Det ryms mycket i en skalle

Jävlar i mig vad det blåste i sthlm förra veckan, tur man hade satt upp luggen annars hade man väl sett ut som den där i mupparna där håret står åt alla jävla håll. En riktig rocker.
Det värsta var att vindarna var hur lömska som helst, man kunde inte läsa tidningen, än mindre titta med huvudet åt olika håll för rätt vad det var vände riktningen och man fick hundra kilo grus i ögonen. Yäk!

Stod där på morronkvisten och filosoferade i stormen (så gott det gick) och spanade på folk som vanligt. Fick syn på en tjej nere vid tvärbaneperrongen som trotsade vindarna i väntan på vagnen, och försökte läsa Metro.

Hon Riktigt höll upp tidningen framför sig för att liksom vindarna skulle hålla upp sidorna.
Vagnen kommer, hon slänger en hastig blick åt vänster för att liksom se att det är hennes vagn som låter där borta, och när hon tittar bortåt kommer årets jävla vindpust och RYCKER Metron ur händerna på henne!

Ha ha, fy fan, det såg så jääävla roligt ut! Det hela gick så fort så där står hon med händerna i luften utan en Metro mellan dem helt plötsligt. Ho ho...
Hon tar snabbt ner de tomma händerna och tittar sig nervöst omkring, ifall någon sett nåt. I did.

Tillbaks i storstan. Kunde riktigt känna ångesten sätta sig i bröstet när jag såg betongdjungeln torna upp sig utanför tågfönstret. Fråga mig icke varför, men jag älskar min landsbygd så är det bara! Tryggheten, lugnet och närheten till alla vänner och älskade familj.
Känner mig lite som en apa i bur här i sthlm, men det är väl bara och dra på sig lurarna och knata mellan byggnaderna. Tjänar ju pengar i alla fall, och kul folk att titta på här.

Jag ser varje dag att jag har lite besökare på min bloggsajt, vilket är sketaroligt! :) Men eftersom det inte går att specificera på något sätt undrar jag om jag får be er ALLA om en tjänst? Det skulle värma mitt lantishjärta...

Skriv en kommentar i detta inlägg när du ändå springer förbi, så jag får se vad det är för kufar som kutar förbi här! Och så ska ni med ETT ord berätta vad som bäst beskriver "landsbygd" :)  Ooooh va jävla gla´jag sku´ bi´! Eller är det och hoppas på för mycket?

Med all kärlek, eder storstadslantis

Vilken jäääävla rea det ÄR nu alltså! Sthlm i reatider är ingen lek vill jag lova... det är så endorfinerna sprutar ur örona på mig när jag lämnar fram kortet, varje gång. VIlken jävla kick! Även fast man blir pank på kuppen. Yeah well, investering.

Bland annat så har Glitter värsta rean, 75% på smycken!!! Fatta, nästan gratis! Fick in, spanade lite och trängdes med två fjortisar som kom in efter när jag vart där inne och spanat i kanske 20 min...
De kommer nära mig och bruden pillrar på nå röda fyrkanter som hänger på en kedja. Hon utbrister:

"Shit asså *tugg tugg med tuggumit* haha, jag trodde det var dalahästar på örhängena! Hihi, jaa ba Va fan vill man ha dalahästar på ett örhänge för lixxom?!"
*Kompisen nickar medhållande och mumlar*
Bruden blåser en bubbla och går vidare.

Vad i helvete är det för FEL på Dalahästar?! Morrade lite och gick till kassan.

Lantisen har återvänt.... med ett alltid lika nytt och hett sthlmsämne. Öh.
Hur som; var i helvete kommer alla RYSSAR ifrån?! Jag har sett och hört dem fan överallt dom senaste dagarna! I morse satt det nån kvinnoryss bredvid mig på tuben och snackade i tfn med nån jag misstänker var en migrationstant, för de pratade om att "skriva på saker på papper, skicka in papper" till "den vanliga adressen".
Kort därefter ringer kvinnan upp den som det förmodligen handlade om, och briefade personen. Hon snackade så jävla snabbt så jag väntade fan på att tungan skulle snubbla ut i knät på na. Och så lite gomgröt på det.

Lika på väg till bolaget i Liljeholmen idag, möter ett par som babblar ryska. Och i helgen på krogen stötte jag på en brutta som snackade dålig svenska och bröt på GROV ryska. Hennes misstänksamma snubbe kom då och då fram till oss och "checkade till henne". Kanske så jag inte skulle lura in henne på dumheter. Who knows.

Samma på väg hem, en rysskille med målarfärg på händerna och svett i pannan sätter sig mittemot mig, tar fram mobilen och ringer nån rysskompis och babblar, ungefär lika fort som kvinnan i morse.
Jag gapade som en fågelholk, i smyg förstås. Shit.

Och på KappAhl idag, hon som expiderade mig bröt på ryska. Knappt så hon fattade att jag ville lämna mina utvalda kläder i kassan medan jag provade ett par byxor. "När du ska betala?" "NÄÄR jag prooovat byxorna", sa jag och pekade på dem. Då log hon bara.

Vad händer? Har sthlm blivit nåt drömställe för att komma hit och jobba eller? Är sthlm det förlovade landet för ryssarna? Nu, helt plötsligt? Beats me. Om nån kan förklara så vore det toppen.
Har iaf aldrig sett så mkt ryssar på så några få dagar. Hemma i stan var den enda kontakten man fick med ryssar, när man gick och såg Lilja 4-ever. Typ.

Många gånger när jag står på perrongen för att hoppa på tunnelbanan har jag funderat när vagnarna susar förbi,  varför alla vagnar har namn. Oskar, Louise, Alfons... But whyy? Och varför just såna där barnsliga namn?
En hel del som har samma namn också, så det kan ju inte vara för att man ska kunna hålla isär dem... näh, beats me. Jag fattar inte.

Hungrig som faen på jobbet, ungefär en timme innan jag ska sluta. "Pallar inte detta, måste fan lubba ner på ICA och köpa nåt att stoppa i mig", funderade jag för mig själv samtidigt som jag plockade på mig plånka och passerkort.
I spärrarna vid receptionen hajar jag till. Som vanligt när jag ser nåt jag inte vanligtvis brukar se här i sthlm.

I detta fall var det en kändis. Där sitter Nanne Grönvall och bättrar på make up:en. Jag kan fan inte låta bli och stirra men jag var tvungen och sluta med det, för annars hade jag väl snubblat huvudstupa genom entréspärrarna. Hon var fruktansvärt översminkad.
Var tvungen att messa magnus den "stora nyheten". Han tyckte jag skulle "rycka av henne lösluggen". Det tyckte inte jag var någon bra idé, men lite lustigt när man visualiserar sig det hela i huvudet... hihi.

Typiskt lantis-Therésa, kommer aldrig vänja sig vid att man faktiskt arbetar på AB.

Alltså det står ju mer och mer tydligt att jag INTE gillar gratistidningen CITY (punkt.se kom tillbaaaka!). Tänkte skälla lite på formatet just nu.

Det blåste tamefan orkanvindar i morse, och så står man på perrongen och läser den i väntan på tunnelbanan. Var i tid för en gångs skull så det passade ju bra och läsa lite vad som hänt den senaste tiden. I alla fall försöka. Men tror du det går? Nää!
Fram och tillbaka, bakifrån, framifrån ja alla jävla håll blåser det ifrån. LYCKA till och hålla sidorna uppe då liksom. Viker sig på mitten, det går inte och vända sida för nederkanten har vikt sig... blir så trött.

Punkt.se:s A4-format är ju huuur bra som helst. Där kan man iaf hålla fan på sidorna så man kan läsa den utomhus trots blåst.
En snubbe som också väntade på tunnelbanan gjorde även han ett försök att läsa CITY i väntan på tuben. Han gjorde väl det som jag egentligen också ville göra; Han gav upp och slängde blaskan i sopen.

Ute i sthlmsnatten igår, spatserade jag och min rumskompis Sara längs götgatan på söder i jakt på ett mysigt ölställe. Vi passerar en pub, Patrick´s, och tycker det verkar passande. Vi var törstiga, men jag är skeptisk så jag liksom saktar ner bakom Sara medan hon steppar på där helt målmedvetet på väg in.
Jag spanar efter nån sån här ölskylt med nå sjyst erbjudande, som det ju brukar finnas på många ställen i sthlm. Det är bra.

Jag ropar efter Sara när vi kliver innanför tröskeln: "Men du, finns det nå erbjudande här inne då?"
Sara hinner lagom vända huvudet bakåt för att ge mig respons innan hon blir avbruten av entrévärden som står där och smajlar med hela garnityren lysande i munnen, lite rastaman skulle man kunna tro minus dreads. En kort mörk man helt enkelt. Han slår ut med armarna och smeker sin billiga mörkblåa kavaj, tittar på mig och säger:
"Tjena tjejen, vadå erbjudande. Vad vill du haa? Jag står ju häär!" Eh va?!

Jag kunde inte annat än och garva åt honom och fortsätta in.
När vi satt oss vid baren, beställt öl och dessutom blivit bjudna på nötter av bartendern som var misstänksamt lik den där Öszkan som var med i nån dokusåpa för länge sen, kommer entrévärden IGEN. Han måttar våra glas, och kollar på oss och säger:
"Nu då, det där erbjudandet?" och skrattar.
Jag: "Njaeee hörrö, jag får nog tänka på saken."
Entrévärden: "Kanske när du druckit upp ölen", säger han förväntansfullt och jag bara skakar på huvudet och återvänder till Saras och min konversation. Värden bara skrattar kluckande och går vidare. Vad villle han, egentligen?

En stor del av mig dog igår. Jag ringde kära mamma för och höra hur de hade det i Finland och babblade på där med några glas vin innanför västen.
Efter nån minut säger mamma: "Men Therésa, varför pratar du så konstigt?!"
Jag: "Vadå konstigt? Jag pratar väl som vanligt?"
Mamma: "Näähää du, du pratar ju STOCKHOLMSKA! Jag trodde jag ringt fel först..."

Vaaad i helvete?!?! Jävla mamma...jag dog inombords, jag lovar. Alla jävla sthlmare som jag till viss del föraktar (läs reserverad mot) och deras "rikssvenska" aka. sthlmska, och så pratar jag tydligen som dom. I helvete heller! Jag pratar så mkt dalmål som det bara går ju. Jag blev/är väldigt upprörd just nu. Jag dog inombords. På allvar. Det var de värsta nyheterna man kunde få. Nånsin. Fan...

Jag och Sara intog pizza i Bredängs centrum för första gången ikväll. Gott som tusan och en sjujädra trevlig pizzagubbe. Dom är sällsynta tycker jag. Hur trevlig och pratglad som helst, skojade och insisterade på att bjuda oss på en espresso "som kanske var sthlms bästa". Vi kunde inte motstå erbjudandet.

När vi skulle betala och gå, lägger jag märke till vad som står på hans t-shirt. BÅDE på ryggen och ena bröstet står: "PETARS MASSAGE". Massage? Ehm... trodde det var en pizzeria ja´. Han kanske är mångsysslare, och har ett litet massagebord där bakom disken nånstans.
Som ett annat företag jag såg någonstans: "Lelles ved och porr". HA HA! Eller "mohammeds kött och paraboler". Mycket ska man se...

Promenerandes på söder härom veckan går jag förbi en hårsalong som ligger i ett fint höghus i tegel, entrén är på hörnan och det ser riktigt inbjudande ut att gå in där och få rufset tillgjort.
" Skylten var snygg, hmm... vad står det?" mumlar jag för mig själv när jag går närmare.

Salongen heter inte mindre än Cut the crap. Cut the crap liksom! Helt plötsligt var jag inte så sugen längre. Ja ni, i sthlm finns det verkligen utrymme för att kunna ta ut svängarna.

Det finns inte bara flakmopeder, det finns tydligen flakcyklar också. Detta fick jag i morse bevittna när en man, som inte såg att ha lagt några som helst pengar på varken kläder eller utseende på flera flera år, rullade förbi med en cykel... med flak... och en stor jävla hund sittandes på flaket. Den såg så nöjd ut så och hängde nöjd ut tungan i vinden.

Mannen i fråga var lagom orakad, lite smutsig, bar en maläten fiskarhatt, sliten collegetröja med de olympiska ringarna på (avdankad idrottsman?) och såg högst troligt ut att sakna tänder också. I annat fall led av ett EXTREMT överbett. Men glad var han. Om han sedan var alkoholpåverkad, drogpåverkad eller bara berusad på livet låter jag vara osagt. De såg ut att trivas ihop.

Han gjorde ett försök att stolt stanna till vid gubben som delar ut gratistidningen CITY på torget, för att liksom småprata lite och stolt visa upp sitt enkla hundekipage. Citymannen visade lagomt med intresse... han vände på klacken och låtsades som att han inte existerade. Sjyrro. Hundmannen var nog för udda för citymannen, och förtjänade därför ingen uppmärksamhet. Sjyrro, igen.

Att man ska behöva vara så jävla normal jämt, för att bli tagen på allvar. De viktigaste profetiorna kommer säkert från just sådana här människor. Nästa gång, lyssna på babblet få se...

När en tunnelbana har stannat vid en station och släppt av/på folk, och den ska köra iväg igen brukar schaufförens röst ljuda i högtalaren där den mer eller mindre tydligt mumlar:
"Mot Norsborg... dörrarna stängs.." och så en lång signal so markerar att dörrarna faktiskt stängs.

Häromdagen hajade jag till i min trötthet när en lite muntrare schaufför istället säger: "Mot Norsborg... dörrarna stäängs... Ok! Då KÖR vi!"
Ha ha, det är dom små grejerna som gör det, säger dom :)

Umgicks med en väldans go vän igår och blev hämtad i en bil med vännens sambo och även hans kompis, efter jobbet.
Vi småpratade och bestämde oss för att köpa pizza. När vi inhandlat pizzan säger jag till min vän att hon ska ta på sig bältet. "Äh, vi är hemma snart. Det ligger bara där framme", säger hon, varpå jag kontrar lite muttrande: "Ja... man måste vara med om en olycka innan man inser vikten av bälte...".
Då öppnar sambons kompis munnen och tilltalar mig för första gången på en halvtimme. Hör från framsätet:
"Vi är inte på landet nu heller, höhö!".
"Nä, det är just det vi inte är", säger jag.
 
Därefter tar alla på sig bältet.

Vidare hemma käkar vi och pratar graviditeter, eftersom min vän är gravid. Vi pratar om rökning och hur mkt som kan gå fel under tiden i magen. Jag berättar om ett par hemifrån varav mamman rökte under graviditeten. Helt anonymt för sambons kompis, då han känner varken paret jag pratar om, varifrån de kommer eller om  omständigheterna runom kring. Ändå blurpar han ur sig: "Typiskt bönder, haha!" (om att röka när man är gravid. Eh?)
Snabbt tillägger han: " Förresten, vart var dom ifrån?" Han syftar till paret jag berättar om och tar helt enkelt för givet att bara för att just jag berättar om dem så "måste dom ju vara bönder eller från landet".

Hur vore det om man tänkte innan man öppnade mun? Det var väl inte alls säkert att dom kom från samma ställe som jag, vilket han förmodligen kom på. Jag gillar folk som uppskattar oss "lantisar", men lantishat eller lantisförakt ogillar jag starkt. Kanske till och med hatar. Hade iofs bara väntat på detta.

En av mina glädjeämnen när jag flyttade till sthlm var att det finns en Yves Rocher-BUTIK mitt i Globen shoppingcentrum som jag passerar varje dag på väg till jobbet!
Tänk... kunna bara gå in där och handla det man velat ha liksom på EN GÅNG, istället för och göra som en lantis på landsbygden; snällt vänta tills månadsbrevet från YR trillar ner i brevlådan och så får man kryssa i en beställningslapp och posta på lådan. Och så tar det en vecka innan grejerna kommer.

Så detta var lyx när jag trippade in där för och köpa ett finfint läppglans som är så bra. När jag skulle betala så lade jag upp min svarta handväska på disken, och började rota efter plånboken... under tiden utbrister expediten:
"Men vilken fin väska!"

"Eh, jaha... tack!" var det enda jag fick ur mig lite halvt förvånat och halvt glatt. Det var första gången jag upplevde att en expedit här nere säger något mer förutom priset, tack och varsegod. Hemma i stan småpratar man ju med alla i kassan liksom. "Alla känner alla"-fenomenet. Eftersom jag saknar detta så blev jag himla glad :)
YR är mina favvisar. Dessutom fick jag stamgästkort, för att jag är kund.

Inte undra på att man uvecklar social fobi när man kommer till storstan (läs city). Där ska du ha tur om du kan stå på denna gata utan att bli ikullknuffad eller fickrånad. Tacka vet jag lilla åsgatan i hedemora... där kommer man fram. Inte som på Drottninggatan där man måste planera sin gångväg som om man var i en slalompist.

"zick-zack zick-zack. Kom ihåg nu, håll koll på väskan... Och så blev man knuffad igen för sjuttielfte gången. Och så möter man nån idiot som inte kan bestämma sig om han ska gå på höger eller vänster sida om en. Han står där och steppar. GÅ BARA!"

Åh, märks det att jag har hemlängtan?

Hur mycket jag än försöker att avsky den där Alex Schulman som bloggar i Aftonbladet, desto mer gillar jag honom. Fråga mig inte varför men han skriver så plumpt och samtidigt genomtänkt. Förmodligen är hela faderullan ett enda stort PR-trix, men man lär sig mycket om sthlm i alla fall!

Idag, bland annat, så bloggar han om ett möte med en anställd på ett café som vill försöka framställa sig som Italienskt, men som så tydligt genomsyrar att det inte är det utan hela personalen är av HELT annan utländsk härkomst. Kulturkroocken är SÅ tydlig, haha ("Jag", är Schulman);

"Jag; En latte, tack.
Barista: En latte, ja. Lång eller kort?
Jag; Lång eller kort?
Barista: Ja, vad vill du ha?
Jag; Alltså... Vilken rekommenderar du?
Barista: Vilken jag rekommenderar?
Jag; Ja. Eller vad menar du?
Barista: Kort eller lång står för storlekar på kaffet. Stor eller liten.
Jag; Jaha. Man kan inte säga "stor eller liten", så att man förstår?
Barista: Det heter "lång eller kort".
Jag: Jaha. Då tar jag en halvlång.
Barista: Vi har bara två storlekar, lång eller kort.
Jag: Ge mig bara en min jävla latte nu."

Så jävla roligt :D

Sthlmsdialekterna varierar på många olika sätt verkligen, det har man ju hört. Det finns bland annat den här råa sthlmaren som pratar lite som Jerry Williams och säger "kneeega", "eepplet" (äpplet) och "reeevarna" (rävarna).

Sen finns det dom där med lite fisförnäma sthlmsdamerna som uttalar sch-ljudet och stj-ljudet som en liten norrlänning. Tänk er jättemkt sthlmska med allt vad det innebär och så säger hon:
"Men hallå? Var det inte den sjuusjuuundee vi skulle träffas (27:e alltså)?

Jag skulle inte be henne säga: "Sju sjösjuka sjömän..." Hi hi!

Något som man tvingas bekanta sig med i storstan är tiggare. Överallt... på stan, på en trottoarkant, vid systembolaget blåsandes i en blockflöjt, i tunnelbanegångarna och nu går dom omkring PÅ tunnelbanan också. De går från resenär till resenär med en liten lapp som det står nåt obegripligt på i ena handen, och sträcker fram den tomma handen (alternativt en plastmugg) med den andra.

Och så plöjer de igenom hela vagnen på några minuter. Ett par kronor skramlar de väl ihop men de allra flesta skakar obekvämt på huvudet och mumlar nåt i samma veva som de skruvar på sig och håller lite extra i handväskan.
Jag är konsekvent, jag ger inte något till någon. Då känns det som att man måste ge till alla, och de är många.

Häromdagen såg jag dock något ovanligt, en tiggare med talets gåva. Hon talade utmärkt svenska, utan att sluddra eller nåt sånt och ÄVEN fast många sade nej till hennes fråga om "småslantar" så var hon trots detta väldigt trevlig och avslutade konfrontationen med: "Tack ändå, ha en trevlig dag!" Så artigt. Jag log lite, i smyg.

Kommer ihåg när sthlm var nåt KUL, något man såg framemot till, att hälsa på någon, att göra massa roliga saker. Gå och shoppa, äta massa gott en hel helg, åka tunnelbana (som DÅ kändes lite tufft...), besöka grönan och kanske gå på konsert i Globen.

Globen... Ett av världens mest enastående monument och i särklass största inuti (läste jag någonstans). Påminde min kusin igår om när vi första gången passerade Globen och jag fick se den på riktigt nära håll, när hon sade att: "Den här bussen passerar Globen varje dag, inget märkvärdigt". Och i samma veva hon sa dom orden kände jag verkligen hur lantis-jaget kastar sig mot bussrutan och säger: "vaar? Vaar?" Det var för tre år sedan tror jag.

I dagsläget har jag min arbetsplats alldeles intill det "magnifika monumentet", jag gör inte mer än rycker på axlarna när jag passerar. Ser det genom fönstret när jag intar min lunch och tittar jag upp i det stora kupoltaket på jobbet kan det påminna lite om toppen av Globen. Det är så ledsamt att man ska behöva bli van vid en stad som en gång var så special, när man fick happy thoughts och lite liksom fjärilar i magen när det vankades storstaden. Inte nu längre. Tråkigt.

För det första, ta ALDRIG i det svarta gummiräcket utan och titta på det först. Det har jag gjort. Never more.
I centrala sthlm kan de vara ingrodda i skit verkligen så jag nästan får kräkreflex. Alternativt är det nån som dumpat en gammal snus på det, eller loskat på det. Det kan fan va allt möjligt äckel dära... allmänt ingrott liksom!

Själv ställer jag mig alltid på rulltrappan på vinst och förlust, utan och ta i räcket, och försöker liksom balansera bäst det går när den far iväg med en. PLUS att man ju mååste ställa sig på högersidan av rulltrappan om man tänker stå still och åka i lugnan ro, annars får du lubba till vänster om du vill gå i trappen. Var kommer den där traditionen ifrån eg? Har testat att ställa mig till vänster, och liksom bara... stå. Fast det slutade jag med, för folk blev så arga. Ha ha!

Hur som helst så borde verkligen Anticimex ta sig en titt på dom där rulltrappsräckena. Yääk! Det kan ju aldrig vara bra. När man kommer hem efter en dag på stan och tvättar av sig så är liksom löddret helt grått. Det säger en del.

Tacka vet jag dom rena rulltrapporna i Kupolen, borlänge :) Iaf om man ska jämföra. Alternativt får man ju ta trapporna, men det är jobbigt.

Helgen har varit full av betraktelser, så mycket kan man ju säga. Men nu är jag igång igen vettu!
Hade varit i Vasastan under gårdagen och tillbringat eftermiddagen med en vän och dennes lilla dotter i observatorielunden ett par timmar. Så som man bör en söndag, typ. Lekpark, gunga och sandlådor.
Satt bara och väntade på att nån kändisunge med mamma skulle dyka upp men icke. Alternativt en lyxhustru med våldsamt välvårdade naglar, men nope. Lite besviken faktiskt. ;)

På väg hem i tunnelbanan, efter att ha handlat på Lidl på rådmansgatan- perfekt för min plånka just nu, så upptäcker jag en extremt märklig och skum snubbe kliva på. Ser till synes ut som en vanlig 24-årig kille med vit huvtröja och röda ränder och så jeans. Men han beter sig underligt på nå vis. Han är som i sin egen värld och liksom vankar/gör konstiga danssteg i gången... fram och tillbaka, fram och tillbaka.
"Herregud, han är ju påtänd för fan!" slår det mig.

Fy fan, det finns inget som kan göra mig så nervös som narkomaner! Man vet ju aldrig vad dom kan ta sig till.

"Bäst och sitta och pillra med telefonen", tänkte jag medan hjärtat rusade allt snabbare. Man har ju hört om narkomaners paranoia.
Han flummar runt, dansar, viskar för sig själv och kastar kroppen än fram och tillbaka och varje gång dörrarna öppnas vid stationerna tar han tag i stolparna och hänger med huvudet utanför vagnen ända tills han nästan blir halshuggen.
Så jävla typiskt också att han steg av vid MIN station. Alla jävla puckon  kliver av i Bredäng.

På en onämnd sajt uppmuntrade jag inloggade att besöka denna eminenta blogg, speciellt de som sitter i samma sits som jag. Alltså är en lantis i sthlm. Fick några roliga responser, folk som gillade bloggen och nån som hävdade att jag "genast måste återvända till Dalarna" och andra undrade hur jag trivdes och beblandade mig bland "99:orna".

Eh? Frågade genast vad en "99:a" är för något.... till svar fick jag:

"Ja, vet du inte att Stockholmarna kallas för 99:or? Du vet, dom är ju inte helt hundra där uppe *L*"

Då är frågan, var grundar sig detta påstående? Är ni infödda sthlmare lite efter eller? Jag bara undrar.  Om inte, varifrån kommer sig detta? Har än så länge inte stött på nån sthlmare som beter sig som en sengångare. Visst, de tror att allt kretsar kring sthlm och visst, de anser att allt norr om länsgränsen antingen är "norrland" eller "ute på landet".
Men det är ju en smaksak ;)

Förresten, jag blir tamefan inte klok på svenska folket. Vad är vi för jävla blyga och inåtvända idioter?! Tror vi att en människa exploderar om denne tilltalas? Eller att den får sig ett psykbrytsanfall på sig? Inte fan vet jag men jag tycker det är fruktansvärt otrevligt när folk ba sätter sig ner bredvid en på tunnelbanan, tvärbanan, bussen utan och fråga om det är ledigt.

SPECIELLT om man har sina grejer liggande litegrann på sätet bredvid! Eller SPECIELLT när dom vänder röven till (för att markera att "bara så du vet så vill jag inte sitta bredvid dig, men jag måste") när dom helt ignorant sätter sig ner, skjuter undan påsen eller va fan man har liggande på sätet med röven och liksom möölar sig in på utrymmet som finns där. Utan och våga fråga: "Ursäkta, är ledigt?" först. Jaa, jag KAN ju slå dig. NOT.
Det är tur man är artig. Fy fan va otrevliga ni är!  (apropå det, bevittnade hur en stekare i kassan på coop i liljeholmen slängde pengarna på disken trots att damen i fråga höll fram handen för att ta emot dem. Jag saknar ord.)

Gud förbjude om man börjar småprata med en främling på tunnelbanan, då tror dom ju att man är psykiskt sjuk.

Som lantis hajar man ju till varje gång man seee´en tocken´dära´käändiis... speciellt när de knatar in på ens jobb och spankulerar förbi ens plats eller lite längre bort, och sedan står och småpratar med någon reporter eller dylikt vid dennes skrivbord.
I detta fallet var det Rickard Olsson som pep in på redaktionen. Liite fågelholk och glosylta blev det i smyg när jag stod vid skrivaren och bråkade med den. Men vadå, han är jäävligt spontan, sig själv och snygg för sin ålder. Precis som jag.

Igår publicerades ett inlägg om när jag missade tvärbanan med typ en sekund. Jag var arg, fruktansvärt arg och sur. Som en liten cynisk hämnd ska jag här på kvällskvisten berätta vad jag bevittnade på tvärbanan hem idag (för er som inte vet vad en tvärbana är så är det som en korsning mellan en buss och tunnelbana, den går på ett spår rätt sakta och man måste trycka på den röde stoppknappen för att den ska stanna vid varje hållpunkt) Alltså;

Sitter och filurar för mig själv som vanligt, när jag observerar en man som reser sig upp för att kliva av vid årstafältet. Han tar sitt pick och pack, tar tag i den gula stolpen och liksom väntar på att tvärbanan ska stanna så han kan kliva av. (som man gör på tunnelbanan oftast) Men vagnen stannar inte. För han har inte tryckt på stop-knappen!
Döm om mannen förvåning, irritation och framförallt MIMSPEL när han inte får gå av som planerat. HA HA! Ser liksom klockrent ut som han tänker: "Va fan?! Varför stannar inte tåget?!"

Jag ser liksom hur han tecknar "fan också" med munnen och ser sig förvirrat omkring, i hopp om att ingen sett misstaget. Jävlar va jag fnissade i mitt huvud. Jag har fått min hämnd... usch, det här kan inte vara bra för karman. Men som de säger; "Skadeglädjen, den äkta glädjen".  Sannerligen.

Två kvinnor i 30-årsåldern sitter och pratar med varandra, på en sen tunnelbana.

Kvinna ett: men vad snygg du var i håret, du passar mycket bättre i det där.
Kvinna två: Tycker du? *tar sig i håret lite pillande överallt* Ja, jag trivs faktiskt när det är så här liksom mycket kortare.
ett: Mm, det var verkligen snyggt...

Samtalet förflyter en stund om diverse håraccosiationer....

Kvinna två (som klippt sig): Ja, man kanske skulle ha rakat sig som Britney gjorde *fniss fniss*
Kvinna ett: VA? Har hon gjort deeet?!
Kvinna två: Eh.. ja? Visste du inte det?
Kvinna ett: Nääh! (lite  chockad) varför gjorde hon såå?
Kvinna två: Näämen, du vet, hon hade varit på rehab och pallade liksom inte med trycket och var förföljd så hon rakade håret.
Kvinna ett: Jaha... men va konstigt.
Kvinna två: Mmm...

Ehm, är det typ inte allmänt känt att Britney körde ner sig i botten, söp och knarkade och SEDAN lade sig in på rehab och kom ut med peruk en månad efter? Eller är det bara jag som håller koll på inflödet här på jobbet?
Check your facts lady!

FAN också! Jag skulle för helvete inte blir som sthlmarna... Hade bestämt dinnerplans i Bredängs centrum (av alla ställen) med Norrbo och var redan något sen från jobbet. Men no stress, måste tänka på hjärtat. Har haft stressymptom förut så det är inte och leka med. MÅSTE ta det lugnt.

Kommer över globenbron och närmar mig tvärbanan när jag hör det där karaktäristiska, elektriska smattrandet mot elvajrarna komma närmare... och närmare.

"Äh, jag hinner med..." tänkte jag och i samma sekund ser jag den blåa tvärvagnsjävuln! TROR du inte jag börjar... kuta! Jag kutar tamefan livet ur mig så tuttarna hoppar.
"fuck fuck, tusen trappsteg ner på perrongen..." muttrar jag mitt i allt flåsandet.

Kommer ner och ba älgar fram mot de stängande dörrarna och trycker hysteriskt på den där röda dörröppnar-knappen. Inget händer. Vagnen drar iväg.
Och där inne sitter hela jävla vagnen full med nöjda, stressande sthlmare och glor på mig. Som om jag vore dagens underhållning. Idioter. Hädanefter ska jag snigla så jag hinner med nästnästa vagn. Jag kan inte fatta att jag sprang, det var fan sista gången.

Jag och min vän promenixade in på Vi-butiken (en billig matvarubutik med halvtaskig personal) igår eftermiddag, trötta och slitna efter en dag på jobbet.
Handlade, betalade hos en mycket märklig kassör. (Var nån grabbhalva som sa "mmm..... PING!" när han förflyttade varudelaren på bandet till andra sidan.) Myysko.... mycket ska man vara med om.
När vi tar våra påsar och går ut utbrister min vän;
"Men titta Therésa! Dom har ju semeeester!"
"Vaaee?" säger jag blir slött uppmärksam.

På punkt.se:s tomt gapande tidningsställ i butiken sitter en löpsedel som säger:

"VI HAR SEMESTER! ÅTER DEN 16 AUGUSTI". Wtf!!?!

Ja ja, nu behöver jag inte grubbla på om de gått ut i strejk eller dött nån sorts konstig massdöd. Fan... när man väl börjar vänja sig vid denna sthlmsförmån så rycker dom den ur händerna på mig. Vad ska jag NU göra på t-banan? Räkna flintar och sovande passagerare? Åh.

Vart har dom tagit vägen?! Jag saknade punkt.se-utdelarna i morse... De står ju överallt annars, i bredäng, vid globen, i Liljeholmen men idag verkade det som att alla blivit sjuka eller att något kört ihop sig riktigt ordentligt.
Av princip läser jag varken CITY eller metro. Obehändigt format och så arbetar jag ju faktiskt på Aftonbladet. Måste vara lojal.
Jag är tom, jag har inte läst punkt.se i dag... iofs hade jag nog bara somnat. Så trött som var/är i dag.
 
Förresten, på tvärbanan i dag observerade jag mitt i all min trötthet och kamp att försöka hålla mig vaken, en kille som satt och log som tusan och både såg ut att lite drömmande spana ut genom fönstret samtidigt som han såg ut att väldigt mycket titta in i huvudet. UNDRAR vad han tänkte på, eftersom han flinade så mysigt... en tia för dina tankar tack! :)

När vi flyttade till Bredäng observerade jag en skylt som polismyndigheten satt upp i området där det står: "Grannsamverkan, för att motverka brott", och en logga bestående av en varningstriangel och ovanpå detta en kofot som bryts av på mitten.
Fick ett sms av Sara i måndags efter jobbet där det står: "Det är värsta action här hemma, Hanna har haft inbrott!!"
HJÄLP! tänker jag... Hon är våran granne som bor på bottenvåningen i vårat radhus. (tre våningar i huset, byggt i en nedförsbacke så Hanna går in på framsidan och vi går runt huset och upp på baksidan där vi har entrén på 2:a våningen) Fatta! Inbrott i vårat hus, klockan ett mitt på blanka dan när alla är igång och donar.
Och inte en JÄVEL har sett nåt, även fast gatan är som minsta tvärgatan i gamla stan och vädret var fint. Och det mest ironiska var väl att jävlarna tagit sig in igenom Hannas ytterdörr med hjälp av en KOFOT. Fy fan... jag dör.

Som TUR är så har tanten vi hyr av låst dörren mellan Hannas bottenvåning i källaren och våra våningar så de kunde inte ta sig hit upp. Synd om henne förstås, och det är jävulskt obehagligt. Och inte en jävla granne förutom en lääängst bort "tyckte hon sett en mansfigur och nåt som såg ut som ett barn eller liknande", såg nåt. Grannsamverkan my ass.

Det har varit mycket gnäll från mig på sista tiden, så jag tänkte belysa ett par positiva saker med storstan.
* Systembolaget har öppet en timme extra, stänger alltså 19 på vardagar och 15 på helger. Gött om man jobbar till 18.
* På "landet" håller fikat och shoppingmaterialet ungefär samma priser, men fördelen med sthlm är att här kan du få snorbilligt fika eller svindyrt om du så vill.
* Du kan hitta värsta inkastrummet i en källarhåla, med asgrymma smycken för ett perfa gängpris.
* Pendelkommunikationerna är myyycket bättre, en tub var sjätte minut är inte helt fel.
* Krogarna har öppet till 3 respektive 5. Du kan få både förfest, fest och efterfest på samma ställe om du så vill.
* Det finns väldigt mycket och göra i stora delar av sthlm som är gratis, om man är pank. Och där kommer fikat in litegranna också, eftersom man oftast vill göra det och kan få tag i nästan gratis kaffe om du kan ställena.
* After worken brukar vara generös i sthlm, åtminstone på Medborgarplatsen där du kan få en stor stark för 19 spänn! Det är inte helt fel om man är ölsugen :)

Och en annan positiv grej, som gjorde mig så himla glad, är att iaf i Bredäng samlas såå många olika nationaliteter och det är en underbar syn att se alla små barn leka tillsammans på den stora gårdsplanen jag passerar varje dag till och från tunnelbanan. Små söta muslimska barn, indier, svenskar, afrikaner, allt! Tänk om det kunde förbli så... utan att några fördomar eller religion i framtiden förstör det vackra man ser. "Alla olika, alla lika".

Hört på nattbussen, när min goda vän Norrbo är på väg hem från krogen, av en mörkhyad man (man får ju inte säga "neger" numera, då äär man ju rasist. För att klargöra så älskar jag alla människor så länge de har gott hjärta) som i fyllan och villan pratar med henne....

"Vad blek du är, det ser ju uut som nån soogit blodet uur dig!" HA HA! Dagens klockrena kommentar, hört någonstans i sthlmsnatten, på en buss.

Väntandes på att få gå över gatan vid övergångsstället på Stureplan observerade jag och min kusin en man som stod framför oss. Han såg sådär lagom avslappnad ut, spanade ut på gatan samtidigt som han plockade fram en metallask ur fickan och plockade ur en cigarill.
I bakfickan har han knölat ner en pocketbok i behändigt format. Den hette "Bovar, Las vegas och bigami". Snajsig snubbe liksom ;)
Lagom när han tänt den spankulerade han vidare i sakta mak. Mycket ska man se :)

Förresten, Café Creme på Nybrogatan där man hör att kungligheterna ska ha hålla till var då ingenting och ha... stelt, otrevlig personal och allmänt uptight. Va fan skulle jag där och göra, och framförallt... var i hela fridens namn fick jag för mig nånstans att det skulle va nåt för mig? Säg det.
Tilläggas ska att det hela slutade med en take away-fika på 7-eleven! :D 7-eleven rules!

Som lantis och lite kändiskåt såg jag verkligen framemot att få se massa kända personer på sthlms gator. Men var fan är alla då?! Är det jag som ser dåligt eller tittar för mycket in i huvet´ så jag inte pejlar in dem?
Har förmodligen passerat ett tiotal men inte uppmärksammat dem... fan att man ska vara så tankspridd jämt.
 
Under min månadslånga vistelse i The royal capital har jag "bara" sett två kända ansikten... David Tainton (sluuurp! Jag gapade som en fågelholk när han passerade...) och Gustav Skarsgård.

Är det en allmän åsikt bland ingrodda sthlmare att 7-eleven suger/är dassigt? Jag börjar nästan tro det... eller, jag vet inte riktigt. Min research har inte sträckt sig så långt än. Men jag har jävligt svårt och tro att en östermalmare skulle kliva in där regelbundet och be om en latte med extra skum, lättmjölk och en shot extra espresso.
Då skulle säkert den extremt uttråkade expediten säga: "Nää men det går inte, det kommer per automatik ur maskinen. Inget jag kan göra". Ha ha, klockrent isf!

Själv känner jag mig väldans hemma där, avslappnat liksom. Var nämligen och käkade med en vän på söder idag och efteråt promenerandes mot Mariatorget kände jag suget efter lite kaffefika.

"Åh, va gott det skulle vara med en kaffe", utbrister jag och tittar menande på vännen.
"Mjaa, kanske det..." säger hon tillbaka.
"Ska vi ta 7-eleven då, det ligger ju där borta och är på vägen", menade jag.
Så rynkade hon lite på näsan.
"Vadå?" frågar jag.
"Neeh, kaffet är så blaskigt där jue..." menar hon.
"Äääh skit, jag är ingen söderböna. Jag är en lantisböna", säger jag samtidigt som jag styr stegen till entrén.
Handlade en latte och en chokladmuffin. Det fanns inget där inne som föll min vän på läppen. Tog en take away och fikade loss på tuben när vi skiljts åt. Gött!

Anledningen till min misstänksamhet kring 7-elevens kundkrets är för att det är så jävla billigt där, en latte och valfritt fikabröd för 25 spänn liksom? Asbra, asbilligt och hyfsat gott faktiskt! (förstår shulman som handlar där) Och i sthlm så ska man ju ha "klass på grejerna", billigt är dååligt. Därav så besöks säkert 7-eleven av studenter, halvpanka personer och snåla jävlar ;) Men hey, det är bara en vild teori... konspiration... fundering. Vad ni vill.

Jag säger bara, leggins. På mindre än en minut räknade jag till fem par sådana på diverse tjejer i min närhet, när jag väntade på min fikakompis. Ser iofs halvsköna ut, men åh... måste jag?




(Bilden är tagen från www.verycool.it)

Tankarna tenderar att flyga iväg när man sitter på tunnelbanan hem. Man funderar över över allt ifrån varför folk inte känner att de luktar illa, varför andra har ALLDELES för mycket parfym och varför personer som talar i sån där hands free håller i sladden mot munnen när de pratar. Är de inte tillverkade för att de ska KUNNA hänga efter sidan av ansiktet?

"Dii doo doo...nästa station Mälarhöjden", ljuder den rikssvensktalande (fast jag tycker det är klockren sthlmska...) och trevliga kvinnorösten i högtalarna. Jättekorrekt pratar hon.
"Tänk på avståndet mellan vagn och plattform, när du stiger av", upplyser hon igen.
"Byte till tunnelbana mot Hagsätra... Kungsträdgården... samt till bussar och pendeltååg." brukar hon också säga.

Fan va roligt det vore, kom jag på i mitt stilla sinne, om den här högtalarkvinnan ropade ut stationerna på dalmål! Ha ha! "Näästa statioon, määälarhöjden!" "Nääästa statioon, Liiljääholmään." :D Det skulle fan bli protester.
Eller kanske inte.... Stockholm skulle må bra av en tunnelbana som representerar varje län tycker jag. En vagn som ropar ut stationerna på sin dialekt, där min dalavagn skulle prydas av dalahästar på sätena, utsidan målad med kurbits och man kunde läsa BARA morgontidningar från sitt län ... Fy fan vilken idé! Och norrlandsvagnen skulle ha renar på sätena och midnattssolen målad på utsidan.
Och allt detta kunde länsstyrelserna vara med och finansiera, för att marknadsföra sitt län. Har jag inte en affärsidé så sääg´?

Vilken jävla dag i går. Trött som en gris. Hemåt som vanligt med tvärbana och tunnelbanan, "tuben" som de invanda kallar den. Ha ha! Fy fan...

Vad fan har stockholmare för jävla flockdjursbeteende för sig egentligen? Alla gör samma sak, går vackert på ett led i sin tur att komma fram till rulltrappan. Stannar ledet till står alla snyggt kvar och väntar. Utan att vare sig bryta ut från ledet eller kolla vad det är som händer!?

Desamma gäller tunnelbanan. Igår klev jag på tvärbanan, rätt mycket folk och som vanligt står folk och häckar utanför medan avstigande kliver ut för att sedan hysteriskt storma in för att leta på en plats där man slipper ha någon bredvid sig. Ser en kvinna som sitter längst ut vid gången, och ingen sitter bredvid. "Va fan sitter ingen bredvid henne för?" undrar jag och ser mig om. Tvärbanan var liksom full.
En har ratat platsen och ställer sig i gången hellre, ungefär som att hon luktar illa eller har nåt annat odör/ psykiskt fel. Då gör alla andra på tvärbanan samma sak!? Snacka om klockrent flockdjursbeteende.
Ungefär som att det ligger en bulle kvar på tallriken men har en ratat den, så är det förmodligen nåt fel på den "så det är nog bäst att jag inte heller tar den". Jävla människor. Jag stegade fram och frågade om det var ledigt. Det var det. Satte mig och det funkade alldeles utmärkt.

När jag klev av tunnelbanan "hemma" i Bredäng bevittnade jag när en muslimsk kvinna som åkt med samma t-bana våldsamt spydde på perrongen. Med slöjor, burka och hela baletten hängade i ansiktet. Mycket ska man se...

Här i storstan formligen sprudlar och cirkulerar information om saker och ting på gatorna. På flyers, banners, affischer och annat. De sitter på tunnelbanans kakelväggar, fastsmetade på elskåp och ibland häftade på trän´till och med.

Sen får vi förstås inte glömma allt jävla folk som står och delar ut och tvingar på en massa skit när man passerar. Va fan! Jag vill inte komma till din veganrestaurang och dricka gräsdricka, och jag vill inte komma till din electroklubb i Alby. Men idag tog nog priset.

Två snorungar i 10-årsåldern kanske lallade runt på plattan och delade ut små visitkort. Korten såg ut som dom där varningskorten som säger åt en att se upp för ficktjuvar först, men fram hoppar/skuttar de små liven och ser överlyckliga ut. Båda vill ge mig ett kort. Tar ett. Det var då religionen slog mig som en käftsmäll i ansiktet. Jag läser: "Jesus älskar dig" som rubrik och som avslutning står det: "Gud älskar dig. Tro, bekänn och älska jesus kristus" och nån suspekt adress till nån websajt (som jag INTE tänker sprida ut på min blogg av alla ställen).
Vad i helvete? Undrar om snorungarna ens visste om vad de delade ut?! Hjärntvättade små sektmedlemmar redan där. De hoppas iaf glatt vidare. Tragiskt.
Jag säger ju det! Sthlm är tamefan fullt av skumt folk.

En tjej som sitter bakom mig här i kontorslandskapet och redigerar livsstilssidorna (jävla jobbigt ord och skriva) berättade, apropå mitt dalmål, att hon kommer från Smedjebacken!

"Men, du pratar ju inte dalmål nu?" sa jag lite halvt besviket.
"Nää, jag har bott här ett par år så det försvinner rätt snabbt", svarade hon.

Vadåå?! Jag vill inte bli av med min dialekt! Är det sant att det försvinner... kan jag inte tänka mig. Jag tror nog att hon har krystat fram sthlmskan för och "passa in". Dalmål försvinner inte så jävla lätt, det är som... norrländska. Eller skånska. Huvva.