk, så det bidde inget. Antiklimax. Får bli en annan dag helt enkelt.

Men humöret lättades upp lite genom ett samtal då Nickes mamma ringde och bjöd upp oss på pannkakor om en stund. Mömm! Då ska jag gräddmoffa mig lite, ha ha!

Kom nyss in från en premiärpromenad UTE med Sid, i en färgglad lite sele som vi lånat av Persson´s (Nickes föräldrar). Oj va spännande han tyckte allt var! Nosa, känna, smyga fram, bli livrädd för en bil och springer in i trapphuset igen. Och så ut igen. Sådär höll det på en stund. Men när Azrael joinade utomhus så blev han hipp som happ lite modigare. Nicke gick i förväg, Azrael följde efter honom och Sid traskade med. Säkert på grund av nyfikenhet. Men skoj hade vi!

Lika bra att introducera honom för utelivet redan nu, han blir ju faktiskt fem månader inom kort. Vi får ta fler prommisar i sele så han morskar till sig lite innan han får gå själv ute. Han blir nog en riktig tuffing så småningom!

Ät ägg, få skägg. Har ni hört något så roligt, ha ha! Fick senaste tidningen Buffé i dag från ICA som jag intresserad satt och läste ute på balkongen idag. (Balkongpremiär!) Hade en kopp varm choklad med mig, solbrillor, en jacka och katterna med mig som sällskap. I tidningen handlade det om påsk - både recept och lite kuriosa om påsken. Därav inledningsfrasen.

Det var nämligen så att förr så trodde man att ägg skulle öka skäggväxten, så i samband med det uppstod det talesättet. Jag tyckte det var hysteriskt roligt och satt och småfnissade för mig själv på balkongen, med håret som yrde i vinden och smaken av choklad i munnen.
Jag kan också berätta att om man har ont i ögonen (hur nu det ska definieras) så skulle man lägga äggvitor på ögonen. Då vet ni! Massa bra recept fanns det i alla fall, de satsar mycket på vego också vilket är sjyst!

Hysteriskt skönt att sitta på balkongen och känna hur solen värmde - allt kändes så piggt! Och något annat som känns både piggt och nervigt är att arbetsintervjun är över. Jag och Nicke kuskade till Sandviken i morse och passade även på att fika lite på kondis efteråt. Mysigt.

Det kändes åtminstone som att intervjun i alla fall gick bra och att de var intresserade. Men man vet aldrig och jag vågar som vanligt inte hoppas på något. Snubblat på målsnöret så många gånger. Men det är klart - hoppet lever ju så länge tills det blir dödat. Hur som helst skulle det ju kännas fint med ett jobb just nu. Helst nyss. Nu återstår bara väntan...

Roligare kunde man ju ha det. Igår morse vaknade jag med snorigt i näsan, torra läppar och lite halsont. I dag vaknade jag och kunde inte få ut ett pip genom stämbanden. Snacka om hes och ont i halsen! Kunde knappt andas för det satt fast en jävla massa geggamoja som stelnat där nere... uäk. Nicke, min ängel, kom med te och smörgås till mig på sängen i morse. Och i sängen ligger jag än. Min röst påminner ganska mycket om en sönderrökt kärrings.

Huvudet är tungt som en stenbumling och jag orkar inte mkt mer än att snyta mig, dricka vatten och sträcka fram armarna till datorn som står bredvid sängen. Nåt måste jag ju hitta på för att fördriva tiden.
Fick ett mess från Camilla tidigare som undrade om de kunde hälsa på senare. Sure! Vid sextiden är jag med all säkerhet piggare svarade jag. Nu, tre timmar senare, måste jag nog erkänna att jag vill ångra mig och lämna återbud. Socialare har man ju känt sig.

Så jävla typiskt - när någon väl tar ett kul initiativ att umgås så KAN man inte. En annan som satt igår och muttrade över att allt var tråkigt och det händer ingenting. Där fick man så man teg.

Det är ju helt sinnessjukt hur man kan se framemot en dag i Falun. Falun? Ja, Falun. Vi har inte unnat oss en rolighetstripp bortanför Hofors 50-skyltar sedan 1800-frysigfast tamefasen. Men idag siddu, då tänkte vi göra det. När vi dessutom blivit lovade middag av Nickes kompis Sara så var det bara och kamma håret. Duscha, sminka, parfymera and we were off.

Solen sken och jag rockar loss till lite metal på stereon. Småpratar lite med Nicke men avbryts av ett bryskt och surt: Vad säger duu? Jag hör inget för den här otroligt skräniga musiken! Sänker. Antiklimax. Vilken gubbe till karl jag har, och jag låter honom veta det.
Vi svänger in på City gross för lite matfynd och väl inne på grönsaksavdelningen får jag syn på vindruvorna. Oh, vindruvor, muums! Börjar botanisera, vända och vrida på förpackningarna. Nicke börjar himla med ögonen och jag ser att han är på väg att tappa tålamodet. Men ta en låda nu bara! Jag kan käka dom dåliga va fan... muttrar han.
Men stressa mig inte! Jag vill ha fräääscha druvor, förklarar jag och riktigt hör hur pedagogisk jag låter.

Nicke brassar ut i ett skratt och levererar sin punchline: Om jag är gubbe i bilen så var du fan minst lika mycket kärring nu! Du och dina druvor... Jag surar till och riktigt känner hur min kommentar i bilen kom tillbaka och bet mig i arslet så jag grabbar en låda, kastar i korgen och tar Nicke under armen. Smygflinar lite och säger Kom nu. Gubbe!

Jag och Nicke blir nog ett fint par som gamla, en riktigt sur finnkärring som muttrar bakom ryggen på honom och en gammal hoforsare som drar ner mungiporna så fort saker tar lite tid. I löve him.

Så var begravningen över och en stor sten lättade från mitt hjärta. Saknaden och kärleken till morfar kommer alltid finnas där men det känns skönt och ha gett honom ett vackert avsked. Mormors, mammas och min mosters hjärtskärande gråt var inte lätt att hantera - men det hör väl också till.
Efteråt verkade alla mer samlade än någonsin och jag tror det var skönt för alla att få ut sina tårar. Att se att det var verklighet. NU ska jag bara minnas härliga morfar och alla roliga minnen! Jag vet att han har det lovely nu, var han än är.

Har för övrigt varit en mycket händelserik vecka på många andra sätt som har satt lite mer positiva tankar i hjärnan snurrandes. Helt plötsligt började tiden gå väldigt sakta. Jag är en kvinna full av hemligheter och jag återkommer med all säkerhet till denna i ett senare inlägg.

Längtar efter jobb nu och förhoppningsvis har jag ett på gång till sommaren/våren så jag håller alla tummar! Vill träffa folk och putsa av mina kunskaper i redigering. Har skrivit för länge nu känner jag - vill ha lite omväxling. Tur man är multijournalist! Håll tummarna ni också att jag håvar in de stora cashen i sommar. Laters!

Syrran ringde i dag och berättade att hon beställt blomsterarrangemanget från oss syskon med respektive och familjer nu, tills begravningen på fredag. Verkar bli ett väldigt vackert sådant, men jag vill verkligen inte. För jag känner mig själv - jag kommer gråta, gråta och gråta igen.

Ju mer dagen närmar sig vill jag bara vända mig om och gå. Låtsas som att ingenting hänt. Jag vill inte inse att morfar ligger inuti kistan och aldrig mer kommer öppna sina ögon och aldrig mer skratta med mig. Men jag måste fejsa det. Jag vill inte träffa mina släktingar under sådana här extremt sorgliga omständigheter. Jag vill inte klä mig i svart. Jag vill att vi ska skratta! Jag vill att vi ska ha roligt ihop! Det jag kan hoppas är att vi blir än mer sammansvetsade efter detta.

Vill bara att det ska vara över. Att den här nervositetsklumpen jag har i magen ska försvinna, och tiden kan få göra sitt - blekna minnet av dagen då vi grät över att morfar tagit sitt sista andetag, och att tiden istället gör att vi minns allt roligt vi hade med morfar.

Jag hade inte räknat med annat än att den här veckan skulle bli ett enda stor vakuum. Jag bryr mig inte om särskilt mycket, än mindre och klä på mig ordentliga kläder i dag. Gått i mjukisbyxor hela dagen, för att jag inte orkar annat. Om solen hade värmt fönstret i dag hade jag nog gjort ett ansträngt försök - men nu har det snöat hela dagen. So... våga vägra vara nytto. Känner mig inte ens pepp och träna, och det är inte likt mig. Känner bara evinnerlig trötthet just nu. Har åtminstone skingrat tankarna med lite brödbak och nu ska vi ta en kort kvällspromenad i snöfallet.