Det ryms mycket i en skalle

Jag har dåliga nyheter. Snart är äventyret sthlm slut. Vad tusan ska jag då skriva om? Hur introverta lantisarna är? Hur mkt det skvallras i min lilla stad? Hur mkt folk håller koll på folk, och annat trams. Nää, det går ju inte. Måste ju vara lojal mitt Dalarna, hela länet är fullt i hålor, träskor, fotbollsoveraller, billigt vin, skotrar och snus. Det har sin ABSOLUTA charm. I löve it.

Snart sitter jag här igen och funderar över livet, vad gjorde jag i somras egentligen? Fick en kulturkrock kan man säga. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att sthlm skulle vara så opersonligt och otrevligt. Vet inte riktigt vad jag förväntade mig egentligen.

Det jag vet är att jag inte vill tillbringa mitt liv på det sättet, där man inte får prata med okända, eller hälsa på nån bekanting vid busshållplatsen eller perrongen, småprata lite med kioskägaren och fråga hur helgen varit. Jag är kluven. Det som är en ännu större fråga, vad ska hända med min blogg? Ge mig svar kära läsare! Då blir jag glader :)

Globens område är ett crazy ställe att vara på när det vankas konsert. Kom ut i gallerian när jag slutat jobbet på AB och tyckte det var ovanligt mkt folk i farten trots att affärerna just stängt. Kom på, The Police spelar ju.
Fick liksom tränga mig fram med min handväska och lilla jobbpåse med matlåda och vattenflaska, bland hungrigt och törstigt folk som desperat skulle in på alla restauranger som finns där inne.

När jag väl kom utomhus står massa folk och röker precis utanför entrén, och en annan håller upp två biljetter och den tredje skyltar med en pappskiva som han knackligt skrivit: "Biljetter! 50%!". Dom såg inte nöjda ut.

Fortsätter mot tunnelbanan och en strid ström av folk typ väller emot mig. Tunnelbanan från centralen har anlänt och förväntansfulla människor som tagit på sig finkjolen och finaste flanellskjortan kurar ihop sig i blåsten och tittar sökande mot Globen, lite småfinurligt leende. Andra pratar stort och gestikulerande om hur det ska bli. "Hoppas de sjunger den", eller "han är ju så ärtig den där Sting".
Globenrepresentanter passar på att dela ut rabatthäften för alla butiker i shoppingcentret, och passerande tar skeptiskt emot dem.

Vid tunnelbane-entrén står måånga och trängs i konkurrensen för att sälja mest, flest och billigast öronproppar för en tia, ibland för en femma paret. "Ööööronproppaar!"   Man väntar liksom bara på att de ska börja slåss och knuffas. Korvgubben har dunkat upp ståndet med kabanoss och läsk och några står suktande och väljer.

T-shirtförsäljare har brett ut The Police-tshirts på bara backen så att folk nästan trampar på dem. Allt för att sälja förstås. Men vem kommer där i vimlet? Jonas Leksell! :) Den lille söte borlänge-killen med Myror i brallan. HAN såg glad ut, skulle säkert se Police.

Usch, det här är ju skandal! Inte skrivit på flera dagar och ändå händer det massa saker i storstan varje dag. Får man skylla på att jag varit hemma i goooa dalarna och har asmkt på jobbet?

Jag mår inge bra just nu, har hemlängtan så det gör ont. Varje gång jag återvänder till sthlm så får jag lite ångest. Nej, jag kommer inte bli nån storstadsböna så länge jag inte har min käresta i närheten. Basta.

Kära vänner, övergiv mig ej. Jag måste samla kraft.

En kollega till mig läste den här bloggen och konstaterade att just tunnelbanan verkar fascinera mig eftersom jag skriver så många anekdoter om den. Kan nog stämma det, eftersom det inte finns något liknande i lilla Hedemora.

Så? apropå underjorden där nere. När du kliver ur tunnelbanan har du oftast två val. Du kan antingen gå åt höger eller åt vänster. På skyltarna som hänger i taket blir du anvisad av vad du möter där uppe beroende åt vilket håll du går åt. Vid medborgarplatsen kan man till exempel gå mot björns trädgård och bla bla, medan du åt andra hållet kommer till folkungagatan.

Detta går ju bra så länge du är bekant med platsen i fråga. Men om du inte vet då? Har fått en liten vägbeskrivning om att jag ska ta höger när jag kommer upp ur tunnelbanan. Skyltarna sitter åt höger och vänster i ett enda virrvarr. Om jag går fel så är jag ju heelt lost! Va fan... Som att hoppa ner i ett hål i Alice i underlandet och så kommer du upp på en HELT annan plats. Scary. Och jobbigt. Det borde vara enkelriktat där nere.

Alex Schulmans mamma bloggar. Alex brorsa slutade, han pallade inte trycket. Sthlmare bloggar i hopp om att bli kändisar, den först nämnda med viss framgång men jag tycker inte han hanterar kändisskapet särskilt bra.
Han var med i mix megapol i morse och pratade, levererade nån sorts innelista och utelista. Han spyr verkligen galla över folk, elakt och hänsynslöst... för att han verkar tro att det förväntas av honom! Men det märks såå väl. But why? ALL pr är bra pr eller?
Han har kommit in i någon sorts jargong i sin blogg där han kastar ut lite spya över nåt/någon så fort det ges tillfälle. Jag förstår hans ironi, men det är inte det som är poängen. OM han kunde va snäll fler gånger än en.

Åter till Shulmans mamma, hon är nog en liten lantis inombords. I sin blogg kan man läsa sig till hur hon chockeras över hur folk sitter och "sörplar" vin och öl mitt i veckorna "hur som helst". Följande:

"Men där satt ju halva stan! Hur har folk tid? Hur har dom råd? Dom bara sitter där och dricker, verkar det. Sitter och sitter. Vad är det som händer? Är det tänkt att hela stn ska sitta och sörpla långt in i augusti? Eller är det bara i Stockholm. I Filipstad sitter bara några stycken i konsums kafé. Det vet jag. I Hagfors sitter ingen. I Mjölby sitter absolut ingen alls. Utan folk är hemma och gör det som ska göras.

Det är bara här, som allihop tror sig tillhöra jet-settet och kan dricka vitt vin på blanka måndagseftermiddagen.

Vi är väl inga fransmän, heller."

Nä mamma Schulman, de är sthlmare. Det är tydligen såhär det ska gå till här, de ska visa hur världsvana de är. Mitt lilla lantishjärta slår nog också lite bakut av bara tanken att någon skulle sitta på den lokala puben där hemma en måndag eftermiddag och dricka massa bärs.

Ok, jag kan förstå att man åker buss. Då sitter man bredvid varann och tittar UT. Man liksom lutar sig förnöjt bakåt och alla tittar ut eller åtminstone åt samma håll.
Men på tuuunnelbanan är det nåt snille som har kommit på att, för att få in så jävla mkt folk som möjligt i en och samma vagn, så pepprar vi in så många stolar som möjligt.

Och jaa! Vi sätter stolarna mittemot varann så folk knappt får plats med knäna där dom sitter, och där man kan känna verkligen vad stolsgrannen luktar efter dagens slut. Jaa, vilken smaart idé!
Då kanske dom börjar umgås? Jaa! Kanske nån främling börjar snacka med en, eller så kanske till och med dom har nåt skoj att göra när dom tar sig från punkt A till punkt B. Smart!

Synd att den här "smarta" idén har så fruktansvärt många bieffekter.... Folk har verkligen inget bättre för sig än att glo! Fyy fan va irriterad jag blir! Har ba lust och slänga upp mitt fiiina dalafinger och peka i luften åt dom så dom vaknar upp ur paltkoman och kollar ut. Nehe, just jag det finns inget att titta på för man åker i tuuunnlar. Oj dåå....

Men läs nåt då for gods sake! Nej just det, det går ju inte heller för CITY, Metro och punkt.se delas ut på morgonen och då har alla redan läääst den. Och dom där fina annonsskyltarna som sitter uppe i alla vagnar har man ju glott på så många ggr så ögona blöder.
På morronen är det ju helt ok att åka tuben för då läser folk, sover, lyssnar på musik eller förbereder dagen med sina ipods, handdatorer och mobiler. Men hem... folk är trötta, trängs, är fräcka och bara slår sig fram för att få den enda lediga platsen som blir när tunnelbanan stannar till och folk går av. Det är helt sinnes och titta på.

Nej, det är för jävligt... stirrande människor, stinkande människor med diverse odörer som man helt ofrivilligt får bredvid sig, fyllgubbar, folk som tränger sig förbi en och sparkar/trampar på fötterna på en när de ska sätta sig. Skaffa er en sysselsättning! Som min polare sa: Släng in en tv för fan! Kan inte annat än hålla med.

Visste väl att det fanns sthlmare som gillar oss lantisar, vi är mer trygga i oss själva tror jag. Lite skinn på nosen kan vara extra bra när man kommer hit till storstan.
Schulman svarar följande på denna fråga, om lantisar:

"Jo Alex jag skulle vilja veta vad du tycker om oss "vanliga" människor dvs vi som bor på landet o är lite feta o hängiga o inte alls ser ut som Carolina Gynning,eller hänger så stureplan? känner du en viss motbjudan till oss eller accepterar du ALLA människor?
Svar: Jag accepterar alla människor. Särskilt de som bor på landet. Det ligger en styrka i det som vi ängsliga stockholmare inte har."

Just det. Där var det sagt!

I morse var jag återigen på väg, med tunnelbanan, what else... Satt och stirra ut i tomma intet när jag fick för mig att luften var så dålig igen. Lutade mig lite mer mot fönstret och stirrade ner i dom där lufthålen vid fönstren där den lilla friska luften sipprar ur i sakta mak.

Då slog det mig, några av dom där lufthålen är ofta liksom uppbändna. Ungefär som att nån jävel haft tråkigt och tagit en skruvmejsel, stuckit ner det i hålet där och liksom försökt bända upp skiten. But why?

Vad tror dom att de ska hitta där under, om de nu skulle lyckas liksom? Kolla ska ni få se nästa gång ni sitter vid fönstret. Kan nästan lova att i alla fall ETT av hålen har spår efter nåt sorts våldsförsök.

Jag skäms. Igår satt jag på ett överfullt tåg, aka tunnelbanan, hem. Har investerat i en ny mobil som jag är otroligt fascinerad av och satt och lekte med den på min sittplats som var belägen närmast utgången.
In kommer en stressad mamma med en skrikande två-åring i vagnen och hon torkar svetten ur pannan och säger till stackars barnet att jajaa, den ska få komma uur så fort vi klivit in på vagnen! Vänta nu då lite!

Hon sätter sig bredvid mig på andra sidan gången och när tuben rumlar iväg i tunnlarna så kränger vagnen som hon ställt vid dörrarna iväg av g-kraften full i grejer åt motsatta sidan. Jag hör hur mamman suckar djupt, som äntligen satt sig med barnet i knät, plus att hon sagt åt honom att nu sitta i mammas knä här.
Vad gör jag? Tittar upp för att liksom kolla vad hon suckar åt, alternativt se upp vad det var som skramlade, upptäcker vagnen, lägger märke till vagnen och.... återvänder till min mobil!?

Whatta fuck? Det är ju inte JAG! Jag är alltid hjälpsam, släpper fram tanter före i entréer, tar upp saker som tappas och så vidare. Men nu då? Helt jävla apatisk, bryr mig helt sonika inte. Usch, jag skäms! Mamman fick be en stackare som kom in på vagnen att slå i spärren på vagnen som han glatt/chockad gjorde. Nej, nej, neej, jag vill inte bli som doom!

Att ta sig från södersjukhuset i sthlm verkade först som en omöjlig uppgift. Virrig och trött, trasig och nött, som någon sångare sa nån gång yrade jag och försökte hitta en passande buss alternativt gå till närmaste tunnelbana.
Närmar mig en äldre man med glasögon på näsan som sitter och läser CITY.

"Ursäkta mig, vet du om man kommer till medborgarplatsen om man gåår.... ditåt?" säger jag.
"Hmm, jaaadu.... joo, jaa, det kan du väl... Men det är en bra bit. Om du orkar gå?"
"Njaa, jag vill komma hem så fort som möjligt känns det som. Var kan närmaste t-bana finnas då tro?" säger jag surrigt.
"Jaa du... hmm... det mååste väl vara som du säger, medborgarplatsen men det är som sagt en bit att gå. Om du orkar? He he!" mumlar gubben lite funderande som vill återgå till sin tidning.

Frågar en bussschaffis som sitter och löser korsord i en parkerad buss vid en busskur.
"Åker du till gullmarsplan?" Undrar jag trött.
"jaa, men inte förrän om 20 minuter... Men du kan ta treans buss där uppe som går dit, hoppa av där och..." där slutade jag lyssna.
"Äh, tack ändå. Jag tar trean till skanstull istället", mumlar jag och tackar. Han nickar nöjt och återvänder till rutorna i tidningen.

Kommer äntligen hem efter buss till skanstull, t-bana till slussen, byta till röda mot norsborg, hoppa av i bredäng och gå ända vägen hem (kändes det som). Visst är allt en jävla företag om man ska ta sig nånstans här? Shit.

Jo, anledningen till min trötthet var för att jag setat vaken i 33 timmar (inkl jobb innan i åtta timmar) med min kusin och hennes sambo (som ville ha mig med som stöd) som fött en välskapt flicketös på Södersjukhuset som heter Selin (Celine, fast lite finare stavning). Det var en smärtsam, lång och skrikig process men också otroligt vackert när hon kom ut. Jag känner mig priviligierad, men jag var trööött. Och svettig.

Det är många som knatar från tunnelbanan/tvärbanan vid globen för att ta sig till jobbet. Man går som en enda klunga och man hamnar bakom både illaluktande rökare, runda rumpor, och turister som häpet pekar mot själva globen.
Jag måste passera hela globen shopping för att i änden av den komma fram till dörren som leder till MITT jobb.
Många butiker hinner man passera, om många tröjor, skivor, skor och parfymer hinner man drömma om.

Just i morse gick en skallig, medelålders man med vit skjorta och beiga chinos framför mig med en väska på axeln och knaprade äpple. Bredvid henne gick en tjej med söt långkjol och hörlurar i öronen, lite halvjäktad. Hon passerar mannen med chinos och struttar vidare. Jag lunkar på. Bakom mig hör jag en tjej som också förmodligen är på väg till sitt jobb nånstans i globen. Jag väcks ur mina dagdrömmar om halva reapriset på HM av att hon ropar:
"Sandra!"

Tyst. igen:

"Saandra? Sandraa?" ropar tjejen igen.

Tjejen med kjolen vänder sig INTE om... utan gubben med chinos! Tittade bakåt liksom igenkännande. "va ropade dom på MIG?" Kände han sig träffad? Heter du Sandra? Kanske är det hans alter ego. En helt vanlig morgon i sthlm.

Jag är så trött... så trött. Anlände idag till sthlm efter en go och härlig helg hemma i lantis-Hedemora. Såå skönt på alla sätt och vis. Morsade på de flesta och småprata lite med restaurangägare och caféägare.
De frågar hur det går här nere och önskar en lycka till. Fantastisk gemytlig känsla.

Klar luft, huvudvärken släpper, du kan gå dit du ska, och att ta bilen ner på affären är avklarat inom en kvart. Men i dag är jag så trött, så trött. Tåget rullade in på centralen vid 8 i morse... då kan ni själva gissa när jag gick upp om tågresan tog drygt två timmar. Mår inge bra idag, trött, nere och allmänt illa till mods. Måste ta tag i det här, återkommer i morgon! Förhoppningsvis pigg och fräsch.

Dessa stolpar. Dessa gula stolpar. Dessa gula, äckliga och bakteriehärder till stolpar! Fyy fan säger jag bara. Är man uppmärksam på tvärbana, buss och t-bana så ser man verkligen hur äckliga dessa stolpar är som man ska hålla sig i vid ståplats.

Bara i förrgår såg jag någon som höll i sig när t-banan susade igenom tunnlarna, hostade i handen och smetade därefter fast den igen på stolpen ifall man ramlar omkull. En annan nös, i handen, och fortsatte sedan hålla i sig. Men det äckligaste av allt var nog en som pillade sig i näsan och höll därefter i sig igen.

Alltså vilken hemsk bakteriehärd den där tuben är. Noll ventilation liksom så det är nästan så man ser hur saker flyger omkring i luften. Gubbar och kärringar och annat ouppfostrat folk som i sin egna lilla värld rosselhostar rätt ut i luften och där sitter man 30 cm ifrån eller i värsta fall mittemot. Yääk! Finns inget och göra liksom... förutom att tvätta händerna det första man gör när man kommer hem. Löddret helt grått. Say no more.

Såsom turister blir magsjuka första dagen i i Thailand, Kambodja eller Indonesien så blev jag dösjuk i förkylning/bihåleinflammation de första dagarna i sthlm efter all pendling. Helvete! Det var sannerligen en omställning att komma från den rena och klara luften uppe på svedjan till att nästan svälja den tjocka luften i sthlms undre värld. Hur länge orkar man?

Ibland är det skönt att få folk på besök hemifrån, då får man en anledning att turista sig riktigt ordenligt! Känns ju lite skämmigt att ensam knata omkring och göra alla dom här grejerna man SKA ha gjort när man bott i sthlm ett tag.
Tur att lillebror, aka lantisnyllet, kom på besök för en helg.

Vi har alltid så skojsigt ihop och så även denna gång i The royal capital. Här skulle turistas som aldrig förr! Vi skippade dock kartan, ryggsäcken, shortsen och det uppenbara pekandet på saker och ting, som man ser andra turistas pyssla med. Vi siktade på att försöka smälta in men ändå säga "woow!" i smyg.

Mamma var HIMLA orolig för att lillebror skulle tappa bort sig på centralen om jag inte mötte upp honom direkt på perrongen minsann (Han är 17 år liksom), men bäst och blidka kära mor och se till att vara i tid. Lillebror själv tog det hele med ro.

En promenad genom stan, lite handling inför helgen och svettiga efter tubfärd och trängsel på snabbköpet landade vi i Bredäng till slut. Vi slappade med lite kortspel, snacks och bärs. Det lades även en plan för nästkommande dag.

Lördag drog vi oss ut, nyduschade, nysovda och nyätna mot nya äventyr. Trots regn finns det en hel del att göra i storstan faktiskt, så efter lite shopping i CITY stack vi till Cosmonova för att "simma med" havets läckerheter aka Deep Sea. En stooor skärm och vi bara glodde på den gigantiska skärmen. Brorsan gapade järnet och jag kom på att Fågelholks-syndromet ligger nog i släkten.
En pizza hut senare står vi i hissen upp till Katarinahissen, den heter väl så? Spana lite utsikt, fota lite och allmänt turista sig.

Brorsan hade aldrig åkt Djurgårdsfärjan så jag introducerade honom för även det, vi blev så sugna på Grönan när vi såg berg- och dalbanan. Sagt och gjort. Ungefär en 45 min senare sitter vi längst upp och vrålar så tungan fladdrar. Fem min efter DET sitter vi på en bänk och darrar av allt adrenalin. Kul som fan var det.
Vi passar på att spela lite arkadspel, käka korv och sockervadd, kasta lite boll och pang-panga lite när vi ändå var där.
Kvällen avslutade vi hemma i Bredäng med lite grogg och en klassisk film... Kopps! När vi bevittnat soluppgången bestämde vi oss för lite bio och Pizza hut (igen) innan broder skulle bege sig hemåt igen på söndagen.

En perfekt turisthelg, så nu kan man slappna av lite. Välkommen åter kära bror så kan vi bräka på dalmål så folk stirrar igen! Ha ha!

Sthlm är mångkulturellt, sanna mina ord. Roligt och se så många länder come together, och igår tog nog priset. Satt på tvärbanan till Liljeholmen (i min egna lila värld som vanligt) och konstaterade efter ett tag att jag lyssnade till FYRA språk samtidigt!

Två kinesiska/japanska kvinnor talade hetsigt nåt kinsesiskt språk med varann, bredvid mig satt två muslimska kvinnor och fnissade på ett arabiskt språk, i telefonen bredvid dem satt en och pladdrade på spanska och framför mig satt en rysk kvinna och även hon talade i telefon.

Plus att man hörde någon fälla ett svenskt ord här och där, men de flesta pendlade ensamma och alla vet väl att svenskar talar helst inte med människor de inte känner.  Hur som, har jag aldrig varit med om förut, var så man blev helt surrig i huvudet. Om man lägger till att jag tänkte lite på finska så är vi uppe i sex språk. Skapligt!

Jag och kära kusinen besökte SF Sergel för att ta en eftermiddagsthriller, skönt med sthlm på det viset att det ALLTID går en biofilm och inte som på landsbygden där man får boka in "fredag om två veckor för DÅÅ kommer den och den filmen".

Vi står i godan ro och plockar på oss lite smågodis att mumma på i salongen när två hysteriska snorungar i 11-årsåldern tränger sig emellan bland godisfacken.
"Bråttom bråttom", tänkte jag för mig själv när jag i samma sekund ser hur ungarna stoppar ner sina skitiga och äckliga händer NER i godiset och gräver upp en rejäl näve och stoppar i påsen. Det är här lantis-Therésa får ett utbrott:

"Men va gör ni?! Ta inte med händerna för fan! Det är ju äckligt!"

Snorisarna bara glor och jag ångar på:

"Ta med en sån här sleev, det är fler som tar godis här!" gormar jag och stirrar ungjäveln i ögonen.
De svarar lite halvkaxigt, eller osäkert. Svårt att avgöra:
"Men våran film börjar snart".

"Ja det spelar ingen roll..." hinner jag säga surt innan de stormar iväg.

Vi kommer in i stora salongen och sätter oss till rätta. Vilka kommer inte inkutande uppför trapporna och slår sig ned längst upp i hörnet? Joo, babysarna. Vi mumlar, skakar på huvudet och menar att DOM kan ju aldrig vara 15 år.
Nån minut efter knatar en kvinna, som antagligen jobbar där, in och söker med blicken i salongen. Med walkie-talkien i högsta hugg styr hon stegen mot grabbsen som vid det här laget börjar se lite nervösa ut. Jag och kusinen fnissar i ren skadeglädje.

"Tjena grabbar, skulle jag kunna få be om att se era biljetter?" säger hon i trevlig ton.
Killarna bara glor på henne och på varann. Säger inget.

"Men om ni har kommit in här och ska se på film så måste ni ju ha biljetter, eller hur?" försöker kvinnan igen. Killarna nickar.

När kvinnan trugat YTTERLIGARE en gång säger snorungarna:
"Vi har inga biljetter", och får gå före kvinnan ut me svansen mellan benen. Jaa ni, mycket ska man se.

En typisk lantisgrej och något som man (säkert) bara har i småstäder är något som heter Årets företagare och delas ut i den egna kommunen där man verkar.
Det är ett gäng olika aktörer som är med och bestämmer vem dom tycker har gjort bäst ifrån sig näringslivsmässigt. Och så får man lite pengar och beröm, ett fint diplom, en blomsterkvast och uppmärksamhet i lokaltidningen.

Läste just att The Hives från Fagersta (ja just det, Dalarna kommer de ifrån precis som jag. Duttiga´pojkar) fått denna utmärkelse 2005. Årets företagare?
Fagersta kommuns motivering:
"Gruppen har utvecklat en imponerande professionalism både vad gäller musikskapande och affärsverksamhet i en bransch med stenhård konkurrens."

Är det deras dröm av vikt tro, som poppiga rockpojkar att få den utmärkelsen "där hemma". Och så satt de säkert på nåt hotellrum i USA och väntade på att få spela för tio tusentals människor när de fick beskedet. Undrar om de längtade hem till landsbygden? Tror jag det. Det märks att de inte är några högfärdiga storstadsgrabbar, utan dom sitter där i svenska MTV och bräker på sitt dalmål och säger att det är "jäättekul" att få vara med i tv.

Fast egentligen, vad har Hives gjort för kommunen Fagersta egentligen med sina framgångar? Rent konkret? JAG undrar vad de gjorde för slanten de fick.

Jag är SÅ jävla rädd för att bli drogad på krogen. Skiträdd. Jag blev speciellt rädd när jag flyttade till sthlm, för "man har ju hört att allt otäckt föds i storstan". Och jag blev påverkad när jag satt i min lilla stuga i Hedemora där alla känner alla och folk har koll på varann liksom.
När man bor i en större stad är det liksom lättare att man kommer ifrån varann i folkmyllret, fyllan och villan kanske, och man känner inte igen en käft som man kan fråga vart hon tog vägen, min kompis "du vet hon?".

Och så läser jag i Aftonbladet i dag om att "stureplansprofilen" gripits IGEN för att ha våldtagit en 23-årig tjej grovt. Hon minns nada. Det enda som vittnar om att något hemskt har hänt är att hon har fått hårtussar avslitna på huvudet och hon blöder kraftigt ur underlivet. Vad i helvete!!!
Ska jag inte få känna mig trygg på krogen? Jag SKA INTE behöva vara rädd, men såna här jävla idiotjävlar gör ju att man tvingas ta till försiktighetsåtgärder. Fuck it! Plus, hon var på krogen med en kompis och de hade kommit bort från varann. Härligt, not.

Ronnie Sandahl har i dagens blaska skrivit en skitbra krönika, där han belyser detta med manligt och kvinnligt kring stureplan. Eller handlar det egentligen om "bara stureplan"? Det tror inte Ronnie, läs och begrunda;


Här köper sig männen sin plats ? kvinnorna får knulla sig till den

Det cirkulerar en herrans massa slang i storstaden. Och det är berikande, för det är slang jag aldrig hört förut. Först reagerar man... va fan vad det där? Men under sekunderna som följer låter och är det alldeles briljant!

Ok, dagens två "ord":

Popcorn, adjektiv:
"Vad är det för jävla popcorn som tror på nåt sånt?"


Tuppa, verb, att tuppa sig:
"Går omkring och tuppar sig, och stirrar ogenerat ner i urringningen".

Läste i CITY i i förrgår att det byggdes för över 30 MILJARDER i sthlm förra året. Helt sjuuukt! Vad i helvete... vart tar alla pengar vägen?!

Tänk dig scenariot att man skulle lägga så jävla mkt pengar på lilla Hedemora! Shit... Det skulle nog vara tillräckligt för och renovera alla hyreshus PLUS bygga ut lite till. Och lite fickpengar till varje invånare, haha!

Så mkt pengar så det är svårt att föreställa sig.

Jag har varit på en så kallad affärslunch med en avdelning på jobbet idag. Vi tog taxi till Sturehof på stureplan. Jisses... har aldrig någonsin känt mig mer som en Färgglad giraff mitt i en folkmassa. Mao, jag hör verkligen INTE hemma där! Om det inte vore för mina goa kollegor hade jag gått ut därifrån.

Just känslan att jag inte passar in, finns inte, vill gå. Bland alla "stekare", kostymnissar och skaldjurstallrikar med en flaska Don perignon i is. Nope, det är inte för mig. Alldeles för mkt prestige. 170 spänn för en grekisk sallad liksom. Det där kända fågelholkssyndromet uppenbarade sig rätt snabbt när jag fick menyn i handen. Till min lättnad bjöd min fantastiske chef.

Maten however var fantastiskt god, men inte såå jävla fantastisk så jag skulle gå dit igen med tanke på prisnivån. Det var skön stämning runt vårat bord dock, det var välan huvudsaken.

Nääh, tacka vet jag en skitig pub, en stor stark och en nachotallrik för 65 spänn.

Trevlig helg i sthlmsnatten mina vänner!

Det är sthlm pride i sthlm, vilken härlig stämning! Flickor och pojkar, pojkar och pojkar, flickor och flickor, pojkar som ÄR flickor, Flickor som är män... You name it! Här är allt the same. Multisexuell stad det här!
Men jag måste erkänna att som lantis blir jag lite tagen på sängen. Sa till min vän idag när vi låg i parken och knaprade nötter, med stämning i rösten: "Alltså jag har aldrig sett såhär mkt homosexuella samtidigt på en plats!" Hon bara skrattade och välkomnade mig till sthlm, jag skrattade jag med för det var sån skön stämning. I lööve folk!

Det är lite skillnad, än och komma hem och byns befolkning talar om den "lokala bögen". "Jag tror han jobbar på frisörsalongen nere på stan...". Äh, löjl! Det är så man smäller av. Tur man inte blitt smittad av den där trångsynta looken, där alla hemma verkar tro att homosexualitet är en sjukdom och som man "snart hittar ett botemedel emot".

På väg till parken för att möta min vän ser jag en väldans föråldrad man vinglandes på trottoaren i folkvimlet, lite sliten, ser varken nykter eller clean ut. Han tar i allt vad han orkar och skriker mot den stackars gruppen som går längre fram på trottoaren:

"Se uupp! Poliiisen kommer i kalsoonger!"

Jag närmar mig och ser att han bär en rygga vilken det står "SITUATION STOCKHOLM"  på. Trodde man var tvungen och vara både nykter och ren för att få förespråka dem. Ye ye... mkt ska man se.

När jag passerar mannen hör jag hur han missnöjt mumlar:

"Nehe. Den gick inte hem...suck".

Läser Schulmans blogg. IGEN. Jävla sthlmare... kan inte låta bli. Han är tydligen på smekmånad och skriver om de "dryga" servitörerna som uppenbarligen ger överdriven service. Finns sånt?
Hur som, han beskriver dem som följer:

"...de kastar sig fram mitt framför oss som rådjur på vinterhal 90-väg i Dalarna. Arrivederci, ropar alla i ett fantastiskt kaos."


Jag bara undrar, HUR och VARFÖR skulle dalavägar vara så jävla märkvärdiga och speciellt hala så att de passar in i en beskrivning på servitörer som verkar ypperligt trevliga (enligt min mening)?

Jaa ni...

När jag flyttade till sthlm hade jag några "must do:s", sådant som man inte kan uppleva på samma sätt där hemma. Några av dem var;

* Lära mig att äta sushi
*festa till klockan fem på en krog utan att få dåligt samvete
* Gå på strippklubb (absolut inte politiskt korrekt, jag vet men det är jag inte känd för heller. Har en vän som arbetat på en sådan och skulle vilja se detta med egna ögon. Bara för att ha sett det hur vidrigt det än må vara)
* Åka nattbuss
*Ta på mig konstiga kläder som jag aldrig skulle bära, bara för att jag kan och ingen bryr sig.

Kan tillägga att jag inte gjort något av dessa än. Joo, jag har införskaffat mig ett par svarta myggjagare med låg klack som jag spatserade omkring med i sthlmsnatten här för nån helg sen. Men inte fan har jag festat till fem än...
En sushibar passerar jag varje dag på väg till jobbet, men jag tycker det luktar så konstigt. Kanske är det inte något för mina smaklökar?

Hemma i stan är det såå lätt att gå på dejt. Antingen tar man lokala restaurangen och käkar grekmat, går på bio (om det går nåt på sommaren, eller för dagen), går till simhallen och bowlar (om de inte har semesterstängt eller begränsade öppettider pga sommar) eller hyr en film och går hem.
Finns inte så mycket annat och välja på liksom. Är det dessutom mitt i veckan man man inte heller fika, för de cafén som finns stänger 18.
 
Men i sthlm drunknar jag fan i allt utbud! På både gott och ont må jag säga... Vad göra, vad göra? Jag blir helt överrumplad över allt som finns att besöka, äta, lyssna, se. Min lilla lantishjärna kan inte ta emot allt detta. Blir drygt. Blir för svårt att välja. Hjeeelp, ta mäj hääm! , typ. Snacka om att man måste ha KOLL i sthlm på det mesta.
Jag bara rantar runt och hoppas på att jag ska hitta rätt.

Resultatet blir att jag sitter med pannan i djupa veck framför datorn och virvlar runt på sthlmssajter och det hela slutar med att jag stänger av skiten och inte har blitt nå klokare på det. Jag måste VETA vad jag ska göra INNAN jag börjar googla.

Och Magnus som kommer på fredag... wee! i och för sig, men jag kan ju inte bara inte ha hittat på nåt.

Jag och min Magnus sladdrade in på en "GUCCI-fest" i sthlm förra året. Det var tydligen någon skivbolagsnisse som heter Gordon ägde den gigantiska våningen vid stureplan, som låg ovanpå Gucci-butiken (därav namnet på festen).
Vi halkade faktiskt med på ett bananskal då min kompis syster dejtade en Calvin Klein-modell och de bjöd med oss dit.

Innan hade vi partat på rätt friskt och efter både portkod och "ett hemlig lösenord", som den inhyrda dörrvakten krävde, släpptes vi in. Jag som då inte hade polerat på mitt sthlms-lantis-sätt var skitimpad.
"Kolla! Fiskar!", vrålade jag i den ovala hallen och trippade fram till det gigantiska akvariet med mange i släptåg. Dokusåpa-kändisarna var många och ur en bigga big kyl bjöds det på diverse drycker. Gratis. Najs!

Ganska snabbt kliver en stubbklippt kille med glasögon och klädd i en sån jeansskjorta med tryckknappar fram till oss och säger: "Ni har aldrig varit här förut va?"
"Näääj duu", kluckar jag ur mig snabbt och magnus håller med.

Han tyckte det märktes och förbarmade sig över oss malplacerade lantisar och visade oss runt i våningen. Vi fastnade i ett biorum där Gordon spelade U2:s konsert på högsta nivå. Magnus var impad då utrusningen förmodligen sträckte sig uppåt miljonersstrecket. Vi snackade vidare med den snälle killen och jag undrade lite hur han var funtad eftersom han snackade liksom övertydligt och halvt långsamt. Yeah well, kul kväll.

Förra veckan var jag och min vän på Kvarnen, vid medborgarplatsen. Vem passerar inte förbi mig i baren om inte denne samme kille! Hur stora är oddsen liksom och jag hugger honom direkt.
"Va fan, jag känner ju igen dig!!!" hotjar jag. "Du var ju också på GUCCI-festen förra året. Du visade ju oss runt. Minns du inte?" säger jag halvt hysteriskt och tittar leende på honom.
"Mjooo... det kommer något till minnes om det, ja." Säger han lugnt och menande.
"Vad hetter du nu igen?"
"Tore heter jag", säger han och sträcker fram handen.
"Jaha, trevligt! Men fan asså att vi skulle ses såhär igen, det trodde jag aldrig", avslutar jag. Och så pratar vi ett tag, byter nummer om löfte att festa tillsammans nån gång, innan han går vidare.

När han gått upplyser min vän mig om att denna kille var tydligen med i nån sorts dokusåpa om fotboll i z-tv för ett tag sen som hette FCZ. Iiiingen aning om vad det är. Hon blev skraj och trodde att jag skulle göra bort mig och börja hojta om hans deltagande där nämligen. Kanske var det tur att jag inte visste att han var "kändis".