Det ryms mycket i en skalle

Veckans noja: Magen växer inte. Såhär är det dagligen i min värld där man åter är gravid och har en änglason som vakar varje steg man tar. Rädslan och oron är tidvis överhängande, och jag tror inte att alla undersökningar och bekräftelser på friskhetstecken i hela världen kan ta bort de här känslorna.
Jag har insett att jag får lära mig att leva med oron som gror där nånstans. Det får bära eller brista, som jag sagt förut, och mer kan jag inte göra åt saken.

Ett exempel; Så fort UL- undersökningen var klar, som vi gjorde för snart två veckor sedan, och vi fått bekräftat att allt såg så fint och livligt ut där inne... så började jag oroa mig för nästa ultraljud istället som är rutinultraljudet där allt kommer fram i ljuset. Har han njurar? Finns det fortfarande vatten där inne? Lever han/hon? Om den har något fel, har han/hon chans att överleva? Ska vi drabbas igen? Skulle jag orka det? Vad händer om jag inte gör det? Kommer Nicke orka med mig?
Så det spelar liksom ingen roll om läkarna säger hundra gånger att allt är bra. Tankarna och farhågorna är så jävla många ändå och jag orkar inte ens valla er igenom allt och på så sätt förstöra helgen för er... men det här lever jag med just nu, och balanserar det dagligen med jobb och roliga händelser.

Det känns skönt att vi får stadig hjälp och undersökningar hos specialistmödravården, och på nästa ultraljud är det vår läkare Janne som gör det och han är specialiserad på missbildningar också. Dessutom ska han ha en kollega med sig som två par ögon till. Både tryggt och skrämmande.

Men i slutändan att försöka vara glad och njuta i nuet i den mån det går, är avgörande tror jag och det är därför jag tränar på det. Dagligen. Jag vill försöka tro att det ska finnas ett lyckligt slut på det här, för någon gång måste man ju ha det också.

Vad gäller magen så lugnade min fina chef Ann-Louise, 35 år, mig. Hon är trebarnsmamma som har ett komplikationsbarn som första barn och vet mycket om det här med nojor och orosmoment, och hon sade att magen växer i vågor. Vissa veckor händer det ingenting och andra går det snabbt. Jag litar på henne, för det gör mig lugn.

Den här dagen kunde ju börja bättre... kände sent i går kväll att näsan hade svullnat igen lite, och det kändes inte normalt om man säger så. I morse vaknade jag tidigt (som vanligt eftersom jag blir svinkissnödig efter tre timmars sovande...) och kände förutom toanödigheten en smärta i bihålorna och pannan. Åh nej... hann jag bara tänka innan det eskalerade. Inte ens alvedon hjälpte.
Jag ville verkligen jobba i dag och tog en lång frukost, och en dusch till och med i kampen om att bli piggare. Men icke. Tänkte mest på lillpysen där inne men enligt barnmorskan ska det inte vara någon fara, och penicillin finns som inte ska vara farligt för gravida. Bara man är noga med att säga till att det ligger en liten i magen.

Fick till slut lov att kapitulera, stanna hemma och messa chefen och även ringa min kollega Lennart så vi fick styra upp en telefonkonferens om veckans arbeten istället. Det gick ju bra det med, så nu är vi igång inför nästa veckas nummer men jag är seeeeg... måste vila om jag ska orka med en helkväll på kommunfullmäktigemöte senare. Lagom sugen man blir, hehe!

Jag gör allt för att inte trötta ur kroppen i onödan just nu, och att hasta omkring med virus i kroppen och pys i magen blir nog ingen bra kombo. Stress är ju det sista jag vill. Får bli vågrätt läge om en stund, så jag orkar med resten av dagen ( i sakta mak).


Blev från det ena till det andra helt chockad att magen växt så jävla snabbt de senaste två veckorna! När jag var gravid med sonen hände ju ingenting, men det kan ju också ha och göra med att han var väldigt tillväxthämmad också... så med det i baktankarna har jag under hela första tiden undvikit speglar och gömt mig i stora kläder för att jag inte velat se något. Inte förrän vi fick en UL-hint om att det såg bra ut där inne.

Så efter besöket i fredags på specialistmödravården så tycker jag magen formligen har exploderat för var dag. Försöker verkligen att inte känna efter men bilder brukar ju säga mer än tusen ord.
Frågade också läkaren i fredags hur det kan synas så jämnmycket redan i vecka 13 när bebben bara ligger under naveln? Hon förklarade att livmodern är större än bebis, och att i takt med att livmodern växer så trycker den upp tarmarna som gör att man ser lite allmänt tjockare ut. Ok, då var det inte jag som inbillade mig då... tänkte jag för mig själv.

Jag är här, jag lovar. Men jag vet liksom inte vad jag ska skriva. Läste nyss gamla blogginlägg, och förbannar mig ännu en gång. Varfööör gör jag det fööör? Jag får ju ångest så det vrålar om det. Inläggen tar mig tillbaka till ett liv som jag inte vill leva.
Men inget ont som för något gott med sig; Nu när jag läst klart står det klart för mig hur jävla lycklig jag är med Nicke, katterna, vår fina lägenhet, våra jobb, att våren snart är på väg och att vi äntligen har lite pengar över...

Av någon anledning har jag de senaste dagarna saknat lite socialt liv och mina vänner... där hemma. Känt mig allmänt ensam, jag vet inte varför faktiskt. Saker som susar i kroppen i guess tidvis. Men jag gjorde i dag slag i saken och begav mig till kära Hedemora, efter att jag släppt av Nicke på jobbet.

En välbekant känsla slår mig alltid när jag kommer på Hamrerakan och ser Hedemora kyrka och Hedemora energis två bolmande skorstenar på andra sidan. Hedemora är ju alltid "hemma", även om jag trivs väldigt bra i Hofors. Har så i dag träffat Marlene för lite snack på stan och lite att äta. Vidare hem till Linda med lite saker hon glömt hos mig, och tog mig en kram och lite prat även där.

Innan jag brummade på 8-årskalas hos gudsonen Alex och tillika systerson, så passerade jag Sofie och önskade välmående hälsningar då hon haft flunsan... Vi pratade en stund och det kändes sådär mysigt. Hos syrran väntade alla syskon, mamma, seppo, syskonbarn och ett väldukat fikabord. Två bitar tårta och ett x antal bitar bulle senare kände jag mig otroligt gladlynt och lätt i sinnet av att få sitta med mina syskon och bara skratta, snacka bullshit och bara... vara.
Innan jag for hemåt spelade jag och syrran en omgång skip-bo och umgicks sådär som vi inte gjort på länge. Lättprat, skratt och trams. Kändes otroligt skönt och befriande. Det var som förr lite, the good old days. Mer sånt vill jag ha.

Hemfärden gick i leendets tecken - jag är nöjd och fylld av en blöt och varm känsla av innerlig och ärlig kärlek. Mer än vanligt. Löve.