Det ryms mycket i en skalle

Inte nog med att jag är tjock och svettig, speciellt i den här värmen, jag är grinolle i dag också. Och varje gång inser jag inte det heller förrän tårarna sprutar för fullständigt triviala saker och tårarna droppar i morgongröten. I dag var det verkligen fel på ALLT. Det rann över, och jag känner mig skitfånig.

Stekte de två sista äggen till mig och Nicke som vi skulle ha i matlådan tillsammans med pytt i panna. Nicke missförstod dock och mumsade i sig båda - något som jag märkte när han åkt till jobbet och jag skulle lägga ner min mat inför jobbkvällen. Känner hur halsen svullnar igen och tårarna börjar rinna och jag finner mig höggljutt gråtande vid köksbänken, samtidigt som jag gräver i rödbetsburken. Tror att jag sansat mig, och tappar en rödbeta på golvet. Börjar om än möjligt gråta ännu mer hysteriskt.

Då vet jag att det är en sådan där dag.

Det är inte ofta jag hinner märka att det är en extremt hormonell dag förrän det är för sent. Inte förrän jag satt i bilen på väg till jobbet så insåg jag hur löjlig jag varit. Men samtidigt; det här är fan allvarliga grejer. I alla fall för en gravid kvinna.

Jag får tacka min lyckliga stjärna för att det går över fort. Hjärtat värmde lite extra när Nicke ringde nyss och kollade så att allt var lugnt. Han är min stjärna, min hjälte, mitt allt.

Kan du inte komma nu pys, så någon annan får gråta för omväxlings skull? <3

Det kan inte bara vara jag som tycker att det är den största av dubbelmoral att i ena stunden få gråten i halsen över ett klipp där djur plågas, och sedan skriva på en protestlista med rubriken Detta kan inte få fortsätta.
Och i nästa stund kastar man sedan gladeligen i sig en korv, som är gjord på grisar som skrikit sig hesa hela vägen ner i koldioxidhissen som tillfälligt bedövar dem innan de avlivas. Dessa intelligenta djur... och de har jag själv ätit en gång. Huja.

Att se djur slaktas och höra det där ljudet fick mig lite mer än att gråta. Jag kräktes. Det borde vara ett obligatorium att alla köttätare tar del av hur det ser ut innanför slaktdörrens väggar, så att de sedan kan göra ett medvetet val. Det är så jävla lätt att blunda och fortsätta i gamla hjulspår - men när man väl öppnar ögonen kunde jag inte fatta att jag blundat så länge.

Facebook kan verkligen konsten att trigga min ilska. Detta evenemang från Peta med just rubriken Detta kan inte få fortsätta har skitmånga skrivit på. Men hur många fortsätter sedan att bidra till djurens lidande genom att äta kött då? Man lättar inte sitt dåliga jävla samvete genom att skriva på diverse protestlistor. Så det så.

När gravidhormonerna sätter igång svingar jag näven extra högt. Skaka på era huvuden och tyck att jag är en dramaqueen, det gör inget, för ni vet att jag har rätt.

Istället för att sjunga Raindrops are falling on my head... så kanske man skulle kunna sjunga ... och snoret det bara rinner ner, laj laj laa. För det är precis vad det gör just nu. Kände att jag var konstig i halsen i onsdags, och i torsdags hade jag grymt ont i halsen. Inget och göra åt i guess, men det är frustrerande och onödigt tycker jag. Speciellt eftersom jag aldrig har varit såhär frisk när jag varit gravid. Tills nu.

Onödigt dels för att jag har pys i magen, och dels för att jag börjar jobba hos Falukuriren på kvällsredigeringen i morgon. Barnmorskan har i och för sig sagt att det inte är någon fara för bebisen med en förkylning, men för säkerhets skull tar jag det jättelugnt och dricker massa vatten.

Kul och börja ett nytt jobb med en hosta som har eskalerat sedan midsommarafton och snorvolym som eskalerat under dagen i dag... Men det känns inte som att jag kan göra något åt det hela. Att sjukskriva sig det första jag gör känns tveksamt. Jag får jobba i morgon kväll, och se hur det går helt enkelt. Åka förbi apoteket och köpa handsprit tror jag. Och en laddning med näsdukar så jag är redo.

Men värst av allt är nog att halvt pissa ner sig varannan gång man nyser eller får en hostattack. Hej knipövningar!


En uppdatering om Azrael? Tja, såret är numera som en tioöring (från början som en större femkrona) så det går sakta framåt. Och igår kväll kliade han av sig skorpan med tofflan (som vi avancerat till eltejp, den rår han inte på... lika mkt) som nästintill skrumpnat i hop och var på väg att falla av ändå... så det gjorde inte så mycket.
Vi har tvättat det i går och i dag, så nu hoppas vi att han om en vecka kan gå ute igen! I det fria! Utan tratt.

I dag är en bättre dag. Har fått komma hemifrån lite, promenaden med Azrael i går kväll gick klockrent då jag hade bestämt i förväg att den minsann skulle gå bra och även i dag fick jag en hand i hand-promenad genom skogen med Nicke och katterna. Mysigt. Vi lämnade även Azrael i hela två timmar medan vi firade svärfar på födelsedagen med middag och fika. När vi kom hem hade han varit så duktig så! Det gav energi.

Men istället sitter jag här och blir HELIGT förbannad på människor som har uppfattningen att djur är underhållning. När ska människor inse att djuren på zoo inte har valt att bli satta i en jävla bur och bli glodda på?! De vill vara fria individer, hur mycket folk än säger annat. Ok om djur räddas från grymma öden och placeras där i väntan på annat. Synd att de, med oss, hamnat i den onda cirkeln att de som redan sitter i bur inte klarar sig i frihet. Men folk fortsätter föda upp dem i fångenskap, istället för att lägga ner dumheterna!

Och när ska folk inse att djur på cirkus bara finns till för vårt godtycke? Vi trycker in dem på smala utrymmen, piskar dem till dressyr och kuskar land och rike runt med stora avstånd för att visa upp dessa stackars stressade krakar. Barnen skrattar säkert, men vad gör djuren tro?

Jag undrar bara en sak: Undrar vad djuren skulle säga, om de kunde prata? Tur vi har Djurens rätt som för deras talan - en giganteloge till dem. Fan vad glad jag är att jag är vegetarian. Inget har känts mer rätt.

Nicke jobbar dubbelpass för andra gången den här veckan, och jag är ensam med katten. Kattfängelset känns det som. Känner mig skitensam just nu faktiskt, men jag vet att Nicke jobbar för vår skull för att vi ska klara sommaren bra och inför pys ankomst. Och det är jag glad för.

Men still... den här negativa spiralen suger in mig sakta men säkert i dag känner jag. Jag har lika mycket stimulans som katten just nu - som bara stirrar in i väggen och ligger med tratten på divanen. Ingen motivation att göra något speciellt heller och Nicke har bilen. Inte för att jag kan sätta mig och åka någonstans.
Sitter och funderar på om jag ska våga mig ut med katten på en promenad ensam. Han har inte fått vara ut på två dagar på grund av vädret och han håller på att deppa ihop fullständigt ser det ut som.

Vet inte om jag vågar chansa med kroppen min, och ifall Azrael bestämmer sig för att dra iväg på egna äventyr som han gjorde förut någon gång. Jag har varken ork eller lust med promenadkomplikationer och att snubbla ikull i skogen i jakt på katten är väl inget man längtar efter direkt.

Hör ni att jag är negativ? Fan va tråkigt.

Vi har en neverending story här hemma. Han heter Azrael. Vår älskade, rara katt drabbades av ett elakt sår på skuldran för snart en månad sedan. Var han fick det är en okänd story, men jag gissar kattbråk av något slag. I början tyckte vi det var bra att han slickade och höll det rent. Problemet var bara att han blev smått manisk över det där såret och till slut hade han ingen päls kvar runt det, och såret började vara och vattna sig. Lagom mysigt.

Vi insåg att något måste göras om han ska sluta slicka på skiten.

Så jag klippte sönder låret på ett par gamla leggings och gjorde två hål - vips en tröja. Den åkte på och det funkade väl kanske, en dag. Sedan hade han maniskt börjat slicka på såret igen, fast UTANPÅ strumpan. Strumpan blev blöt = blött sår = blod och var.

Vi insåg återigen att något måste göras om han inte skulle avlida på grund av eventuell infektion eller liknande.

Vi fejsade det oundvikliga; Veterinärbesök. Sist Azrael skjutsades till veterinären var för någon månad innan, helt akut, till djursjukhuset på grund av sin slappa svans. Och då hittade vi en klo på baksätet efteråt. SÅ mycket tycker han om att åka bur. Den här gången både sket och pinkade han i buren, enligt Nickes utsago. Själv var jag inte med. Lika bra det kanske.

Undersökningen slutade med tratt på huvudet för att motverka att han slickar på såret plus antibiotika i form av en pasta på spruta som ska in i munnen. So far, so good. 
Synd bara att han kom på att han kunde KLIA på såret istället med baktassen med sina jääättevassa klor. Vad händer då? Jooo... såret och skorpan går upp igen, läker aldrig och vi får blodbad i hela lägenheten.

Vi insåg för sjuttielfte gången att något måste göras. Igen. Om såret ska få en chans att läka. Så jag designade en tejptoffla på hans baktass av maskeringstejp, som tillåter honom att gå som vanligt men inte kan klia på såret med klorna. So far so good.
Synd bara att han efter en dag kom på att han ju nådde baktassen med munnen om han sträckte tillräckligt mycket på den trots att tratten satt på skallen. Vad händer då? Jooo... han slet bort tejpen och kliade upp såret efter ett par dagar.

Oooch så var vi på ruta ett igen. Blödande sår som aldrig får en chans att läka.

Vi tejpade tappert tassen igen (hur många tejptofflor vi gjort i skrivande stund har jag tappat räkningen på...) och åkte över en halv dag hemifrån. När vi kom hem igen hade han lyckats få av sig tratten istället, och tvättat rent såret. Och lite tilll. Kul. Återigen började allt om igen. Och jag grät nog en skvätt också. Jag vill ju att han ska få vara frisk och fri!

Förstår ni att vi håller på att bli galna här hemma? Om såret fått vara ifred från början så hade detta varit över nu!

Om Azrael hade varit vildkatt så hade resultatet blivit att han tvättat, tvättat och tvättat såret tills det blivit så infekterat att han förmodligen dött av följderna.
Nu kan vi ju ta hand om honom och kontrollera läkningen, men det innebär också att han behöver ständig tillsyn. Då menar jag ständig. En av oss måste vara hemma om någon ska bort ett längre tag, för att se till att Azrael inte ska sparka av sig tratten, riva bort tejpen och klia upp såret en fjärde gång. Det känns som man är personlig assistent åt en katt 24 timmar om dygnet.

Och han vill ut. Hela, hela tiden. Han jamar... jamar... jamar, och jamar. Det är som kinesisk vattentortyr. Fullständigt otacksam med tanke på att han trots tratten får gå ut en gång om dagen och går lös med oss vart vi än går, ändå vill han ut igen så fort vi kommit in. Han får kamning, kattgodis, kattmynta och kel för stimulans. Jättejätteren låda och ändå jamar han motvilligt en kvart innan han kapitulerar för den. Lägg därtill också att jag köpt en ny låda bara för att det ska underlätta för honom att gå på den, med tratten.

Vi övervakar när han äter, utan tratt. Sitter bredvid honom så att han får tvätta sig efteråt och ser vi att han vill tvätta exempelvis bakdelen så tar vi också av honom tratten - allt för att han ska må så bra som möjligt under omständigheterna. Men, vi måste hela tiden vakta så att han inte tvättar såret.

It´s a fucking neverending story - hör ni att jag är frustrerad? I dag köpte jag klorhexidin och baddade hans sår med för att kanske minska klådan som han har, när det läker. Tar tydligen bort bakterier också.
Så här bra var det länge sedan såret såg ut, och det ser faktiskt ut att läka. Jag vill bara att detta ska vara över nu.

Både Azrael och vi vill vara fria och kunna komma och gå som vi vill. Men det kräver tålamod i guess. Och konstant tillsyn. Om du orkade läsa ända hit så är du värd en eloge. Jag ville bara skriva av mig.

Jag vill ha en ny hatt. Mina mammabyxor klämmer in i nedre magen när jag sitter ner, trots att jag "drar ned dem lite". Jag finner mig konstant i att göra saker här hemma som kräver att jag böjer mig ner, trots att det mer och mer börjar bli skitflåsigt och nästintill omöjligt. Och jag förstår inte varför jag finner mig i situationerna, när jag lika gärna kan ropa på Nicke. Vad fort Nickes ledighet har gått, i övermorgon börjar han jobba igen, buu.
Det är nattens funderingar i ett nötskal. Och att Lady Gaga är lite cool och vad glad jag är att jag inte slösade pengar på att se Justin Bieber-filmen på bio. Laddade hem den i dag och... ja, medel.

Har sett bättre kändis gör det här är mitt liv på riktigt bakom kulisserna-film. Men sådana filmer fascinerar mig, både Madonna och Celine Dion har lyckats bättre dock. De imponerar också mer på mig i och för sig.

Men efter att ha sett Justin Bieber slå på trummor med en säker rytm som tvååring, och en rytm som en annan kanske lyckades fånga i tioårsåldern, så hoppas jag mer än någonsin att vårt barn kommer ha liknande musikalitet. Jag hoppas på det mer än någonsin, för sådant ger så mycket för själen. Vi ska göra allt vi kan för att uppmuntra något dylikt. Tur att vi har både piano och gitarr här hemma. Det börjar bra!

"Allt om andras förlossningar" läser jag på Familjelivs hemsida. Är de dumma i huvudet?! Varför skulle jag vilja läsa om det för? Snacka om att sätta griller och bilder i huvudet som kanske inte ens kommer ske... jag blir ju bara rädd av att läsa andras skräckhistorier. Och är det fina historier så förväntar jag mig att min förlossning ska bli något sånär liknande. Och blir det en skräckis så... ja, ni fattar. Nej va tusan, lite gränser får vi väl ha tycker jag. Det blir som det blir - och ut kommer de ju, förr eller senare.

Vi var på tillväxt-ultraljud i går och fick se vårt lilla guldgryn ligga där inne och smacka med munnen och sparka loss som en fotbollsspelare. Dock frös läkaren bilden så himla många gånger, och zoomade, så vi fick knappt någon helhetsbild. Men det gör inget, vi får se liveversionen senare istället!
Huvudsaken lillen mår perfekt. Flödet till och från navelsträngen såg också bra ut, en kontroll han gjorde åt oss trots att vi varken frågat efter den eller att han var tvungen att göra det. Så himla snäll vår chefsläkare!

En guldklimp på 1800 gram ligger och väntar på att få träffa mamma och pappa snart. Vi firade framgången med att köpa lite sänggrejer på IKEA. Blev lite madrass, sidoskydd, sängkläder och en mjukisräv som också är en mobil. Jättesöt!

I dag firar jag semestern vidare genom att fara till Falun medan Nicke sover efter nattskiftet. Ska träffa Bettan och ta en vända på stan. Få se vad jag kommer hem med för spännande. Mycket kvar som måste inhandlas i alla fall, den saken är klar.

Nu ska den här metalmorsan bita ihop och lyfta in skrevet i bilen och åka iväg. Apropå det, så var jag och campingstolen bästa kompisar på Rockstad Falun. Men jisses så skoj det var! Alla jag träffade var impade över att jag var på rockfestival i det skicket. Ärligt talat så var jag själv lite imponerad också.