Det ryms mycket i en skalle

Jag hade åtta besökare på min blogg i går. Vilket är rätt mycket för och ha en låst blogg. Jaha, och vilka är ni då? Jag trodde ni hade förstått vid det här laget att jag behöver er pepp.

Om ni bryr er så mycket om mig så att ni bemödar er och gå in på min blogg för att läsa vad som händer efter bebis, nya livet och allt så är det väl inte så mycket begärt att ni skriver en liten rad innan ni byter adress och försvinner iväg i sajberspace? Så lat är inte ens jag. I´m no public service.

Det är inte bara diverse forum och Nicke som får mig att må bra/bättre... det är bloggen och ni där ute också! Massor! Krama mig, hälsa på mig, gööör nånting! som tjurfäktarn sa.


Btw - jag byter lösenord inom kort så vill ni fortsätta läsa så visa ert intresse. Tänkt på och göra det ett tag nu, så snart är det dax.

I dag tänker jag tacka Familjeliv.se! Vändpunkten i min sorg som kom när jag för några dagar sedan tog mod till mig och surfade in på hemsidan för att orka ändra min presentation från förväntansfull gravid till att vara någon som planerade barn.

Till råga på allt satt jag på jobbet - men det var skönt för jag ansträngde mig för att hålla mig stark. Vilket funkade! Jag stålsatte mig själv och ändra både presentation och bild och började därefter att surfa i familjelivs änglarum och hittade ett forum där andra änglamammor samlas. Och maken till gemenskap och tröst har jag nog inte varit med om hittills! Shit vilken tröst det var och läsa att fler är i samma sits som jag (vi). JAG ÄR INTE ENSAM!

Sedan den dagen går jag in varje dag och läser, blir starkare och skriver av mig till de som verkligen förstår. De som faktiskt upplevt varje sekund av det som jag och Nicke har upplevt. Och jag har tagit elefantkliv framåt känns det som!

Jag är inte längre rädd för några motgångar eller att bli gravid igen. Längtan efter ett lillesyskon känns starkare. Jag är inte ens rädd för vad gentestet om vår förra graviditet ska säga för jag orkar inte skrämmas av det längre - vad vi än sätts inför så vet jag att jag och Nicke klarar det tillsammans.

Jag sitter och läser om andra par som förlorat sina älskade barn i liknande fall som vårt i ett forum. Jisses vilken kraft jag får! Det är en ofantlig tröst och veta att man inte är ensam i sorgen, och man är inte ensam om att känna sig vingklippt och man sitter och funderar på om man törs flyga igen.

Mitt i forumet där tjejer berättar om hur deras avbrytande gått till kommer ett inlägg från en anhörig som just fått reda på att en familjemedlem förlorat sitt barn sent - och vet inte hur hon ska bete sig gentemot henne/dem. Jag kan känna igen litegrann att jag fått känslan av att många runtom mig just inte vetat hur de ska bete sig. Resultatet blir att de håller sig undan, i respekt tror de kanske själva men i mina ögon känner jag mig bortglömd.

Ni ska få några tips från två personer som svarade på denne anhörigs frågor om vad hon kan göra "för att inte verka dum när hon är rädd för och bete sig fel och säga något fel". Jag håller med till 90% av dessa tips, så sug åt er;

"Man behöver inte säga så mycket . Visa att du finns där och försvinn inte om ett tag. Om hon orkar prata så fråga om barnet (om hon vill prata om det)  visa intresse för barnet  (fråga om vikt ,längd , m m) Det är något som ofta glöms bort! Vi som förlorat barn brukar oftast vilja prata om barnen , visa kort etc.

Svarar hon inte i telefon så skicka sms , skicka igen om några dagar även om du inte får svar(vilket du inte ska räkna med) Helt enkelt visa att du finns där för henne! Bor hon i närheten gå över med mat t ex eller en blomma.
Våga vara där och möta henne i sorgen-säg absolut inte att det kanske var meningen eller att dom kan få fler barn eller någon annan dum klyscha-tro mig det är det sista man vill höra! Det finns ingen mening med att barn dör och inget barn kan ersätta ett annat."



Tips och råd från änglamamma två:
"Hör av dig och finns till för dem! Laga mat, frys in och kom dit med. Du behöver inte säga så mycket, säga att du är ledsen för det som hänt är fint. Fråga hur de mår och våga höra svaret... Våga vara tyst med dem. Krama henne och honom!

Ring och sms:a och hälsa på. Hör av dig även fast inte de hör av sig. Man orkar oftast inte det...  Och det betyder inte att man inte vill. Däremot är det hemskaste som finns när ens vänner och familj inte hör av sig.
Fråga om du kan få se kort! Räkna barnet till familjen, räkna dig som barnets moster/faster (vet ju inte din relation). Fråga om du kan göra något praktiskt, dyk upp med skurhink och säg åt dem att ta en promenad medan du städar. Allt sånt här vardagligt praktiskt blir så svårt när man förlorar sitt barn."

Nu ska jag göra som de andra änglamammorna - våga hoppas på ett liv och framtiden!

Det märks så väl när jag har en bra dag och när jag inte har det. I dag kände jag helt plötsligt ett uns av glädje i mig som fick mig att småle lite. Jag vet inte vad det var som fick mig till det, men det kändes skönt. Så jävla synd att när sorgen dränker en så glömmer man bort hur mycket det finns i livet att vara glad över! Jag måste bli duktigare på att se det.

Jag hade besök av bästa lillebror i går till exempel och bara en sån enkel sak som att han kom och jag hjälpte honom att tvätta var en ljusglimt. Att jag, bror och Nicke sedan begav oss till stugan och grillade med svärpäronen, skrattade, hörde historier, drack lite vin, kånkade ved och bastade var också sådär jättesomrigt och mysigt.

Jag har också en underbar pojkvän som pussar mig och talar om att han älskar mig när jag far till jobbet. Bara det är en ynnest. Vi har det bra ihop och ännu mer roliga saker väntar oss inom kort. En liten ändring i "kulschemat" så far vi i stället till sthlm nästa helg, då vi får hela två dagar på vift och det dessutom är festivalyra i storstaden i form av Sthlm Pride som gör det än mer skojs!
Och i helgen vankas det Hoforsrocken. Musik, mysfylla, picknickmat och roligt folk. Kanske, kanske ett besök av en kär vän också! Yää!

Det måste bli lite mer skratt och stoj än gråt och depp från och med nu. Jag kan inte använda sorgen som ursäkt för att gnälla längre. Det är inte rätt varken mot mig, Nicke eller vår änglason. Jag måste istället försöka urskilja när jag verkligen verkligen har en dålig dag, och när det är tveksamt så försöka ånga på i god anda!

Bebisar och graviditeter förföljer mig, vart jag än vänder huvudet. Min längtan och tomhet förföljer mig - när blir det bättre? Hur lång tid måste det ta innan jag kan unna mina vänner och bekanta lyckan över ett tillskott i familjen. En sekund kan jag unna dem det ungefär, sen blir jag bara arg och avundsjuk. Och jag hatar mig själv för det, och då mår jag ännu sämre.

Helt otroligt att man kunde tro att livet var fulländat när man fått drömkillen och ett jobb. Har man väl haft känslan av ett liv i magen, en guldklimp, så förstår man vad livet VERKLIGEN går ut på. DET är kärlek och jag tror nog att både jag och Nicke förföljs av tomhetskänslan av att ha förlorat ens största kärlek som aldrig någonsin kommer tillbaka. Varför? Jag vet inte ens om jag vill veta.

Tänk om vi aldrig kan få barn igen? Tänk om vi är en dålig match? Tänk om vi får bli gamla tillsammans med våra katter och massa blommor i stället. Hemska tanke. Men det är dessa tankar som förföljer mig varje dag, som jag vaknar upp med och tvingas fungera med sida vid sida. Hur fan orkar jag? Det gör jag inte, men jag gör det ändå.

Tills jag känner att jag över huvud taget orkar vara genuint lycklig och glad en hel dag så kanske, kanske jag orkar träffa alla som är gravida och fått barn. Men som det är just nu känns det som att både ett- och tvåårs kalas får passera innan jag pallar.

Men man kan ju inte sitta och grina hela jävla tiden, som ni läsare kanske tror när jag bara urkar ur mig massa galla. Grejen är att min blogg blivit en livsviktig ventil för mig nu där jag får ur mig alla rädslor och tankar. Och eran feedback känns också grymt viktig. All pepp jag kan få betyder allt.

Avslutar i alla fall med den glädjande nyheten att jag får en kanonlön på fredag, så jag och Nicke lämnar nog Hofors för två dagar till helgen, och får oss en minisemester till Stockholm med allt vad det innebär. Museum, restaurang, öl på rockbaren och bara strosa omkring. Can´t wait. Det vore då fan om inte krafterna laddas på lite efter den trippen! <3

Det går upp, det går ner... det går upp lite till och så går det ner. Jag skrattar så jag pinkar på mig och andra dagen gråter jag så jag tror att ögonen ska ploppa ut och att någon lagt en mörk, mörk filt över mitt huvud, och jag aldrig kommer hitta ut i ljuset igen. Ungefär så är det just nu.

Jag pallar verkligen verkligen inte att umgås bland gravida magar, människor som jag vet gjort abort, barn med nyfödda bebisar eller what so ever. Förlåt till alla men samtidigt tänker jag fan inte be om förlåtelse. När man gått igenom något så hemskt som jag (vi) gjort så har man inte överseende på grund av sorgen. Det är bara så!

Jag vill bara slå ut tänderna på alla som berättar att de är gravida eller nyss fått barn. Jag blir så för jävulskt avundsjuk och bitter över att jag själv inte får min familj i november som vi ju skulle. Vi skulle! Men det blir inte så. Och det kommer ta lång tid att komma över hålrummet efter vår son. Gråten i halsen kommer alltid ligga där och lura och det tänker jag inte be om ursäkt för.

Och till er som kanske tycker att jag tar i säger jag bara: Gå en mil i mina skor först så kan vi diskutera sen.

Känner mig lite blå i dag.

Ett överraskat brev innehållande en kallelse till kvinnokliniken satt jag så i dag i väntrummet innan jobbet, och nervöst undrande vad det var frågan om. Blev inkallad till läkaren som informerade mig om att obduktionsrapporten från Uppsala kommit gällande vårt älskade barn. Våran son, fick vi veta.

Han hade multipla missbildningar med detaljer jag inte vill gå in på, men summa sumarum så fanns det inget man kunde göra och på något vis kändes det som en tröst. Då gjorde vi rätt och då rådde läkarna oss att göra rätt. Alla sjutton ungefär. Så känns det. Har fått nog av sjukhusbesök nu och bara lukten av Gävle sjukhus entré gav mig rysningar sedan sist.

Allt kom tillbaka däremot. Allt blev skitjobbigt och jag bölade som ett barn på väg till bilen med Nicke kvar i luren, som hängt med via telefon på läkarbesöket också. Folk måste ju ha undrat vad i allsin dar jag fått för jobbigt besked.  Då kan dom få undra.

Nu hoppas vi bara att vi hade extrem otur och inget annat, och att det inte händer igen.

Att jag och Nicke har varann är fortfarande den största trösten, och kärleken är ju störst. Även till vår son som är vår älskade änglabebis som kommer skydda oss inför vårt nästkommande barn. För oavsett odds så ska vi bli en familj. En underbar dag blir vi det - i vilken form det än blir.

Nej nu är jag fan less på folk och folk! Hur kan man tro att man över huvud taget ORKAR höra av sig när man mår som ett arsel, tidvis?! Och det känns ju inte speciellt hyggligt och lägga den "bördan" på mina axlar. Som jag skrev på msn häromdagen: När man själv inte orkar får andra anstränga sig.

Pratade med en kompis häromdagen, då jag faktiskt ringde upp. Oj hej, ja jag har tänkt på dig massor men jag har velat vänta med och höra av mig till dig ifall du inte orkade.

Ja jo, jättefint och allt det där... men har det någonsin slagit er att jag faktiskt vill vara SVAG med er också? Det är väl det vänner är till för, finnas där i både snålblåst och solsken. Någon att luta sig på, någon att få prata med. Men nä, när det händer något fruktansvärt så skrämmer man bort varenda levande varelse. Tydligen.

Visst - kanske börjar jag gråta eller blir ledsen. Men det går över! Och jag blir starkare för varje gång jag får prata om det. Jag är less på att bli behandlad med silkesvantar nu. Jag vill göra vanliga saker, och jag saknar er. Väldigt mycket.