Snart smäller det.
Jag sitter och taggar sönder för Lady Gaga i morgon, i Stockholm! Äntligen, äntligen ska min tidiga födelsedagspresent förverkligas. Rum har bokats via Blocket som jag, Maria, Micke och Helena ska dela på. En nerresa med SJ är bokad och nu bevakar jag hemresebiljetten på Tradera. Tricky business.
Men samtidigt tänker jag, som alla andra mödrar, på hur mycket jag ska sakna Egil. Inget ovanligt på himlen, men som alltid får han det bäst hos farmor och farfar. Det vet jag. Nicke som gör sin plikt i saltgruvan hämtar upp honom på fredag.
Nej nu är det dags att tänka på lillens packning, min packning, lite praktisk logistikräkning med tiden. Och så memorera de sista låttexterna förstås ;)
Men samtidigt tänker jag, som alla andra mödrar, på hur mycket jag ska sakna Egil. Inget ovanligt på himlen, men som alltid får han det bäst hos farmor och farfar. Det vet jag. Nicke som gör sin plikt i saltgruvan hämtar upp honom på fredag.
Nej nu är det dags att tänka på lillens packning, min packning, lite praktisk logistikräkning med tiden. Och så memorera de sista låttexterna förstås ;)
Heter det egentid?
Jag hittade ett utkast som jag, tydligen, inte har publicerat och som borde ha kommit upp någon gång i juni. Och nu när jag läser och tänker tillbaks, så känns det som i går. Då var Egil nästan elva månader. Håll till godo nedan!
Om jag vrider toakranen lite snett åt höger när jag stänger av vattnet så gnisslar den inte så mycket, och riskerar inte att väcka Egil som sover på andra sidan väggen i sovrummet. Om jag struntar i plinget på micron så kanske han sover en kvart extra, och jag slipper riskera att han vaknar just när jag ska äta ett välbehövligt mål mat. Om jag låter bli att gå omkring i lägenheten med hälen före i golvet, så stampar det inte så mycket och riskerar att väcka Egil som äntligen somnat om igen för natten efter lite bökande. Om jag väntar en kvart extra efter att han somnat på dan så vet jag att han inte vaknar, och jag kan duscha i lugn och ro.
En helt vanlig vardag, och helt vanliga tankar i huvudet på en småbarnsmamma när mannen jobbar. Allt kretsar kring små, men betydelsefulla, tankar som ska underlätta dagarna med en liten. Rutiner etableras och de följer vi slaviskt. Allt för att vårt guldgryn ska ha det bästa under sitt första år av livsäventyret.
Men visst är det väl så att även föräldrar förtjänar lite bra saker då och då, på vägen genom livet? Jag kan till exempel inte minnas senast jag hade en kväll för mig själv med lite trevligheter och tjejkompisar på besök. Jag tror inte ens att jag hade en sådan kväll under de 1,5 åren jag bodde i Hofors. Då snackar vi nästan två år sedan, graviditeterna inräknade.
Och du kan ju då gissa min stilla glädjeyra i skallen när Nicke i går erbjöd sig att ge mig en lördag kväll och söndag förmiddag hemma, medan han och Egil åker till hans föräldrar i Hofors. Som vanligt känns det lite okorrekt att bli så överdrivet glad över en sådan sak, men jag kan inte hjälpa det! Jag ska få egentid... är det så?!
Samtidigt som jag hoppar och studsar inombords så kommer jag sakna mina pojkar något så ofantligt. Jag vill vara med dem jämt, och jämt. Varje dag. Samtidigt någonstans inom mig så säger en röst åt mig att jag inte ska glömma bort mig själv, vad jag behöver för att vara en bra sambo och en finfin mamma. Egentid. Det är inte ofta jag behöver den, men när det väl erbjuds kanske det är dags att hoppa på tåget?
En helt vanlig vardag, och helt vanliga tankar i huvudet på en småbarnsmamma när mannen jobbar. Allt kretsar kring små, men betydelsefulla, tankar som ska underlätta dagarna med en liten. Rutiner etableras och de följer vi slaviskt. Allt för att vårt guldgryn ska ha det bästa under sitt första år av livsäventyret.
Men visst är det väl så att även föräldrar förtjänar lite bra saker då och då, på vägen genom livet? Jag kan till exempel inte minnas senast jag hade en kväll för mig själv med lite trevligheter och tjejkompisar på besök. Jag tror inte ens att jag hade en sådan kväll under de 1,5 åren jag bodde i Hofors. Då snackar vi nästan två år sedan, graviditeterna inräknade.
Och du kan ju då gissa min stilla glädjeyra i skallen när Nicke i går erbjöd sig att ge mig en lördag kväll och söndag förmiddag hemma, medan han och Egil åker till hans föräldrar i Hofors. Som vanligt känns det lite okorrekt att bli så överdrivet glad över en sådan sak, men jag kan inte hjälpa det! Jag ska få egentid... är det så?!
Samtidigt som jag hoppar och studsar inombords så kommer jag sakna mina pojkar något så ofantligt. Jag vill vara med dem jämt, och jämt. Varje dag. Samtidigt någonstans inom mig så säger en röst åt mig att jag inte ska glömma bort mig själv, vad jag behöver för att vara en bra sambo och en finfin mamma. Egentid. Det är inte ofta jag behöver den, men när det väl erbjuds kanske det är dags att hoppa på tåget?
Planer framåt.
Det känns lite som att jag har tacklat av med bloggandet? En fungerande blogg-app hade underlättat inbillar jag mig. Ty när jag nattar Egil har jag oftast en halvtimme för mig själv där jag har tid att pyssla med mitt i mobilen.
Nåväl, har nyligen förlängt min mammaledighet så nu har Mr E ynnesten att ha sin mor nära i ytterligare fyra månader - vilket känns helt underbart. Kanske kan det vilja sig så väl att han hinner bli närmare 1,5 år innan vi funderar på pedagogisk verksamhet, eller Dagmamma i vardagligt tal.
Jag trivs verkligen hemma, att se alla framsteg som Egil gör varje dag. Som idag, blev jättearg för att vi var tvungna att gå inomhus en sväng för snabblunch innan Öppna förskolan. Jag satte honom på hallgolvet för att rusa på toaletten när jag ser hur han uppgivet kastar sig framåt och gråtande lägger pannan mot golvet á la Neeeiijjj....! Kunde inte låta bli att le lite, i smyg förstås. Han är ju så fantastisk.
Han har nog fått mammas temperament är jag rädd.
I övrigt planerar jag sista veckan som Toastmadame inför mammas och Seppos bröllop som smäller av på lördag. Sista skriket nu, och jag både provar tärnklänning, reservskor, nödstrumpbyxorna, inspekterar mitt nyklippta, och nyfärgade, hår samt tar en lätt dusch av brun utan sol. Hey, det kan ju inte skada!
Har nämligen just insett att det blir några ögon på mig, på lördag. Och då skadar det ju inte att göra sin mor glad genom att visa att hon faktiskt har en representativ dotter som kan föra sig och visa att hon inte ser ut som white trash. Hö.
Nåväl, har nyligen förlängt min mammaledighet så nu har Mr E ynnesten att ha sin mor nära i ytterligare fyra månader - vilket känns helt underbart. Kanske kan det vilja sig så väl att han hinner bli närmare 1,5 år innan vi funderar på pedagogisk verksamhet, eller Dagmamma i vardagligt tal.
Jag trivs verkligen hemma, att se alla framsteg som Egil gör varje dag. Som idag, blev jättearg för att vi var tvungna att gå inomhus en sväng för snabblunch innan Öppna förskolan. Jag satte honom på hallgolvet för att rusa på toaletten när jag ser hur han uppgivet kastar sig framåt och gråtande lägger pannan mot golvet á la Neeeiijjj....! Kunde inte låta bli att le lite, i smyg förstås. Han är ju så fantastisk.
Han har nog fått mammas temperament är jag rädd.
I övrigt planerar jag sista veckan som Toastmadame inför mammas och Seppos bröllop som smäller av på lördag. Sista skriket nu, och jag både provar tärnklänning, reservskor, nödstrumpbyxorna, inspekterar mitt nyklippta, och nyfärgade, hår samt tar en lätt dusch av brun utan sol. Hey, det kan ju inte skada!
Har nämligen just insett att det blir några ögon på mig, på lördag. Och då skadar det ju inte att göra sin mor glad genom att visa att hon faktiskt har en representativ dotter som kan föra sig och visa att hon inte ser ut som white trash. Hö.
Allt för min familj.
I mina ögon gör det helt desamma att juli har regnat bort, jag har ändå jobbat bort hela månaden känns det som. Enda månaden det här året som jag jobbar nästan heltid. Jag och Nicke har omkastade roller där han är hemmapappa och jag knappt hinner umgås med mitt barn. Han är hemma och ser alla små små nyanser av utveckling, skickar glada tillrop via sms och härliga bilder via mms. Och mitt mammahjärta längtar.
Förstår nu hur Nicke känner sig när han knappt har tid att vara romantisk i dörren vid alla dessa avsked, för klockan tickar och man ska bara iväg, iväg och iväg. Tusen pussar på Egil och så iväg. Igen. Hem sent, sova och hinna umgås. För sedan ska man iväg igen! Fan. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill vara hemma - hemmafru kanske?
Nåja, man får tänka på stålarna. Och att Nicke har en VÄLBEHÖVLIG pappaledighet och semester hemma med sin son. Det är honom väl förunnat. Jag jobbar och sliter häcken en stund för min sketna karriär, som jag trots allt är rätt stolt över för innan jag vet ordet av är jag mammaledig igen. Året ut. Kan ni förstå?
Underbart. Allt för min familj.
Och på fredag bränner vi iväg på bilsemester till Sthlm. Om allt går som det ska. För man vet ju aldrig med kids...
Förstår nu hur Nicke känner sig när han knappt har tid att vara romantisk i dörren vid alla dessa avsked, för klockan tickar och man ska bara iväg, iväg och iväg. Tusen pussar på Egil och så iväg. Igen. Hem sent, sova och hinna umgås. För sedan ska man iväg igen! Fan. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill vara hemma - hemmafru kanske?
Nåja, man får tänka på stålarna. Och att Nicke har en VÄLBEHÖVLIG pappaledighet och semester hemma med sin son. Det är honom väl förunnat. Jag jobbar och sliter häcken en stund för min sketna karriär, som jag trots allt är rätt stolt över för innan jag vet ordet av är jag mammaledig igen. Året ut. Kan ni förstå?
Underbart. Allt för min familj.
Och på fredag bränner vi iväg på bilsemester till Sthlm. Om allt går som det ska. För man vet ju aldrig med kids...
Bara för mig själv.
Idag brast jag ut i gråt. Jo det är sant. Jag var tvungen att gå och ställa mig med ryggen emot så att Egil inte skulle se mig ledsen, när jag pratade med Nicke om det hela. Tårarna rann dock på grund av outgrundlig kärlek till min son. Ty i dag så åkte Nicke till Hofors med Egil, då han ska spendera morgondagen med sin farmor och farfar - så att jag och Nicke kan vara för oss själva och umgås med vänner. Dock på varsitt håll.
Blandade känslor som vanligt.
Å ena sidan är det jättekul att få umgås med sig själv ett tag och bara ta saker i sin takt, och samtidigt veta att Egil har det roligt, bra och bli omhändertagen som en kung hos sin F&F. Å andra sidan är det jättejobbigt att jag inte kommer träffa honom förrän på söndag igen - då de åkte en dag tidigare, eftersom Nicke fick semester igår. Iofs spelar det ju ingen roll eftersom jag ändå jobbar till midnatt i dag, och ändå inte hade haft chansen att umgås med honom.
Vad gör några timmar för skillnad liksom, om de hade åkt i morgon förmiddag istället kan jag ju undra? Känslomässigt gör det massor då det känns som att det är år kvar tills jag får träffa honom, för det är första gången han är borta relativt länge.
De blandade känslorna kommer också i att jag i dag var tvungen att inse att jag inte kommer kunna ha Egil tre meter ifrån mig tills han är 18 - Egil måste ju kunna åka ifrån mig och ha det bra med sin pappa och andra närstående utan att jag är i närheten. Men den insikten smärtade mig. Därav tårarna. Fråga mig inte varför det smärtar, jag är väl van att ha honom så nära jämt.
Jag måste helt enkelt vänja mig nu och så sakteliga hitta en balans i när jag är mamma och när jag är Therésa. Den uppgraderade versionen. Jag förstår nu hur lätt det är att tappa bort sig själv någonstans i föräldraskapet - därför är det viktigt att med jämna mellanrum göra saker. Bara för sig själv.
Blandade känslor som vanligt.
Å ena sidan är det jättekul att få umgås med sig själv ett tag och bara ta saker i sin takt, och samtidigt veta att Egil har det roligt, bra och bli omhändertagen som en kung hos sin F&F. Å andra sidan är det jättejobbigt att jag inte kommer träffa honom förrän på söndag igen - då de åkte en dag tidigare, eftersom Nicke fick semester igår. Iofs spelar det ju ingen roll eftersom jag ändå jobbar till midnatt i dag, och ändå inte hade haft chansen att umgås med honom.
Vad gör några timmar för skillnad liksom, om de hade åkt i morgon förmiddag istället kan jag ju undra? Känslomässigt gör det massor då det känns som att det är år kvar tills jag får träffa honom, för det är första gången han är borta relativt länge.
De blandade känslorna kommer också i att jag i dag var tvungen att inse att jag inte kommer kunna ha Egil tre meter ifrån mig tills han är 18 - Egil måste ju kunna åka ifrån mig och ha det bra med sin pappa och andra närstående utan att jag är i närheten. Men den insikten smärtade mig. Därav tårarna. Fråga mig inte varför det smärtar, jag är väl van att ha honom så nära jämt.
Jag måste helt enkelt vänja mig nu och så sakteliga hitta en balans i när jag är mamma och när jag är Therésa. Den uppgraderade versionen. Jag förstår nu hur lätt det är att tappa bort sig själv någonstans i föräldraskapet - därför är det viktigt att med jämna mellanrum göra saker. Bara för sig själv.
En tuff period.
De senaste två veckorna har jag varken haft ork eller lust att blogga. Den här sista utvecklingsfasen som Egil har befunnit sig i har varit den mest krävande av de alla. Som förstås ska resultera i något bra, han vill lära sig att gå nu. Och det FORT! Vilket resulterar i att han blir förbannad, gnällig, ledsen och arg när saker och ting inte går som han vill. Mamma blir exakt likadan för att jag försöker så hårt att han ska vara nöjd och glad. Svårt. Plus att andra tanden i överkäken bestämde sig för att spricka igenom när det var som mest med allt. Ibland ska det kännas att man lever! Men för Egil - allt för dig mammas hjärta!
Det var en gång ett humör...
Vilken jävla dag! Fy fan rent ut sagt. Jag har tydligen drabbats av en härlig mix av en pmsrelaterad härjhjärna. Känner mig som en 16-årig tonåring med borderline. Ena stunden vill jag slå ihjäl förskoleläraren på fläcken för att hon inte ser mig, nästa stund vill jag bara gråta för att jag inte kände någon på öppna förskolans avslutning, vilket resulterade i att jag fick fika ensam. För Egil sov. Men honom kan jag inte klandra för något alls. Han utkämpar sina egna slag just nu inombords. En av de mest massiva utvecklingsfaser jag varit med om som ska resultera i att han ska lära sig gå. Enda gången han verkar nöjd och glad är vid gåvagnen. Han somnar in dåligt, äter dåligt och är oförutsägbar i humöret. Lite som mamma idag. Vet dock inte vem som hade det värst idag ha ha! Dagen slutade härligt. En vilande pojke i vagnen med välling medan mamma gjorde de sista inköpen. En bussresa hem och jag fick i mig en kit kat plus energidryck. Nu kan jag flytta berg!
Musik i Egils hjärta.
Jag börjar undra om inte Egil leker bättre när vi har musik som spelas i bakgrunden!? I flera flera dagar har han varit klängig och ska upp hela, hela tiden... ålar sig likt en mask i famnen och verkar allmänt rastlös. Frustrerande både för föräldrar och honom säkerligen.
Men så i dag till lunch slog Nicke på lite gammal hederlig 80-talspowermetal och så fort jag satte ner honom på golvet efter maten, så ålar han runt i hela vardagsrummet och undersöker precis allt. UTAN gnäll, och utan pauser där han kommer av sig i leken och vill upp istället. För säkerhets skull underviker jag ögonkontakt, utan sneglar lite kärleksfullt på honom i smyg. Vill ju att han ska få all stimulans han kan få i det här läget!
Nu låter det ju som att barnet aldrig får musikalisk stimulans, vilket inte är fallet. Men vi har bara haft en kortare period med tv:n på (barnkanalen) just nu, men den verkar han för övrigt svalt intresserad av. Tur kanske? Han verkar kräva mer än bara ett tecknat program. Åtminstone för nu.
Jag kan för första gången på evigheter surfa i en hel kvart utan att vi ska kramas/åla en stund. Det är ett genombrott mina vänner!
Heja musiken!
Men så i dag till lunch slog Nicke på lite gammal hederlig 80-talspowermetal och så fort jag satte ner honom på golvet efter maten, så ålar han runt i hela vardagsrummet och undersöker precis allt. UTAN gnäll, och utan pauser där han kommer av sig i leken och vill upp istället. För säkerhets skull underviker jag ögonkontakt, utan sneglar lite kärleksfullt på honom i smyg. Vill ju att han ska få all stimulans han kan få i det här läget!
Nu låter det ju som att barnet aldrig får musikalisk stimulans, vilket inte är fallet. Men vi har bara haft en kortare period med tv:n på (barnkanalen) just nu, men den verkar han för övrigt svalt intresserad av. Tur kanske? Han verkar kräva mer än bara ett tecknat program. Åtminstone för nu.
Jag kan för första gången på evigheter surfa i en hel kvart utan att vi ska kramas/åla en stund. Det är ett genombrott mina vänner!
Heja musiken!
Ordning och reda.
Skura golvet runt sopskåpet i köket. Gnugga fläktkåpan ren från fett och diska ugnsplåtar. Inte direkt sysselsättningar som jag hoppar högt av glödje för att få göra. Och alla som känner mig vet hur mycket jag tycker om att lata mig egentligen. Men dessa sysslor är ack så nödvändiga. För det är inte bara jag i det här hemmet längre.
Vi är en familj nu. Och med det åtagandet kommer ett stort ansvar.
Latdagarna är slut nu, för med en familj i hemmet så känns det som att man måste ha ett rent hem som är i ordning. Hade det bara varit jag och Nicke hade jag säkert bara glott på sopskåpet i köket ett par sekunder, suckat och sagt till mig själv att det gör jag en annan dag när det inte är måndag och jag känner mig lite nere och sur.
Jag vet inte var den här ansvarskänslan kommer ifrån? För jag tror absolut inte att Egil skulle lida om det fanns lite skit i hörnen, så länge han får allt han behöver. Men det kanske handlar om trivsel? Att det ser illa ut med ett smutsigt och oordnat hem med ett barn i huset. Jag ser en överdriven skräckbild i huvudet hur soctanter kommer på oannonserat besök och missnöjt och rynkande på näsan inspekterar våra smutsfläckar.
Det gnisslar.
Jag får så himla dåligt samvete. Jag har slarvat så hiskeligt med kosten den senaste veckan. Det har blivit både falafeltallrik och ostbågar. Och ett och annat fikabröd. Jag har helt mig själv att skylla, det är jag medveten om. Men till mitt försvar så har jag haft både pms-vecka och flödesvecka. Det är fan inte lätt att hålla sig själv i schack då! Alla kvinnor vet nog vad jag pratar om.
Jag får ta nya tag idag helt enkelt. Om det inte regnar så planerar jag en eftermiddagspromenad med Egil.
Och så tänker jag att det inte vore så himla dumt om jag kunde trolla. Trolla så att alla dåliga känslor om allt bara försvann, och att göra så att alla i min närhet kunde få må så jävla bra att alla bara skrattade hela dagarna.
Men det här är ju det vi kallar livet och med den kommer både med- och motgångar, och det är faktiskt bara upp till en själv att bestämma sig för hur vi hanterar dem. Vill vi leta på offerkoftan eller vill vi gräva fram jävlaranammat och ge sig fan på att man ska klättra över ännu en utmaning för att se en belöning på andra sidan.
Det är bara upp till oss hur jävla jobbigt vi ska tycka att livet och vardagen kan vara. Jag älskar det, med floskler och allt!
Annorlunda kväll.
De få gånger när Egil har sina skrikkvällar, då han i princip gråter sig till söms på grund av övertrötthet, det är då jag inser vilket gudomligt snällt barn vi har och hur bortskämda vi är. Jag blir helt dränerad när jag normalt är van vid en glad pojke in i det sista som i det längsta busar sig till söms istället, och vaknar som en solstråle.
Man blir så ledsen själv när han är ledsen och ingenting duger. Han bara kastade ut nappen ur munnen fortsatte skrika. Det gjorde ont i mig också att han var så trött att inget kunde trösta honom. Inte ens min famn. Då fick det tunga artilleriet rycka in igen; Vagnen och en tjock-tjock mattkant som jag slarvit vikt ihop. Jag hörde hur den tunga andningen så sakteliga tog över.
Efter nästan en timme infinner sig lugnet. Men det är också sådana här kvällar jag är beredd på vad som helst. Man vet aldrig. Han må sova nu men... ta i trä. Så jag sitter mest och tomglor nu, med ett glas cola light och en bit haloumiost intill mig. Känns skönt. Känner hur bergsflyttarenergin så sakteliga fylls på.
Jag är alltid redo. För jag är världens bästa mamma. Vi är världens bästa föräldrar. Som förtjänar lite galej emellanåt. I morgon är det min tur! Dans och drinkar - åh så skoj det ska bli!
Sysslor och grubblerier.
Mina fingrar luktar våtservett. Och så har jag en bebis som krockade mellan två tupplurar så han har istället somnat för natten. 45 minuter tidigare än normalt... och jag sitter nu här och grubblar över hur natten kan tänkas bli.
Vaknar han vid midnatt och vägrar somna om? Sover han sig igenom allt? Han somnade ju trots allt i vagnen... kommer jag få lyfta över honom i sängen sen? Somnar han om efter det i så fall? Han åt ju inte så jättemycket välling, klarar han sig på det tro?
En mammas grubblerier.
Mina fingrar luktar våtservett. Och så har jag en bebis som krockade mellan två tupplurar så han har istället somnat för natten. 45 minuter tidigare än normalt... och jag sitter nu här och grubblar över hur natten kan tänkas bli.
Vaknar han vid midnatt och vägrar somna om? Sover han sig igenom allt? Han somnade ju trots allt i vagnen... kommer jag få lyfta över honom i sängen sen? Somnar han om efter det i så fall? Han åt ju inte så jättemycket välling, klarar han sig på det tro?
En mammas grubblerier.
Ska jag äta middag ikväll? Orkar jag vika tvätt? Leksakerna får nog ligga utspridda ett tag till, och så var det toalettbesök på det. Just det, Egils dagbok ska uppdateras. De nyplanterade blommorna på balkongen blev i alla fall jättebra tycker jag.
En mammas dagliga sysslor.
Trött än?!
Jag har sovit hela natten i natt. Hela. Utan avbrott i princip mellan midnatt och strax efter klockan fem. Och jag är fan bara tröttare. Helt sant. Aldrig är man nöjd verkar det som. Känns ju lite segt. Jag är nog skittrött efter allt stugmys i Korsån i helgen, Egil med verkar det. Igår blev han tröttgnällig efter en timme bara! Så kan det vara. Nu vill jag bara sova. Lite till tack!
Oslagbart äro känslan.
Mitt minst osmarta drag idag var nog att suga en balja kaffe klockan 21 på kvällen. Här sitter jag med svidiga ögonlock men fullständigt klarvaken hjärna halv tolv på natten. Bra där. Och med tanke på att Egil vaknade klockan fyra i morse och jag ska jobba i morgon eftermiddag fram till midnatt... ja, lös matteekvationen. Inget bra svar där. I alla fall inte om han bestämmer sig för att göra samma sak i morgon bitti!
Ye ye, allt löser sig. Har en redig energidryck som står i kylen och väntar på mig om nöden anfaller i morgon. Har dock testat med nattlampa nu några kvällar och nätter - och jag vet inte om det bara är tur men han har då sovit på natten i alla fall. Även om vår älskade pruttis tycker om att vakna med solen. Man får alltid vara glad för det lilla när det är en motig period, för det går ju alltid över! Det har jag facit på.
Tittade nyligen till honom där i spjälsängen i dunkelt lampljus och kunde för min värld inte hitta honom! Då ligger han i fotändan. hur han tagit sig dit är ett mysterium. Gullunge!
Jag kommer aldrig undan tanken att han är det fullständigt bästa, oslagbara, fantastiska mirakel jag någonsin åstadkommit. Att han är en blandning av mig och Nicke är en saga som är sann. Jag lade huvudet på sned i dag och betraktade honom leka i vår dubbelsäng. Han tindrade glatt med ögonen och bet på täcket, sprattlade med benen och sade koo... kooo, että... että och så pruuuttt med munnen!
Har vi verkligen skapat honom? Han är ju för vacker. Inte undra på att kärleken till ens barn måste portioneras ut i omgångar, för om allt kom på en gång skulle väl kroppen få en överdos av lyckohormoner.
Ärlig, är du?
Får ni den känslan ibland att ni gör er osams med precis hela världen? Hur man än vänder och vrider på det så blir det fel... eller så verkar konflikterna uppsöka en tidvis, eller så råkar det bara bli så. Nu på sistone har det varit mycket sånt där - skitdrygt.
Ibland bannar jag mig själv för att jag bara inte kan släppa saker och ting och bara flyta med, men jag fungerar fan inte så! Alla som känner mig vet att jag är person som vill lösa, och lösa upp, saker. Ut med allt i luften bara, som att riva av ett plåster. För sådan är ärligheten, svider lite i början men sen går det över och man tycker det var skönt att bli av med det. Och så slipper man fundera vad man har sagt.
Däremot krockar det ju rejält om personen man vill vara ärlig med inte vill vara det tillbaks. KROCK! Vad fan gör man då?! Låter människan i fråga tycka att man är ett vandrande drygskåp som vågar fråga, och sucka lite i smyg åt en för att sedan banna en från både sin blogg och facebook. Istället för att ta den jobbiga grejen.
Vad är det med det där?! Ska det vara så svårt. Suck. Men nu orkar jag inte ägna mer tankar åt detta - jag har faktiskt en Egil som ör skyldig mig en massa pussar, hi hi! Villkorslös kärlek.
Ibland bannar jag mig själv för att jag bara inte kan släppa saker och ting och bara flyta med, men jag fungerar fan inte så! Alla som känner mig vet att jag är person som vill lösa, och lösa upp, saker. Ut med allt i luften bara, som att riva av ett plåster. För sådan är ärligheten, svider lite i början men sen går det över och man tycker det var skönt att bli av med det. Och så slipper man fundera vad man har sagt.
Däremot krockar det ju rejält om personen man vill vara ärlig med inte vill vara det tillbaks. KROCK! Vad fan gör man då?! Låter människan i fråga tycka att man är ett vandrande drygskåp som vågar fråga, och sucka lite i smyg åt en för att sedan banna en från både sin blogg och facebook. Istället för att ta den jobbiga grejen.
Vad är det med det där?! Ska det vara så svårt. Suck. Men nu orkar jag inte ägna mer tankar åt detta - jag har faktiskt en Egil som ör skyldig mig en massa pussar, hi hi! Villkorslös kärlek.
Ett vardagens inlägg.
Oj oj, vilken hetsig vecka detta har varit hittills och än är den inte slut. Jag och Egil har farit tre dagar på raken nu och jag orkar fan inte mer än så. Nicke gör nattpass och då är det ju förstås roligt att göra något. Men Egil och bilsittande börjar bli en utmaning! Man får ladda upp med lite leksaker att serva honom med - och eftersom vi har honom i baksätet så är det lite lurigt och veta vad han gör där bak egentligen.
Så därför ska jag med nöje gå in på Babyproffsen på fredag och inhandla en backspegel som man sätter på nackkudden där bak så att vi ser honom och han ser oss. Speciellt om han sitter och knaprar på en majskrok (vilka visserligen smälter som smör i solen) eller något liknande så är det skönt och veta att han inte satt i halsen osv osv. Det finns då uppfinningar till allt nu för tiden!
Nu laddar jag för tre dagars jobb. Nicke ska vara hemmapappa. På lördag är det lite day off igen, och då drar vi en sväng till Hedemora för att hjälpa lillebror att städa ur sin första ungkarlslya. Ska bli riktigt roligt att ha honom i Falun framöver. Och roligt för Egil att ha sin gudfar nära! Och eftersom jag och Jimmy alltid haft ett nära band så känns det tryggt och veta att han bara är en kvarts promenad bort. Om det skulle knipa någon gång till exempel, och Nicke jobbar.
Hedemora gjorde jag även i dag - träffade äntligen Johanna som är min barndomsvän och som jag var gravid samtidigt som. Vi höll daglig kontakt på facebook på slutet, mycket för att vi förstod varann. Och hon var väl också den enda som gjorde det just då, till fullo. Och eftersom hon bor i Valencia med sin man och dotter, så är det ju inte varje dag man kan ses. Men i dag gjorde vi det och huj vad trevligt vi hade!
Vi blev också välkomna ner att hälsa på dem där, och eftersom en t/r flygbiljett bara går på tre tusen så är ju inte den planen helt omöjlig. Har alltid velat se Spanien, möta folket där och dricka Sangria. Valencia nästa? Watch out!
Krydda till det lite.
Föräldrarna till The Kardashians, Jenna och Bruce, har varit gifta i 21 år och hade det bästa tipset till Ellen för att hålla spice i förhållandet; Skaffa många barn, för då blir man inte uttråkad. Jahapp.
Jo just de, de har tio stycken. The game Is on?
Jo just de, de har tio stycken. The game Is on?
Minnesvärda datum.
Jag ville berätta om en sak. I dag är ett ganska häftigt datum, på både den ljusa och den lite mörkare sidan. Eller förresten, mest ljust är det faktiskt. Och det var inte jag själv som mindes det utan bilddagboken, eller Dayviews som det numera heter, hjälpte mig.
Den 6 maj 2010 var jag gravid med Knott i sextonde veckan och befann mig i Stockholm för att se opera med mina vänner. Jag minns hur magen hade växt och hur jag var rädd för att springa från bussen till Kungliga operan, trots att vi var lite sena.
Kände mig ofantligt trött mest hela tiden och sov som en stenad oxe tidigt om kvällarna - och längtade efter Knott. Minns att jag dagen efter på bussen hem satt och läste På smällen skriven av Ann Söderlund och Hannah Rosander och att avsnittet om när det som inte får hända, händer rörde mig till tårar.
Jag slog bestämt igen boken, tittade ut igenom fönstret och sade till mig själv att det skulle ju inte hända mig. Aldrig. Inte en känsla i min kropp rörde igång en magkänsla om att något var fel. Inget. Annars brukar jag vara rätt duktig på sånt. Men som ni alla vet hade det lika gärna kunnat varit jag som skrev det avsnittet i boken. Var nog tur att jag inte visste då.
Den 6 maj 2011 var jag gravid med älskade, älskade, älskade Egil. Knotts lillebror. Livet frodades där inne och allt var tipp topp! Magen var om än möjligt större och jag festade loss på vattenmelon och jobbade på Annonsbladet som reporter. Ett betungande arbete som bara blev värre ju mer veckorna gick. Tankarna om Knott fanns med mig hela tiden, men jag tänkte att och bad att han skulle skydda Egil där inne. Och ut kom en frisk vilding som gör vårt liv bländande ljust. Varje dag! Vi är så otroligt lyckligt lottade att få ha er båda i våra liv. Fast på olika sätt.
För några månader sedan kom jag dessutom på att jag varit gravid under större delen av mitt och Nickes förhållande - så mycket älskar vi barnen i vårt liv!
Den 6 maj 2010 var jag gravid med Knott i sextonde veckan och befann mig i Stockholm för att se opera med mina vänner. Jag minns hur magen hade växt och hur jag var rädd för att springa från bussen till Kungliga operan, trots att vi var lite sena.
Kände mig ofantligt trött mest hela tiden och sov som en stenad oxe tidigt om kvällarna - och längtade efter Knott. Minns att jag dagen efter på bussen hem satt och läste På smällen skriven av Ann Söderlund och Hannah Rosander och att avsnittet om när det som inte får hända, händer rörde mig till tårar.
Jag slog bestämt igen boken, tittade ut igenom fönstret och sade till mig själv att det skulle ju inte hända mig. Aldrig. Inte en känsla i min kropp rörde igång en magkänsla om att något var fel. Inget. Annars brukar jag vara rätt duktig på sånt. Men som ni alla vet hade det lika gärna kunnat varit jag som skrev det avsnittet i boken. Var nog tur att jag inte visste då.
Den 6 maj 2011 var jag gravid med älskade, älskade, älskade Egil. Knotts lillebror. Livet frodades där inne och allt var tipp topp! Magen var om än möjligt större och jag festade loss på vattenmelon och jobbade på Annonsbladet som reporter. Ett betungande arbete som bara blev värre ju mer veckorna gick. Tankarna om Knott fanns med mig hela tiden, men jag tänkte att och bad att han skulle skydda Egil där inne. Och ut kom en frisk vilding som gör vårt liv bländande ljust. Varje dag! Vi är så otroligt lyckligt lottade att få ha er båda i våra liv. Fast på olika sätt.
För några månader sedan kom jag dessutom på att jag varit gravid under större delen av mitt och Nickes förhållande - så mycket älskar vi barnen i vårt liv!
La familia.
Dra åt fanders att de närmaste kan driva en till vanvett och vansinne så adrenalinet sprutar ur alla hål ibland! Varför är det så?! Är det för att man älskar dem så in i helvete mycket? För att man bryr sig om dem? Är det därför man bråkar och har sig, driver skapade intriger till botten och gör hönor av en fjäder?
As said, ibland finner man sig mer eller mindre galen. Förhoppningen är väl att det går och över, och att det kommer bättre dagar. Att ha en stor familj är verkligen en välsignelse - på gott och ont.
Jag älskar er alla ofantligt mycket, det är därför jag är så bråkig.
As said, ibland finner man sig mer eller mindre galen. Förhoppningen är väl att det går och över, och att det kommer bättre dagar. Att ha en stor familj är verkligen en välsignelse - på gott och ont.
Jag älskar er alla ofantligt mycket, det är därför jag är så bråkig.
Det ska fixas, det ska fejas.
Valborgsmässoaftonen innehöll verkligen ALLA önskvärda ingredienser i år! Korsån, en bastu vid bryggan med min blivande tillsammans med snack, vårkänslor och en öl. Grillpremiär med smaskig mat och trevligt sällskap, en egen brasa och lite glada skratt. Lägg där till en liten cool son som sover sig igenom det mesta uppe i stugan på kvällen. Även om han var saknad, så får han se flammorna nästa år istället <3
Även om jag blivit toksnorig och täppt i näsan from hell, så är jag nöjd och glad.
Jag älskar verkligen att vara i Korsån, och att vara där som en familj känns numer så himla speciellt. Det var verkligen underbart att vara där med Nicke där vi delar många häftiga och intensiva minnen, men att vara där alla tre lägger hela pusslet. Allt är komplett. Det är en utmaning och samtidigt en njutning att laga Egils lunch över vattenbad i vedspisen i köket. Passa på att värma lite vatten till termosen så att Egil har vällingvatten till senare. Att planera in hans måltider och packa det man ska ha med sig. Det råder en sorts förväntning över det hela!
Jag ska förstås också erkänna att det är en viss njutning att komma hem också. Att återigen ha alla bekvämligheter till hands. Micron, vattenkokaren, el... framförallt för att kunna ladda Egils babymonitorer när helst de behöver laddning. Som nyss. Och att sitta i morgonrocken med tvn på i bakgrunden och veta att värmen inte kommer sjunka under kvällen och natten.
Även om vi längtar tillbaks till stugan så får man göra det bästa av det hela. Så i dag handlade vi grejer till balkongen och började poa i ordning där ute - just så att vi ska trivas när vi är i stan och ska njuta av vädret. I den mån vi har möjlighet till. Och nu när vi har fått speciellt sydda gardiner att hänga upp där, lite nya blommor, trasmattor, utemöbler, mysdetaljer och värmeljus och spaljé för insynen så blir nog den här sommaren kanon! En solhatt och solskyddsfaktor till Egil bara så är vi golden!
Även om jag blivit toksnorig och täppt i näsan from hell, så är jag nöjd och glad.
Jag älskar verkligen att vara i Korsån, och att vara där som en familj känns numer så himla speciellt. Det var verkligen underbart att vara där med Nicke där vi delar många häftiga och intensiva minnen, men att vara där alla tre lägger hela pusslet. Allt är komplett. Det är en utmaning och samtidigt en njutning att laga Egils lunch över vattenbad i vedspisen i köket. Passa på att värma lite vatten till termosen så att Egil har vällingvatten till senare. Att planera in hans måltider och packa det man ska ha med sig. Det råder en sorts förväntning över det hela!
Jag ska förstås också erkänna att det är en viss njutning att komma hem också. Att återigen ha alla bekvämligheter till hands. Micron, vattenkokaren, el... framförallt för att kunna ladda Egils babymonitorer när helst de behöver laddning. Som nyss. Och att sitta i morgonrocken med tvn på i bakgrunden och veta att värmen inte kommer sjunka under kvällen och natten.
Även om vi längtar tillbaks till stugan så får man göra det bästa av det hela. Så i dag handlade vi grejer till balkongen och började poa i ordning där ute - just så att vi ska trivas när vi är i stan och ska njuta av vädret. I den mån vi har möjlighet till. Och nu när vi har fått speciellt sydda gardiner att hänga upp där, lite nya blommor, trasmattor, utemöbler, mysdetaljer och värmeljus och spaljé för insynen så blir nog den här sommaren kanon! En solhatt och solskyddsfaktor till Egil bara så är vi golden!
