Kärlek.
Jag har tänkt mycket på kärlek i dag. Kärlek. Ett så stort ord med mycket innehåll, så betydelsefullt och ett ord som ska vårdas med omsorg och inte användas som slit och slängvara. Kärleken till ett barn, till sin familj, sina vänner och kärleken till en person med det lilla extra. Kärlek är ju aktioner, en osynlig värme, ett telefonsamtal för och höra hur man mår, och ett tecken på att människor vill ha dig nära.
När jag gick bland isande vindar och snömodd i skymningen i dag tänkte jag mycket på ordet kärlek. För många av oss är det en självklarhet att vi har det i vårt liv, och då i form av en käresta. Har man inte en käresta som älskar en, så har man ingen kärlek i sitt liv. Åtminstone så resonerar många så. Jag håller inte med, alls. Vad hände med att kunna älska då? Och vad hände med den oändliga kärleken man får från sin familj och nära vänner?
För att kunna älska, måste man också älskas. Och då inte av någon annan - utan av sig själv. Hur ska man kunna vara kapabel att ta in någon i sitt liv och älska denna innerligt, eller kunna älska sin familj innerligt för den delen, om man inte ärligt kan älska sig själv? Att trivas med sig själv, i sin kropp och med allt som finns runtom kring en!
En insikt som jag nådde med hjälp av min kurator, under min period då jag fick samtalshjälp under 2009, var; att jag måste lära mig att trivas i mitt eget sällskap, känna mig tillfreds med det och vilja leva med mig själv i första hand. Inte identifiera mitt värde beroende på om jag har en pojkvän eller inte. Bara när jag är tillfreds och rofylld i mitt eget sällskap, är jag kapabel att älska och kunna ta in någon i mitt liv. Jag är inte värdelös för att jag lever med mig själv, jag är mer värdefull än någonsin. För jag är älskad. Inte bara av mina vänner och min familj, utan även av mig själv. Den ödmjuka Kärleken som du kan och vill ge till dig själv, är det som för oss framåt i livet. Sedan kommer resten av sig själv.
Älskade, älskade grynet... Vad gjorde vi u...
Älskade, älskade grynet... Vad gjorde vi utan dig? Ditt solsken till leende får varenda korn av trötthet i mitt öga att försvinna. Jag påminner mig själv varje dag om att det är det bästa jag gjort. Någonsin.
Vuxentid.
I två dagar har vi varit hemma och tagit det lugnt, och jag är redan uttråkad. Vädret är surmulet och Nicke jobbar eftermiddag. Jag och Egil är alltså ensamma hela dagen - i smyg kan jag inte låta bli att tycka det känns trist. Även fast lite egentid när lillen sover också är nyttigt och smörja relationen med.
När jag tänker efter så har jag haft något planerat i veckorna tidigare, och den här veckan var det varken någon fikadejt, shoppingrunda eller lust till promenader varken igår eller i dag. Har gått i mjukisar hela dagen. Tänkte att det liksom inte är någon idé att klä på sig ordentligt om man ändå inte hunnit duscha. Duscha ja... gambling det där när man är själv.
Var i valet och kvalet om jag skulle hoppa in för en rekorddusch där Egil sov intill vattenrören på andra sidan väggen. Det här är ett 50-talshus där rören viner utav helvete så man vet aldrig om han i ytlig sömn vaknar när jag har lödder i håret. Eller så skulle jag sätta honom i babysittern med dörren öppen så han såg mig duscha. Triviala frågor som växer och blir stora när man lever i mammabubblan.
Lite sakteliga börjar jag längta ut igen. Ut ur mjukisbyxorna, svettiga armhålor och surdeg till armar som vaggar guldklimpen till söms. Jag är ingen dålig förälder för att jag vill vara Therésa också. Jag tänker inte heller ha dåligt samvete för att jag ibland längtar hemifrån. Till vännerna runt bordet med ett glas vin och kanske en god middag på restaurang. En bio, en öl och lite lagom kroghäng och myssnack med Nicke. En lång sovmorgon. Eller en 30-årsfest med tillhörande baluns. En fikadejt utan att vagga vagnen. Sådana saker.
Nåja, allt har sin tid. Bara att få lite vuxentid såhär på kvällen när Egil somnat är inte dumt det heller, och jag är inte nödbjudd.
Nu till att börja med har jag också sträckt ut handen ur bubblan, och till arbetslivet igen. 10 februari har jag varit mammaledig ett halvår (!) och har lämnat intresse för inhopp på Falukuriren på helgerna. De var väldigt intresserade - det rör på sig! Men att lämna Egil... saknaden, denna saknaden. Tur att han hamnar i varma händer, sin far.
När jag tänker efter så har jag haft något planerat i veckorna tidigare, och den här veckan var det varken någon fikadejt, shoppingrunda eller lust till promenader varken igår eller i dag. Har gått i mjukisar hela dagen. Tänkte att det liksom inte är någon idé att klä på sig ordentligt om man ändå inte hunnit duscha. Duscha ja... gambling det där när man är själv.
Var i valet och kvalet om jag skulle hoppa in för en rekorddusch där Egil sov intill vattenrören på andra sidan väggen. Det här är ett 50-talshus där rören viner utav helvete så man vet aldrig om han i ytlig sömn vaknar när jag har lödder i håret. Eller så skulle jag sätta honom i babysittern med dörren öppen så han såg mig duscha. Triviala frågor som växer och blir stora när man lever i mammabubblan.
Lite sakteliga börjar jag längta ut igen. Ut ur mjukisbyxorna, svettiga armhålor och surdeg till armar som vaggar guldklimpen till söms. Jag är ingen dålig förälder för att jag vill vara Therésa också. Jag tänker inte heller ha dåligt samvete för att jag ibland längtar hemifrån. Till vännerna runt bordet med ett glas vin och kanske en god middag på restaurang. En bio, en öl och lite lagom kroghäng och myssnack med Nicke. En lång sovmorgon. Eller en 30-årsfest med tillhörande baluns. En fikadejt utan att vagga vagnen. Sådana saker.
Nåja, allt har sin tid. Bara att få lite vuxentid såhär på kvällen när Egil somnat är inte dumt det heller, och jag är inte nödbjudd.
Nu till att börja med har jag också sträckt ut handen ur bubblan, och till arbetslivet igen. 10 februari har jag varit mammaledig ett halvår (!) och har lämnat intresse för inhopp på Falukuriren på helgerna. De var väldigt intresserade - det rör på sig! Men att lämna Egil... saknaden, denna saknaden. Tur att han hamnar i varma händer, sin far.
Att bli självständig.
Hur ska jag någonsin kunna lämna ifrån mig Egil en HEL natt?! Det kommer fan aldrig gå. Så känns det i alla fall. Det känns som att lämna ifrån sig en arm, sitt öra, eller sitt hjärta. Jag blir halv. Utan mamma blir han... om han vaknar och gråter mitt i natten. Uääh. Men jag vet att det är nyttigt för honom också - och jag vill samtidigt se att han klarar sig utan oss längre än fyra timmar. Och vice versa! Det skulle vara en helt ny form av trygghet som växer upp.
Men innan dess ska vi träna mer på att somna själv i sängen. Det går nog sakteliga framåt. I hope!
Knirr, knarr.
Svettiga fötter mot ett knarrigt parkettgolv är lika högljutt som att slå cymbaler mot varann, vid varje steg man tar. Åtminstone så känns det så när jag äntligen lyckats få lillen att somna. Han vaknar ju inte förstås, men han KAN ju göra det! tänker jag. Har vissa nätter allvarligt funderat på att märka ut de punkter på golvet som är gåsäkra med en variant av självlysande tejp. Vore inte det riktigt smart?
Visst är det charmigt med gamla golv - men knarr ger mig utslag. Fan. Om man ändå kunde beema sig ut från sovrummet efter ett bökigt läggningspass. En framtida idé att ta patent på kanske? Eller... inte. Men det är en lika fantastisk känsla varje gång de somnar in avslappnat och skönt. En liten parentes är att jag fullständigt tappat sugen och blogga när man inte kan dela upp textmassan i stycken. Vad fan är det för skit?! Någon som vet hur man löser problemet?
Ett liv med barn.
Måste jag plocka bort julen? Jag vill inte göra det. Julgranen står fortfarande i hörnet och hånar mig mer och mer för var dag som går, som en påminnelse om att den ljuva högtiden är över. Myset - borta. Pang, boom, poff! Kvar är bara vardagen med sin dagliga lunk. Eller ja, i vårt liv finns ju den ljusaste stråle förstås, som ger mig anledning att orka vakna och stiga upp på morgonen och som ger livet mening; Egil.
Med honom är allt roligt. Även när han sitter i köket i sin babysitter och gnager på en träslev, medan jag rusar omkring med dammsugaren lite hastigt och suger upp de värsta råttorna. Varje gång jag passerar köket och vinkar glatt, och får det där flinet tillbaka, så undrar jag varje gång... vad sjutton gjorde jag innan han kom in i mitt liv?
Det låter som en fet, fet, fet klische - jag vet. Men den som väljer bort livet med barn tror jag kommer ångra sig. Kanske inte nu, men senare i livet. När det redan är för sent. Må det vara mycket jobb, tid, tålamod, grubblerier sviktande självförtroende som förälder och annat tjafs. Men kärleken överlyser tamefan allt! Jag lovar, och ta mig på orden; Gör dig själv en tjänst och skaffa familj. Om du inte redan har det förstås.
Jag vet att jag inte kommer ångra mig när jag är pensionär och jag får besök av barn och barnbarn och får duka upp fika, titta på roliga filmer och göra skojiga saker med dem. Höra om mina barns dagliga liv och vara deras stöttepelare i livet. Alltid finnas som stöd och älska dem ovillkorligt. Har man en gång gett sig in på den vägen, skall man den alltid vandra. Som någon sade häromdagen: Barn är inte ett jobb, barn är ett liv.
Det där med mage.
Jag rusade idag smygande in till Egil, som fortfarande låg i godan ro och tupplurade, då jag upptäckte att han låg på MAGE och sov! Jösses, det har ju varit ett big no no i min skalle ända sedan han var nyfödd så döm om min skräck när jag trodde att han inte fick luft!
Men allt som jag närmade mig (hur man nu ljudlöst både smyger och rusar...) hörde jag hans lugna snusande. Kanske är lika bra att man vänjer sig vid dylik sovställning då han vänder sig från rygg till mage konstant nu. Det går för fort, för fort. Men ack så härligt!
Pruttmun.
Va hettere... vårat lilla guldkorn här hemma har börjat prutta med munnen. Veckans ljud! Och han har inlett sin tredje vecka med smakportioner på havregröt. Vet ni vad denna kombination gör? Gröt sprayad precis överallt om man har otur. Jag både skrattade och grät (nästan) ett tag där.
Men kan samtidigt inte låta bli att bli både road och utmanad av detta. Han är ju för härlig. Tycker det är skitkul att låta som en racerbil ungefär, och vänder sig till mage i parti och minut. Sedan ligger han och blir arg för att han inte kommer tillbaks på rygg igen, gofisen.
Att vara mamma är verkligen ett äventyr.
Att gå eller inte gå?
När jag och Nicke första gången hade ordnat barnvakt på juldagen för att faktiskt gå ut och roa oss med en tillhörande öl och utgång på Hofors återvändarkväll i Hofors, så fick jag frågan om varför jag inte var hemma och tog hand om min bebis? Visserligen var tjejen en bekant, och visserligen var hon berusad. Ändå började jag tänka, bör jag vara det? Gör jag fel nu?! Som är ute och har kul på det här viset... Utan min bebis. Även fast jag försvarade mitt beslut så gnagde frågan i mig efteråt. Inte nog med att man har slitningar som det är över att lämna Egil ett par timmar, någon ska komma och strö lite salt i såren också. Varför jag inte bara stannade hemma då? Nej, för jag tror på det här med att orka vara en go och glad mamma till min son om jag får göra grejer som involverar egentid OCKSÅ. Och nu hade jag chansen att göra det med Nicke dessutom och vi hade världens bästa farmor som barnvakt, så det är klart vi ville passa på. Ett evigt gisssel, verkar det.
