Det ryms mycket i en skalle

I dag ska jag ta tjuren vid hornen och möta mormor, ungefär en vecka efter det tunga beskedet. Det känns skitdrygt men jag kommer inte ångra mig när dagen för begravningen kommer, och jag då tackar mig själv för att jag träffade henne lite innan avskedet. Ska dit med mamma och prata, fika lite. Det är mycket nu.

Plus att jag känner en annalkande Hellweek vara i antågande. För er som inte vet vad jag menar så är det lingonveckan, montan, röda veckan... u know. Känner mig helt jävla irriterad av ingen anledning alls och identifierade just min känsla som en feeling av att vilja mucka bråk. På riktigt! Snacka om Dr Jekyll/Mr Hyde-varning! Bäst Nicke gömmer undan yxan som ligger i skrubben, ha ha! Nåja - lite humor en dag som denna kan ju vara skönt.

Well - I´m off to Hedemora om en stund, ska bara kolla över mina räkningar, klä på mig, pussa Nicke och hämta min kappa plus en tröja jag beställt till begravningen. I morgon är det fredag och vi är inbjudna till Nickes kompis för att kasta lite dart/hockeynight/snacka/öla. Kan nog vara trevligt mitt i all dimma.

Jag tar en dag i taget just nu. Försöker ju göra lite saker för att skingra tankarna i alla fall, vilket verkligen behövs. I söndags grillade vi korv i rediga vinterkläder och tjocka täckbyxor - därefter bastu. Jisses vad mysigt vi hade. Och så kom morfar upp i tanken. Satt lite senare och myste med lite film och godis. Och så kom morfar upp i huvudet igen. Så där går det hela tiden... jag kan fan inte fatta att han är borta!

Tog en promenad i kylan igår, besökte Nicke på biblioteket (som satt och pluggade) och lämnade av lite lunch, gjorde bankärenden. Lämnade också igen en film och matade änder. Mestadels under den tiden gick jag och slets mellan tanken på hur vackert vädret är och hur upplyftande det borde vara, samtidigt som hjärnan var helt dimmig och funderade på hur jag skulle klara av begravningen.

Camilla messade igår och frågade om jag kände för att träna med henne på kvällen, och jag tackade ja. In i det sista funderade jag på att avboka eftersom jag inte visste om jag skulle orka fejsa nytt folk efter fredagen med morfars bortgång. Men jag gick i alla fall. Kände mig stark och pepp att få träna bort lite stress.
Camilla frågade hur det var efter beskedet att morfar blivit sämre. När orden morfar gick bort i fredags så... så märkte jag att styrkan jag trodde jag kände inte alls var äkta. Fick genast en klump i halsen och började prata om något annat. Hon förstod.

Det är FAN så tufft nu ska ni veta. Men det är väl också så det ska vara. I guess?

Jag slås direkt av lite dåligt samvete när jag konstaterar att jag ska njuta av lite ensamtid. Vilket jag gör i skrivande stund. Självklart älskar jag Nicke över allt annat men jag tror han vet vad jag menar med det här, att vi båda behöver en stund då och då, då vi bara gör saker för oss själva.
Och nu passar jag på när han ändå stack iväg ett par timmar för att hjälpa några kompisar, vars föräldrar är bortresta, att elda i deras hus. Käka lite macka, dricka oboy, se några avsnitt sex and the city och sörpla kaffe. Bara vara i tystnaden med katterna.

Känns ju dock lite konstigt hur man ibland kan längta efter detta, när man som singel tidvis hatade att vara ensam hemma och mer än någonting annat ville ha någon att kramas och dela vardagen med.
Men jag kan nog med gott samvete säga att jag och Nicke gott kan spendera några timmar ifrån varann eftersom vi annars umgås i princip 24 timmar om dygnet. Han pluggar hemma, jag jobbar hemifrån, vi tränar och äter ihop och slår ihjäl fritiden tillsammans. Och tiden går fort med den underbara mannen! Kanske lika bra och passa på innan båda får heltidsjobb och vi bara ses på kvällarna...

Vi trotsade också snöovädret igår eftermiddag genom att åka till mamma och seppo i Vikmanshyttan för och delta i sorgen efter morfar, som stilla somnade in i Fredags klockan 18.45. Har varit hysteriskt ledsen - men tårarna har för tillfället torkat ut... kommer väl en laddning senare gissar jag.
Saknar honom något så fruktansvärt och det känns overkligt att jag aldrig kommer få träffa honom igen. Min fina och finurliga moffa. Jag är dock glad att han slipper lida nu, och att han har det bättre där han är och kan vaka över oss.
Mamma var något sånär samlad och blev nog både gladare och vid gott mod när vi kom dit och livade upp lite. Vi hade köpt med oss en vacker blombukett till mamsen och några vaniljhjärtan. En tialott gjorde också att hon drog lite på smilgroparna. Hade egentligen köpt alla fyra till mig men hey - klart man delar med sig av lite spänning!

Vi hade en underbar kväll med massa prat, både om morfar (och allt runtomkring) och annat trams. Vi skrattade, berättade gamla historier i soffan, åt pizza, såg mello och bara var. Så himla skönt med skrattattacker och se mamma skratta hjärtligt. Nu släppte lite av den här klumpen i bröstet, sade mamma innan vi strax före midnatt tackade för oss. Samma här mammma, samma här. Älskar er!

Så har sorgen återigen börjat nosa mig i ansiktet... den är inte riktigt framme än men jag känner att den inom kort kommer dyka upp med full kraft. Mamma ringde i dag och berättade att morfar haft andningsuppehåll i natt och förmodligen inte överlever många dagar till i livet.
Läkaren har rått alla mammas syskon att åka in till sjukhuset för att vaka, så nu går jag bara här hemma och ömsom gråter, ömsom håller andan och bara väntar på att telefonen ska ringa.

Jag orkar inte mer sorg. Verkligen. Jag gråter hysteriskt då och då, för att sedan bara sitta och stirra och minnas morfar. Jag vet att jag aldrig kommer få träffa honom igen och jag kan bara se hans lyckliga glada leende framför mig. Det enda jag kan hoppas är att han vakar över oss alla tillsammans med min moster efter detta.

Jag vet att morfar inte skulle vilja att vi grät och var ledsna, för han slipper vara sjuk och må dåligt sedan! Men jag kan inte släppa tanken på att mormor blir ensam och så många som kommer sakna honom. Det känns så fruktansvärt sorgligt alltihop. Men morfar har haft ett långt liv och fått många fina barnbarn och barnbarnsbarn - som alltid vill man att de ska finnas med för alltid. Men så funkar ju inte det här vi kallar livet.

Försöker tänka lättare tankar men jag måste samtidigt få vara ledsen när jag känner det. Samma dag, idag, som mamma ringde och meddelade detta fick jag sedan under dagen tre tecken på att jag inte ska vara ledsen.
1) Växlade som av en slump över till Oprah på trean där nyligen avlidne Patrick Swayze´s fru berättar om bortgången och deras bok de skrev strax innan han dog, och hur optimistiska de var och hon ÄR fortfarande. Att minnena lever kvar och även kärleken.

2) Min kompis Markus som jobbar inom äldrevården råkar skicka ett tomt sms till mig, varpå jag svarar och frågar vad han menar? Han förklarade sig med att hans knapplås strular men frågar samtidigt hur det är med mig. Jag berättar vad som hänt och han säger: "Se det som att han kommer få det bättre när det är över. Det är så jag har klarat det i vården iaf. Förhoppningsvis har han haft ett bra liv, och ingen vill ligga och vara sjuk." Så sant som det är sagt.

3) Loggar in på min kompis Isa´s blogg där jag igår kommenterat ett inlägg där hon var nere. Idag har hon ägnat ett inlägg till mig där hon tackar mig genom följande ord:
"Snälla Theresa, tack för din fina kommentar! Man ska glädjas åt det man har, inte sörja över det man saknar! Livet ordnar sig, jag har huvudet upp, fötterna ner och arslet sitter alltid bak. Jag får vara glad för det istället för att tänka det stora ordet "OM". För om det är så som det verkar, då blir det inget roligt alls."

Som sagt - glad över det man har, inte sörja det man saknar. Tack Isan! Det tröstade idag. Var detta meningen? Eller bara slump. Vad vet jag.

Nu för tiden har vi fullt upp med inte en, utan två katter. Det är fem års skillnad på dem men det verkar inte göra någon skillnad. Azrael har tagit upp en och annan dålig vana från Sid (läs en) och tvärtom... och de busar som få.

Men det är också jävligt kul och se allt tok de hittar på. Istället för att tråka ut er med massa text så följer här en bildkavalkad om Sids och Azraels senaste tid ihop. Numera bröder. (klicka på de mindre bilderna för större format!)

Men vadå... jag vill OXÅ vara med mamma i duschen.

 

Sid började täcka över sin mat av någon oförklarlig anledning,
och så klart började Azrael göra samma sak. Hemliga killar.

Måste, måste, måste vara med när mamma och pappa surfar...

Sova, sova sova - många utmärkta platser finnes i huset. Pappas bröst, handfatet, pappas keps.
You name It.

Läste om ekologisk mat i tidningen Buffé och fick sällskap.
Säger bara en sak - man är aldrig ensam med en katt.

Trevlig fest i lördags med massor av människor, nya som gamla bekanta. Mycket vin, tilltugg, snack, skratt och dans inpå småtimmarna. Jag tror dock jag blev för taggad mot slutet. Varför? Jo - när alla dragit och Linda däckat i vår säng satt jag hängandes i köket och kände hur illamåendet kom krypande. Ett tu tre så spyr jag i slasken i köket. Varför inte toan? 1) Jag hann inte. 2) Brorsan hade låst in sig där.

Ok, jag ska erkänna att jag kände mig som ett tvättäkta drägg med håret hängande i slasken, men till mitt försvar så kräks jag inte så våldsamt ofta på fyllan. Kanske händer en gång i halvåret. Så, jag väljer att tolka det som att jag hade jävulskt roligt! Vilket är sant.

Bakfyllan deluxe dock, som jag vaknade till på Alla hjärtans dag (av alla dagar) kunde få Rambo och känna sig liten vill jag lova... ett tag letade jag både efter revolver och rep. Fann istället soffan och somnade om. Nicke drog iväg och käkade pizza med en kompis och kom hem med otroligt vackra tulpaner, hallonchoklad och en falafeltallrik som smakade bäst! Lite gott till min rakas på alla hjärtans dag, som han sade. Sötnosen min.

Av mig fick han redan i fredags en alla hjärtans-present i form av biljetter till biopremiären av Wolfman, som överraskning. Det mottogs väl verkade det som! Han blev så glad, och då blev jag glad att han blev glad. Höhö. Mysigt hade vi!

Däremot tror jag att min bakfylleångest har kommit retroaktivt, idag. Tisdag. Öööh va? Det verkar så för jag har inte kommit igång riktigt i huvudet än. Det är som känslan att hjärnan är inlindad i bomull. Märks att man närmar sig 30-strecket, kan nog inte parta som en 20-åring längre. Lika bra att inse faktum - ska jag festa får jag räkna med att på piss sedan.
Jag hinkar nu kaffe för fulla muggar, och har i alla fall skrivit en sjyst ingress på artikeln jag ska producera innan fredag. Alltid något.

Har fortfarande frilansjobb som hänger över mig likt ett moln över skallen... det tär lite på mig. Att inte kunna njuta till fullo över att det i morgon är fredag och bara kunna slappna av.

Istället ska jag genomföra en telefonintervju klockan två och sedan sitta och skriva. När vi istället borde städa tillsammans och fixa tvätten. Får väl försöka hitta ett sätt och kombinera de två då... vill ju inte att Nicke ska slita på ensam medan jag sitter vid skrivbordet och kuckilurar.

Börjar nästan ångra mig lite att jag inte gjorde intervjun i dag redan, så man slipper det i morgon. Nåja, nu har jag redan mailat honom så lagt kort ligger. Personporträtt är i och för sig alltid roliga och göra, och rätt enkla att skriva. Hör ni hur jag försöker muntra upp mig med alla medel?

Det här med frilans är inte lätt ska ni veta, psykiskt. Det är inte som att man går till jobbet och när ni kommer hem är man ledig på kvällen. Som frilansreporter ligger det ALLTID i bakgrunden och lurar.
Telefonen kan ringa lite hipp som happ, man har inga fasta tider och man måste ha stenkoll på sin mail hela tiden. I fredags till exempel fick jag lov och kolla mailen i mobilen medan jag gick på stan. Inte direkt en relaxing time.

I jobbet har jag behov av någon form av rutiner har jag kommit på, nu när jag sysslat med detta ett tag. Visst, jag fixar det alltid med bravur, men det tär. Ständig prestationsångest och ett ständigt funderande över om kunden ska bli nöjd. Frilansjournalist låter ju jävligt flashigt i somligas öron - men jag kan intyga att det är allt annat än det.
Nåväl, allt ordnar sig! Blir desto skönare att ta sig en redig drink på lördag sedan när allt är klart för den här veckan. Ska ta mig ut på en redig promenix i solen nu, som en uppvärmning inför kvällens gympass, och ta ett besök på bruuuket som de kallar den här lilla stadskärnan i Hoffan.

Jag skulle vilja be er som läser om en tjänst. Eftersom jag har lösenskyddad blogg så vill jag försöka få ett översikt över vilka som läser, av er jag skickat ut lösenord till. Kan vara bra att ha noterat nämligen om jag skulle byta lösen någon gång så jag kan maila ut nytt till er som är återkommande besökare!

Så - jag ber er att tjoa något, vad som helst i kommentarsfältet så jag får lite översikt. Somliga skickar ut kontrolluppgifter, andra deklarerar såhär i början på året. Jag får koll på mina läsare.

En fet kram på er som är intresserade av och veta vad som händer i mitt liv!

I dag kallade en vän mig för modig och stark för att ha tagit steget till att bli vegetarian. Det är inte alla som har det modet och styrkan, sade hon. Jag blev så himla glad!
För jag ser det inte som någon bedrift på det viset, och vill absolut inte försöka höja mig högre och bättre än någon annan utan bara göra det som känns rätt för mig.

Men tydligen så är det någon som gillar att man "bryter sig ur ledet" och går mot strömmen.
Alla har vi ju ett val, och dagens konsumtionssamhälle är utformat som så att man inte behöver äta kött, och då tänker jag välja bort det så länge jag känner att jag står för det. I dag gick vi in i vecka fyra som vego. Still going strong.

För att tala om något annat än värderingar, så gjorde jag en kanongod kikärtsgryta i dag! Mums säger jag! Delar med mig av receptet nedan. Rekommenderar er att testa! Inge krångligt för fem öre heller, vilket jag gillar.


Kikärtsgryta med potatis

4 skalade potatisar
1 burk kikärtor (avrunna)
1 dl vatten
1 burk krossade tomater
1 msk tomatpuré
1 dl matlagningsgrädde (kan uteslutas. Hade i det för det lilla extra krämiga, vilket var mums!)

1 riven el pressad vitlök
2 tsk curry
2 tsk spiskummin
3 msk olja till stekning
örtsalt/salt, peppar

Skala och tärna potatisen och koka den. Häll av vattnet.
Hetta upp oljan i en separat kastrull och stek riven vitlök hastigt tillsammans med curry och spiskummin. Häll i kikärtor och stek runt lite och tillsätt därefter vatten. Låt puttra ner ett par minuter och tillsätt sedan krossade tomater samt tomatpuré och låt koka upp.
Tillsätt ev lite matlagningsgrädde. Smaka av med salt och peppar. Låt puttra i 5-10 minuter innan du rör ned den kokta potatisen. Klart att servera!
--------------------------------------------------------------------------------------------------

Kan ätas tillsammans med någon form av bröd eller bara som den är, sketagött rent ut sagt! Speciellt när kikärtorna blir sådär mjuka och mojjiga.

Maddafakka! Idag går det trögt. Trots solsken, god frukost och en kopp kaffe. Jag stirrar på mina anteckningar och har fram tills nu kastat lystna blickar på min igenstängda laptop. Har i alla fall tagit steget att sätta mig vid skrivbordet, men vad gör jag? Bloggar. Hmrf...

Har också skjutsat ner Nicke till bibblan i hopp om att rutskrapningen och kylan skulle få mig att piggna till. Vilket den gjorde. I ungefär en halvtimme, innan värmen och gruset i ögonen återvände när jag varit hemma igen en halvtimme typ.




Och nu sitter jag här. Ångest. Deadline. Borde göra något. Jag måste helt enkelt ha någon sinnesrubbning när det kommer till måndagar för jag kan verkligen inte förmå mig att finna energi, oavsett väder. Nä, jag tror bästa medicinen är att låta allt vara ett par timmar så kickar jag nog igång igen framåt sena eftermiddagen. Ingen idé att stressa fram något, då blir det bara kattskit av alltihop. Kanske ljuset utifrån ger mig energi till slut.




Apropå kattskit - Sid växer så det knakar och han är numera en väl accepterad lillebror i familjen, speciellt av Azrael. Igår var de så mysiga i soffan båda två när de sov nära varann och Azrael tog sig friheten att tvätta honom på huvudet. Väldigt grundligt. Vi trivs här på Bönhusberget.

Besök på frilansredaktionen och lite snack om fler jobb, gjorde intervju och försökte fota i årets snöfall där flingorna var stora som dasslock. Hälsade på Emma och lille Harry och passade på att både äta och fika lite. Upp till mange och lämnade minnespinne för att påbörja överföring av lite bilder till mig, känns kul. Hem till mamma och hängde med henne hela kvällen, drack lite kaffe och bubblade om ditt och datt.

Så inleddes mitt dygn i Hedemora i torsdags.

Kvällen avslutade hemma hos Pia med nattsudd och sängfösare i hennes soffa. Icke att förglömma - snacka ikapp om allt var killar, känslor och framtidsfunderingar heter. Pia var ju min partner in crime under singelåret och jag saknar verkligen våra middagar, fester och roliga kvällar på kingen. Vi lovade att göra om det snart igen.

Frilansdag nummer två började klockan ett igår med en privatvisning av Theaterladan i Hedemora med tillhörande intervju. Riktigt spännande byggnad det där. Återigen ett besök avhandlades på frilansredaktionen med ännu mer jobbsnack och flum. Gillar de där kufarna, de har samma humor som jag. Fick även beröm av en intervjuperson för min noggrannhet - då blev jag riktigt glad och peppad! Fick även ett berömmail senare av min chef där hon berömde mina fina bilder - ännu mer pepp!

När jag ändå var i farten hälsade jag på två gamla kollegor på Södran och så PG förstås, min gamla chef. Jisses vad skönt och träffa dem igen och prata ikapp även med Eva, min närmaste kollega där uppe på den tiden.
Hon har, som jag, gått igenom ett tufft uppbrott förra året och det var skönt för både henne och mig att få prata om vad som hänt sedan sist.
Hon var även nyfiken på min nya kärlek förstås och jag var inte sen med att berätta hur glad och lycklig jag äntligen var! Tror och hoppas att jag ingav lite hopp att snart når det även henne. Sade också hej till Gunnar och Rebecca på annonsbladet och snackade som hastigast. Lika bra och passa på när man ändå var social deluxe.

Inte ens på vägen till bilen fick jag gå ifred. Jobbskadad som man är kollade jag mailen i mobilen samtidigt som jag gick längs Åsgatan och hör någon ropa mitt namn. Det var min mosters exman som hälsade. Vi pratade lite snabbt om läget i våra liv och morsade sedan vidare.
Var bra skönt att äntligen landa hemma i Hoffan igen och mötas av lite kramar och pussar, efter ett intensivt dygn med med mycket jobb och många människor som passerade. Men det var nog på sin plats att socialisera lite.

Ikväll inleds Melodifestivalen aka Mello. Och jag och Nicke firar fem månader ihop. Återstår att se hur denna lördag slutar. Pöss.

Jag tänker fortfarande på Djurens rätt väldigt ofta, sedan jag intervjuade representanten som sitter i Hedemora. Jag blev skakad av djurens verklighet och hur jävla mycket vi väljer att blunda för hur de faktiskt har det.

Allt är uppenbarligen inte som i Bregottreklamen, som många säkert försöker försköna för sig själv för att rättfärdiga sitt köttmumsande. Vi döljer liksom verkligheten i våra fördomar om hur vi tror att deras vardag är... gjorde ju jag med när jag stod där i julas och rullade mina köttbullar och funderade på hur kossorna som köttet kom ifrån, hade haft det i livet. Samma när jag griljerade skinkan.

Nu gjorde jag misstaget, eller mig själv en tjänst som nybliven veggo att läsa om grisarnas verklighet. Fy fan, rent ut sagt. Nu kan du välja att blunda för det här - eller faktiskt öppna dina ögon och läsa. Detta är fakta från jordbruksverket:


Hangrisarna kastreras någon dag efter födseln, bland annat för att påverka
köttets lukt och smak. Ingreppet görs utan bedövning och är
mycket smärtsamt.

Efter ungefär en månad skiljs smågrisarna från mamman. Det är mycket tidigare än den naturliga tiden
för avvänjning, som är cirka 17 veckor hos grisar.

Grisarna hålls cirka tio individer per box inomhus i stora stallar. Trängsel och konkurrens vid de två till tre måltiderna per dag gör att grisarna stressas. Detta kan leda till diarré, magsår och beteendestörningar.

99 procent av grisarna får aldrig vara utomhus.

Vid ungefär sex månaders ålder transporteras grisarna till ett slakteri. Där hissas de ned i koldioxid för att förlora medvetandet. Efter detta dödas de genom att halsen skärs upp och de förblöder.


Kycklingar;

Årligen skadas och självdör cirka 150 000 kycklingar i samband med transporter i Sverige.

På slakteriet hängs de i krokar upp och ned i fötterna, vid fullt medvetande.

Kycklingarnas huvuden förs genom ett elektriskt vattenbad för att de ska bedövas innan halsen skärs upp och de förblöder till döds.


Dessa referat publicerar jag minst lika mycket för min egen skull, som för andra som läser för upplysningens skull. Lika bra att observera det - alla har vi ett eget val. Jag har valt vego och förväntar mig att folk omkring mig respekterar mitt och Nickes val. Synd att så många ska kolla snett på det... Att jag sedan är laktosintolerant har jag dock inte valt... synd nog.

I morgon är det tokryck med frilanset som gäller, och jag ser faktiskt framemot att få åka hem till mamma och sova hos dem i en natt. Har medvetet bokat in två intervjuer tors-fre i Hedemora, så jag slipper slösa onödiga mil på att kuska fram och tillbaks till Hoffan.

Mamma blir nog glad med lite sällskap! Man kanske ska dansa för henne eller underhålla på något annat vis så hon drar lite på smilgroparna? Näää, ha ha! Mitt besök får ta och duga faktiskt. Vi brukar ha så mysigt när vi umgås i soffan, med tv, fika och massa snack. En kram ska hon få i alla fall!

Jag och Nicke låg, apropå snack, och talade om min flytt och att jag faktiskt förflyttat mig längre bort från mamma och Nicke avslöjade att han vid ett tillfälle tyckte lite synd om mig som ska behöva sakna min familj då och då. Han var imponerad över att jag vågat lämna Hedemora för att bo med honom i Hofors.

Jag hade ärligt talat inte reflekterat över det speciellt mycket, men när han sade det så började det sjunka in och jag fann mig i att längta efter morsan och hur länge sedan det faktiskt var, sen sist vi sågs. Så jag tror det blir perfa med lite kvalitetstid i Vikmanshyttan i morgon kväll. Syrran bor ju bra till i långsta, så henne är det inte speciellt långt till. Tack och lov för det!

Annars har jag aldrig varit den typen av person som fäster mig speciellt mycket vid VAR jag bor, det är ju bara geografi? Huvudsaken jag trivs där jag lägger av mig min hatt. Och i Hofors trivs jag! Så gjorde jag även i Älvdalen... och Sthlm... och Uppsala. Nä va fan, nu får det vara slut på flängandet! Men jag känner ändå på mig att vi kommer hamna i Falun så småningom. Fråga mig inte varför. En känsla jag har bara...

Yeehopp, då har jag varit duktig på förmiddagen och bokat lite intervjuer och satt diverse bollar i rullning för veckan. Känns mycket bra. Får man lite extra cash även denna månad.

Nu när jag fått i mig lite lunch för ett tag sedan och gjort mig ren i duschen, så tar jag nog och lämnar missarna ensamma för en stund och kikar till Nicke som pluggar hårt på bibblan. Fy vilket värdelöst inlägg det här blev, piffar upp med en bild i alla fall!

Satt uppe hos Nickes päron igår kväll och drack lite kvällste/kaffe och småpratade lite, efter att vi skottat fram och kört upp Nickes bil på sliriga sommardäck. Vi har hittills kört min bil, men nu var det dags och få fram den innan den helt och hållet snöar över. Få lite vinterdäck på sig och ström i batteriet så blir det kalajs!

I ALLA FALL, så undrade Nickes föräldrar om vi var intresserade av att följa med upp till Idre, Fjätervålen, i slutet av mars och till stugan där som de ägde fram till för några år sedan. Trodde först inte att jag hörde rätt - jag menar jag älskar ju fjällen efter att jag jobbat i Älvdalen och upplevt både Sälen och Idre. Så jävla myyys!

Så självklart tackade vi ja, nu är det bara och hålla tummarna att det inte är något som sätter käppar i hjulet för trippen. Självklart vill jag ju ha ett jobb också, men samtidigt vill jag åka bort med och se lite annat. Mysa i snön, åka slalom, längdskidor, grilla och åka lite pulka.


Och så dagens roliga; Jag och Nicke satt nyss och pratade om själva resan upp dit och hur vi åker och så vidare.

N: - Sedan är det ju kanske lättare om vi tar egen bil ifall vi inte vill stanna hela veckan...

T: - Då kanske vi kan åka i din Audi då?

N: - Ja visst...

(tyst en stund)

T: - Har du airbag i bilen förresten?

N: - Yepp.
(klappar sig på magen och börjar le extremt busigt)

N: - Fläskbag!

Asflabb utbryter.

När vi torkat tårarna lyckades vi klargöra att airbag finnes, på båda sidor. Idre - here we come! Får hoppas att vi hittar en caregiver till katterna också bara... men sånt brukar lösa sig.

Ny vecka, nya problem. Som man säger. Det fortsätter drälla ner snö så jag har bestämt mig för att sitta inne hela dagen och slappa bort den här måndagen, medan Nicke ger sig iväg till bibblan senare för att plugga.
Lite ensamtid är ju aldrig fel heller, även om jag älskar att ha honom nära förstås! Sakna några timmar är bästa medicinen för intensiva kramar och pussar lite senare!

Jag är i valet och kvalet över hur jag ska göra med min bil... vi har två som det är nu och jag skulle verkligen behöva lite extrapengar för att komma ikapp med diverse grejer, och att både skatten och försäkringen har trillat in genom brevlådan gjorde mig extra ambivalent. Jag måste seriöst fundera, för man vet ju aldrig när och var man får ett jobb - det gäller ju för oss båda.

Ska försöka göra ett ryck med frilanset i morgon också, dagen är i alla fall vigd åt att ringa och boka intervjuer, börjar researcha lite och klura på fler idéer. Den senaste veckan har det liksom inte blivit något i och med att vi haft fullt upp med Sid och Azrael.
Att uppfostra en kattunge som just nu är i en 4-årsfas innebär både lite trots, jävulskap och en annalkande tonår... OJ va kul vi har framför oss innan han lugnar ner sig, ha ha! Just nu så liksom, ger han sig inte och man tvingas slita fram vattensprutan för att meddelandet inte når fram annars.

Så ser det ut i Hongisto/Perssonska-hushållet denna vecka och vi inleder vecka tre av vegolivet. Jag tänker inte ens på att vi inte äter kött och jag saknar det inte heller ärligt talat. Däremot skulle jag vilja moffa i mig lite lax... känner bristen av omega 3. Tur för mig att jag fortfarande äter det då...
Vi har precis styrt upp veckans matsedel här i soffan, och det ser lovande ut med både sojastroganoff och Chili sin carne. Mums!

Bjuder på ännu ett recept från min skalle (där jag ofta höftar och har lite svårt för hur mkt det ska vara av allt, men jag försöker i alla fall om ni vill testa.) Jag gör oftast väldigt enkla recept, är själv ingen mästerkock som vill ha hundra ingredienser i och som krånglar för mycket. Så jag hoppas alla vegoälskare där ute hoppar på mina tips för ni kommer inte ångra er tror jag.

Well, låt mig presentera:

Vegolasagne med spenat

Ingredienser
1 paket lasagneplattor av valfri sort
1 burk passerade/krossade tomater
1/3 dels påse fryst spenat
3 dl kokta röda linser (färdigköpt eller som man kokat själv i vatten och salt ca 10 min)
1 gul lök
1 vitlök
salt/örtsalt, peppar och lite tomatpuré
Olja el margarin till stekning
Riven ost

Ostsås:
1 kelda färdig ostsås på tetrapak (eller koka upp 3 dl mjölk med 2 msk vetemjöl, en klick smör och lite salt tills det tjocknar)

Stek lök och vitlök i en stekpanna med höga kanter tillsammans med lite olja. tillsätt tomater och linser. Låt puttra ihop en stund. Krydda. Tillsätt spenat och låt det koka ihop med resten. Smaka av och krydda ev lite mer. Låt puttra i ca 10 min så det får koka ner sig till en gryta, och rör lite då och då.

Varva grytan med ostsås och plattor i en ugnsfast form (som är smörjd). Börja med gryta i botten, ringla sedan över lite ostsås och lägg på en omgång pastaplattor.
Fortsätt så och avsluta med gryta längst upp och sedan lite riven ost. Grädda i mitten av ugnen 20-30 min i 200 grader. Testa med en sticka efter 20 min så du vet att den är genomgräddad, det ska gå lätt igenom.

Enjoy folks!