Det ryms mycket i en skalle

Varje fredag när jag steg av skolbussen hemma i byn på eftermiddagen och sakta traskade hemåt på den välbekanta stigen, som under flera år trampats upp genom skogsdungen och blivit den bästa genvägen till hållplatsen, visste jag vad som väntade. Så snart jag öppnat dörren till lägenheten hördes fredagsprogrammen på radion, på lågmäld volym och en svag doft av rengöringsmedel nådde doftsinnet. Minuten efter kommer mamma med dammtrasan i handen. Kan du och pappa skaka mattorna? sade hon uppfordrande och susade vidare in i nästa rum, medan jag sakta snörde på mig skorna igen just som jag fått av mig dem och känt den svala korkmattan mot fötterna. 

 

Det var fredag, och på fredagar rådde alltid samma ritual hemma hos oss. Det skulle städas innan helgen gjorde entré på riktigt. Och då skulle det ju vara fint, menade mamma och räckte över dammsugarens munstycke och försäkrade sig om att jag greppade den ordentligt. Jag suckade ljudligt och himlade med ögonen som bara tonåringar kan och började sakta damma mitt rum. Spegeln, och spegelns kanter. Mitt fina vita avlastningsbord nedanför spegeln, där en ormbunke i plast gjorde ett tappert försök att göra sig prunkande och hemtrevlig. Men den var mest dammig. Det vita fönsterblecket, men att lyfta på varje blomkruka struntade jag i. Hur dammigt kunde det bli på en vecka? muttrade jag sakta och längtade intensivt tills sista handen på dammandet var överstökat. Hur går det? kunde mamma ropa, varpå jag genast ropade ut ett BRA! så snabbt jag kunde så hon inte skulle dyka upp bakom min axel och ta mig på bar gärning med mitt tjuvaktiga städande. 

 

Någonstans mellan dammsugning, bäddning av sängen och skurmoppens våta drag på golvet började jag ofrivilligt gilla pysslandet av att iordningställa rummet till ursprungsform igen. Det var samma visa varje gång.

Många gånger kunde jag stanna upp, sänka musiken på min svarta lilla bandspelare som bjöd på första klassens eurodisco från 90-talet, se mig om och riktigt känna mig nöjd med min fredagsprestation. Inte illa, mumlade jag och stack ut min finniga lilla 14-åriga haka i luften, satte händerna stadigt på mina raka höfter där pubertetens envisa hormoner ännu inte fullgjort sitt verk och valsade ut ur rummet för att hämta doftsprayen som skulle sätta pricken över i för eftermiddagens dagsverke. Mitt fina rum. 

 

Med mitt lärda ordningssinne, redan som tonåring, färskt i minne stod jag i hallen hos Nicklas och bara stirrade. Jag såg mig snabbt omkring och dämpade snabbt mitt skriande behov av att sparka av mig skorna, och genast börja sortera högarna med reklam och diska upp alla koppar och fat som trängdes i kökshon. Här är vardagsrummet,  jag har tapetserat det själv! sade han entusiastiskt och jag log vänligt medan jag kastade en svepande blick i rummet. Det var alltså såhär en tvättäkta ungkarlslya såg ut? Jag hade en envis lust att plocka fram städarandan som min mor en gång skolat mig i, och det enda jag kunde känna för tillfället var lusten att börja vika ihop kläderna som vilade på fåtöljen. Och var det inte en repa på tapeten? Ah, det var katten som gjorde det där när han var unge. Jag ska göra om den där våden när jag får tid och lust, förklarade Nicklas lättsamt.

 

Jag greps över hans lättsamma inställning till obetydelsefulla detaljer, små floskler och lite skit i hörnen. Något som alltid varit viktigast i min vardag. Det stod klart att två helt olika världar hade stött samman. Krockat. En perfekt frontalkollison. Jag försökte att inte tänka på det. Inte just nu i alla fall. Jag kämpade mig loss från min ordningssamma röst, och kastades tillbaka till nuet och Nicklas lägenhet. Mitt i allt kaos, var det otroligt fascinerande och se hur han beslutsamt hade valt bort saker som inte var så noga, men med omsorg såg till att det som betydde något hamnade högt upp på listan. 

Nyckelknippan lade han rutinerat ifrån sig på hatthyllan och gick med snabba steg fram till balkongdörren och släppte in Azrael. Katten som så många gånger sökt sig upp i hans knä under våra kvällsliga samtal över webbkameran, och sökt närhet. Jag hade sett hur han gav katten av sin dyrbara tid och av de innerliga strykningarna på den randiga pälsen att döma, kunde jag riktigt känna hur mycket kärlek de utstrålade.

Han småpratade lite med Azrael och gav honom försiktigt mat i den blå plastskålen på golvet, formad som en rund kattkropp.

 

Han ställde sig hastigt upp igen och såg på mig. Den varma blicken gjorde mig nervös, och det varma blodet som hetsigt pumpade runt i min kropp gjorde mig alldeles skakig. Jag visste inte hur man gjorde längre, hur visade jag att blicken var ömsesidig? Innan tanken var färdigformulerad stod han redan intill mig och jag pustade ut. Initiativtagande var en egenskap som hamnade högt upp på listan. Ovarsam med hemmet, minus på min lista. Men det tänkte jag inte på nu. Oförberedd slängde han åt mig en hastig kyss och sökte medhåll i sitt leende med en sökande blick. Oblyg och intim, stort plus. Han visste verkligen vad som var viktigt. Vill du ha en hamburgare? Jag kan steka en åt dig om du vill! sa han och plockade entusiastiskt fram stekpannan. Jag nickade glatt. Omtänksam, ännu ett plus. Ett stort sådant. 

Jag satt mig ner på den ljusa furustolen intill köksfönstret och lutade armbågen mot en hög med reklam, och njöt av synen när Nicklas engagerat fejade i köket. Peppar? Jag nickade snabbt. Det här var något jag kunde vänja mig vid. Burgaren serverades och vi åt under tystnad. Våra hungriga blickar blev allt säkrare och vi log till varandra mellan tuggorna, som tysta små kärleksmeddelanden.

 

När magens rop på hunger stillats, låg vi ihopslingrade på hans enkla 120-säng. Hans knöliga axel kändes som den mjukaste kudde. Hans svaga doft från halsen intill doftade godare än den godaste parfym och hans värme tinade upp mig mer än något annat hett element. Mina vilande ögon växlade mellan den dovt bruna sovrumstapeten och hans perfekt formade profil. Han blundade harmoniskt och jag kunde mata mig full av hans anlete. Lapade i mig.

 

Jag förbannade mig själv för att jag inte tagit med mig tandborsten, för jag ville allt annat än att åka hem till min tomma singeletta fyra mil bort. Min hett efterlängtade fantasti hade äntligen blivit sanning, och här låg jag nu. Intill en man som snabbt slagit undan benen på mig, och jag föll snabbare och snabbare ner i trevande, djupt, okänt och alldeles underbart djup av känslor där bara ett fåtal överlevde. Jag ville verkligen stanna där i värmen. Inte åka hem till kylan, till de kala väggarna som viskade elaka minnen och utnyttjade sekunder av närhet.

 

Men det var ju förstås önsketänkande. Klart han ville bli av med mig, och ha sin ungkarlslya för sig själv. Någon gång skulle förtrollningen brytas, det var jag övertygad om. Lugnet bröts plötsligt, med att han ryckte till och såg på mig. Han virvlade sig ur vår formation, lade sig på sidan och lutade tinningen mot sin knutna hand. Dags att åka hemåt, nu var förtrollningen bruten. Det var skönt så länge det varade, slog mitt cyniska väsen fast. Jag såg på honom en sista gång, vem visste när jag skulle ligga såhär nära honom igen.

Jag vill inte att du ska åka hem, kan du inte stanna i natt? sa han så blygt och försiktigt han kunde och såg långsamt upp på mig medan hans blick vandrade runt i mitt ansikte. Från hårfäste till haka, och upp igen. Drömde jag nu? Hörde jag fel? Det här går väl ändå inte att missförstå? tänkte jag hastigt och intensivt medan jag så snabbt jag kunde bläddrade mentalt i paragrafer jag lärt mig i den stora boken om oskrivna lagar. 

Han strök handen mot min kind och med den inviten log jag bara brett. Det fick vara svar nog.

Jag drog honom intill mig och lade oss till rätta igen i den trånga sängen. Må det ligga klädhögar här och där, gammal reklam på hallmattan och en sönderriven tapet på ena vardagsrumsväggen. Han visste vad som betydde något. Förtrollningen kunde fortsätta, jag skulle ingenstans. 

Jag slog sakta upp ögonen och möttes av en gulrutig tapet. Klassiskt för en gammal stuga kan tyckas. Jaha, det var det... var det enda mitt sega huvud kunde formulera denna arla morgonstund. Utanför sken en stark septembersol som just letat sig upp mellan trädstammarna. Jag fortsatte stirra på tapeten. Alla känslor var mättade, alla tankar tillfredsställda. Här låg jag i nuet, i verkligheten. Vad skulle hända nu?

I fantasins värld var jag mycket väl bekant och kunde lätt orientera mig. Värre var det med verkligheten, vilken roll skulle jag spela nu?

 

Bakom mig hörde jag nicketendencies vakna till det starka solskenet utanför. Jag kunde inte låta bli och fundera på om även han känt av de vilande fjärilarna som börjat fladdra i magen i takt med att dagen grydde. Jag skruvade på mig och kände mig irriterad över känslan. Ett ovälkommet tillstånd när jag inte visste om jag befann mig i fantasins- eller verklighetens värld. Jag låg still, blickstill. Kände hans rörelser där bakom ryggen, vågade inte vända mig om. Hur skulle han titta på mig om jag modigt vände mig om och mötte hans blick i soldiset? Med avsmak? Annalkande kärlek? Återigen befann jag mig i Kärlekens domstol. Om det var något mina tidigare relationer hade lärt mig, så var det att aldrig ta något för givet. Så jag låg kvar. Det var bäst att inte veta.

Mitt i alla tvivel kände jag hur en varm arm trevande sökte sig närmare under täcket, och lade sig stadigt över min midja. God morgon, hörde jag honom viska mjukt så den varma andedräkten träffade min nacke. Jag rös. Med ens kunde jag inte hejda euforin som plötsligt bubblade upp inom mig och jag skruvade snabbt på min trötta kropp, för att möta min panna mot hans. 

 

Mitt stora och ofrivilliga leende avslöjade hur hungrigt mitt hjärta var på kärlek. Mer än jag själv hade vågat ana eller avslöja för mig själv. Jag hade kastat mig handlöst ut i något jag inte kände igen. Huruvida jag skulle landa mjukt, hårt eller om jag någonsin skulle landa alls hade jag ingen aning om. Det pågick en vild duell för mitt inre där förnuftet och hjärtat gick den hårdaste matchen jag någonsin skådat. Jag lät slagsmålet pågå medan jag återigen stirrade på den nu bekanta grusvägen. Med nicketendencies intill mig, körandes bilen från skådeplatsen för vår första träff, kände jag mig redan ohjälpligt nostalgisk. Skulle jag någonsin få uppleva något liknande igen? 

 

I bilen var allt tyst. Sekunder kändes som timmar och jag stirrade hårt på vägen. Mitt sinne var fullständigt omsvept av varma tankar och känslor när jag återigen spelade upp scenen från gårdagen, där vi hand i hand promenerade i månljuset över den ännu gröna gårdsplanen, ner mot bryggan. Med ett varsitt glas vin i den lediga handen besteg vi de stadiga träplankorna och nicketendencies lutade sig långsamt mot staketet som omslöt bryggan. Den lilla dammen glittrade starkare än jag hade ord för, och allt kändes som i en film. Inga ord kunde beskriva det som just då pågick i min kropp. Min hungriga och avmagrade själ blev matad med uppskattning, kyssar och värme, och en nästintill overklig känsla bosatte sig i min kropp, i mitt hjärta. 

 

Och här satt jag nu, hårt stirrande på vägen, som förde mig tillbaka till verkligheten. Med den värmande känslan av nervositet i hård konkurrens med envisa fjärilar i maggropen tog jag mod till mig att möta hans blick. Jag fick ett blygt leende tillbaka och jag såg med ens att han var på väg att säga något. Jag grävde handen hårt i bildörrens handtag. Blundade sakta för mitt inre och drog ett djupt andetag. Han har ångrat sig, nu går vi skilda vägar, hörde jag pessimisten i mig säga. Jag var så säker. Hans blick var osäker, likt en tonårings. Självklart hade han ångrat sig, alla korten låg ju på bordet nu. Han hade ju inte tagit i mig på hela resan.

Han öppnade munnen och sneglade på mig med ett halvt öga kvar på den kurviga grusvägen. Jag väntade in domen och kunde riktigt se hur hans tankar spelade honom ett spratt. Skulle du vilja träffa mig igen? sade han med värme och blyghet i ögonvrån. Äntligen. Inom mig hade jag vunnit högsta vinsten. Jag hoppade och skuttade som en löjlig och hormonstinn 14-åring. Var det såhär det skulle kännas!? skrek jag inombords.

Leendet blev om möjligt större. Ja det är klart jag vill! sade jag och hoppades att jag inte skulle se överdrivet entusiastisk ut. Jag fick ett jämlikt leende tillbaka. Sedan lade han handen på mitt lår. 

 

Måste du åka hem direkt eller har du lite tid på dig? sade Nicklas när vi återvände till civilisationen och min parkerade Toyota. Jag skakade häftigt på huvudet, och blev genast nyfiken på vad han kunde ha i åtanke. Vad han än hade planerat för oss skulle jag tacka ja, det var jag övertygad om. En sådan här man lämnade man bara inte i ett sådant här delikat läge. Ska vi åka hem till mig en stund då? frågade han med lite forskande blick. Jag nickade.

 

Ska du åka ut i skogen med en vilt främmande karl. Herregud, var försiktig. Mammas ord viskade lite försiktigt för mitt inre. Och allt jag såg framför mig nu var skog, skog, skog. Den skumpiga grusvägen riktigt tog tag i våra kroppar och tvingade dem att ruska med när de djupaste groparna bemästrades av den röda bilen. Jag höll forcerat i handtaget som anslöt till passagerarsidans bildörr. Jag sneglade lite försiktigt på hastighetsmätaren. Det här går alldeles för fort, hörde jag mina tankar säga upprört till mig men jag vågade inget säga.

 

Jag kunde nästan känna mig lite irriterad över min oförmåga att säga ifrån. Jag som alltid hade mål i mun och aldrig oroade mig för vad omvärlden eller människor skulle tycka om jag tog ett steg framåt, stack ut ur mängden eller visade ett stort mått av civilkurage. Men nu var kropp, tunga och sinne som förlamade. För mitt inre satt jag som förstelnad med mammas ord viskande i hjärnbalken. Hade jag gjort ett misstag? Sakta kunde jag nästan känna hur nervositeten fick mitt medvetande att lätta, och jag kunde se på mig själv en meter ovanför mitt eget huvud. Där satt jag intill honom, blyg inombords och lagomt självsäker utåt och undrade när resan skulle nå sitt mål.

 

In i det sista hade jag väntat med att berätta för mamma om mitt nyfunna äventyr på internet. Jag visste alltför väl att det bodde en generationsklyfta mig och mamma emellan. Men eftersom jag spenderat några veckor i deras gästrum kände jag mig skyldig att till slut berätta för henne om vad jag egentligen pysslade med om kvällarna, där inne framför datorn.

Många gånger hade hon stuckit in huvudet och pockat på uppmärksamhet, sett till mitt väl och ve och frågat om jag inte skulle gå och lägga mig. Snart. Om en liten stund, urskuldrade jag mig nästan varje gång och fick en panna i djupa veck som svar innan hon stängde till dörren.

Mina kinder blossade och adrenalinet rusade i mina ådror. En snabb titt på klockan berättade att jag haft webkameran i gång nästan fyra timmar. Datorn surrade troget på, trots att den i hemlighet bara ville stänga av sig och svalna. På andra sidan satt nicketendencies och log sådär gulligt. Nästan vackert. Jag fick dölja min leende mun bakom min hand, som lätt lutade mot hakan, för att inte avslöja hur löjligt förälskad jag med all säkerthet såg ut.

Men jag visste bättre än att visa det alltför mycket. I en trygg liten vrå där ingen kunde nå det bodde känslan. Ingen kunde förstöra det, eller skratta åt det. Det var bara mitt.

 

Jag visste också att hemlighetsmakerierna inte kunde fortsätta i den här omfattningen, och beslutet om att berätta för mamma mognade således. Hon var inte imponerad. Hon satt i soffan med ett gammalt korsord i knät, skakade på huvudet och lät sitt missnöje visa sig utan att yttra ett enda ord. Så var hon min mamma. Konversation utan dialog. Ett effektivt sätt hade det visat sig, då jag istället började undra vad hon egentligen tänkte. Efter år av dispyter och meningsskiljaktigheter av alla dess slag visste jag mycket väl när hon ogillade något jag beslutade mig för. Vanligtvis tog jag genomtänkta och kloka beslut enligt min mor, men nu var det något som var helt uppåt väggarna.

Hör av dig bara, var allt hon sade innan den fåordiga dialogen var slut och hon återvände till sitt korsord. Egentligen kändes det hela mest som en monolog, som ett sätt för mig att övertyga henne när jag egentligen försökte övertyga mig själv.

 

Trots min inneboende stelhet hade jag uppenbarligen inga problem med att föra en konversation. Jag formligen bubblade ur mig mening efter mening, allt för att dölja min nervositet. Jag berättade om mina egna erfarenheter av sommarstugan där jag som barn spenderat många timmar och dagar. Små anekdoter blandades med uppdiktning av familjeträd och frågor.

Nicketendencies körde stilsäkert bilen och det var uppenbart att han åkt den här skumpiga grusvägen flera gånger förr. Han tog de branta, grusbeklädda kurvorna som på räls. Bilens bakdel sladdade till och jag förde krampaktigt handen till dörrens handtag återigen. Men han bara log och fortsatte svara på min fråga. Om du älskar landet så kommer du älska Korsån. Vi är strax framme, sade han lugnt.

 

Min förväntan visste inga gränser när vi svängde ner på den privata vägen som med sin vägbom höjde ett varnande finger åt obehöriga besökare. Nicketendencies stannade hastigt till och klev ur bilen för att öppna porten till det han kallade paradiset på jorden. I smyg passade jag på att ge hans bakdel en uppskattande blick. Han återvände snabbt och bilen började åter rulla nedför den grusiga backen som omslöts av vackra kalhyggen. När jag kastade hastiga blickar mot de lätt sluttande dikena kunde jag ana både vitmossa, lingon och blåbär. Med ens kunde jag känns hur nyfikenheten i mig steg, men samtidigt fann jag mig skrämd och reserverad.

För mitt inre kunde jag se hur Korsån bestod av en trång liten stuga, inträngd i ett skogsbryn utan någon yta att springa av sig på så långt ögat kunde nå. Ett myggens paradis där man fick snubbla över rötter och stubbar för att komma ner till den lilla stranden som hade en annalkande dybotten. Vem definierar egentligen ett paradis på det sättet? I samma ögonblick som vi nådde vår destination, fick jag motvilligt erkänna att mitt uppmålade skräckscenario bara var en ren noja.

 

Jag kunde inte annat än häpna när skogen klingade av och gården tog vid. Bilen rullade sakta nedför en lätt  grönskande sluttning, förbi stora gräsytor och en härlig badtunna. På gården kunde jag räkna till totalt sex byggnader, en rymlig vedbod och en öppen grillstuga inkluderad. Husfasaderna sjöng Falu rödfärgs serenad ända ner till den privata badstranden, som frestande bjöd in till en bastu i solnedgången vid bryggan. Vem hade jag träffat egentligen, en hemmansägare? En greve? Jag tvingade mig själv att inse att nicketendencies var av försiktig och ödmjuk natur. En skogsälskare som med fasa återvände till samhällets moderna bekvämligheter.

 

Han visade mig vant runt på ägorna och jag kunde för en sekund känna doften av mina barndoms somrar i norra Finland. Där jag så många gånger sprungit och plockat åkerns blommor, fulltecknad i myggbett på mina spinkiga ben. Där solen alltid lyste och ett kvällsbad bara var ett stenkast bort. Nostalgin gjorde mig fullständigt euforisk, och med de för tillfället vilande fjärilarna i magen kände jag att kvällen hade all potential att bli den bästa på länge.

Nicke tände elden utanför grillstugan och placerade en bred träpall för två framför den, betryggande under tak om regnet skulle hota oss. Jag kunde däremot redan skymta en ensam stjärna på den klara himmeln, och förutspådde tyst en fin kväll. Vi förberedde korvgrillningen, allt som vi skrattade öppet tillsammans och återberättade roande om de många anekdoter vi redan samlat på oss, under de många sena kvällar vi chattat på nätet. Att äntligen få se honom i verkliga livet, och försöka ta in alla intryck på nytt gjorde mig yr av känslor. Han var verklig, och jag hade aldrig känt mig mer trygg. Inget kunde skada mig nu. När han vände sig bort fick jag uppbjuda till alla krafter för att inte kasta mig om hans hals.

 

När kvällen tidigt föll i Korsån satt vi där på pallen, och såg hur eldens lågor girigt slickade i sig av den torra björkveden. Det sprakade, doftade svagt av grillrök och jag kunde känna hur mina kinder hettade allt mer. Vi sa inte mycket, men från ingenstans fiskade nicketendencies upp en lott ur sin ficka. Den måste vi skrapa, sade han med försiktig optimism. Jag följde med spänning hur siffrorna avslöjade sig för varje skrap och innan jag visste ordet av befann jag mig alldeles för nära hans hals.

Jag kunde inte förmå mig att flytta mig till behörigt avstånd igen, utan lät mig förtrollas av den kryddiga parfymen som i första stund fångat mig. Han fortsatte under koncentration att skrapa sin lott. Jag var nära, han visste att jag var nära. Nicketendencies sade ingenting. Inte förrän sista skrapet avslöjade lotten som nit, såg han upp. Det blev inget den här gången heller, sa han lättsamt och log snett. Våra ögon fångade varann och allt stannade upp. Kärlekens språk tog över och i eldens sken möttes vi i en varm kyss.

 

När kyssen klingat av satt vi fortfarande tätt, tätt intill varann och såg på varandra några sekunder. Bara eldens svaga gnistrande och sprakande hördes. Det där har jag väntat på i två timmar nu, sade jag till slut. Nicke log till svar och sade lågt; Och jag tre.

Vi skulle ses som vänner, var överenskommelsen. Jag stirrade på mina händer som krampartat höll fast i den grå plastratten och jag fick koncentrera mig för att utröna vad som faktiskt susade förbi mitt periferiseende, kilometer efter kilometer. Min trogna lilla Toyota som stått mig bi under snålblåst, solsken och utmattande skyfall skulle nu ta mig till en okänd destination. På passagerarsätet intill mig låg mobiltelefonen, tyst. Jag kunde inte låta bli att snegla på den. Toyotan gjorde sitt, tog mig framåt och autopiloten bakom näthinnan såg till att jag inte skulle köra av vägen.

 

Men för mitt inre hade jag redan förlorat, jag låg redan i diket. Tankarna drev iväg, tog mig ständigt till en annan plats. En plats som hade med allt annat att göra, än bilkörning. För en sekund tänkte jag tillbaka på vår överenskommelse. Vänner. Jag klämde på ordet. Vänner? Jag anade att både jag och nicktendencies var minst lika rädda för att bli besvikna. Ett glödande hjärta som riskerar att ta eld vilken sekund som helst är inget man leker med. Det visste vi båda alltför väl. Att båda inte ville förbli vänner, var vi också smärtande överens om. I tysthet.

 

Jag blev alltmer övertygad om att jag nog inte skulle kunna resa mig upp och möta utmaningen när det väl gällde. Möta honom öga mot öga och allt skulle bli obehagligt verkligt. Känslan liknades vid att sitta i väntrummet hos tandläkaren och göra sig redo för en rotfyllning, man länge dragit ut på. Den vita rocken ropar mitt namn och benen känns med ens blytunga. Ögonen stirrar och isklumpen i magen blir om än möjligt allt kyligare. Hur gör man sig redo för en rotfyllning? Hur gör man sig redo för att kanske få sitt hjärta krossat? Ännu en gång. När Toyotan passerade skylten HOFORS 9 kallade verkligheten mig tillbaka. 

 

Jag sneglade återigen på mobiltelefonen intill mig på sätet som sakta vibrerade i takt med vägens ojämnheter. Jag tog hastigt upp den och letade snabbt fram numret i telefonboken. Snabbt, snabbt, innan jag ångrade mig och tappade modet. Första gången nicketendencies ringde mig var jag alldeles för nyvaken för att prata. Men att se namnet på displayen gjorde mig genast piggare, likt en koffeininjektion. Eller var det adrenalin? I samma sekund jag hörde hans röst så insåg jag att det var dagen för vårt stora möte. Jag kastade en snabb blick på klockan... 11:04. Varför ringde han nu? Nu avbokar han mötet, tänkte jag hastigt och gjorde mig förberedd. Drog det betryggande täcket upp till halsen och höll upp min trevliga fasad. Jag log genom telefonen och ställde bra frågor som gav långa svar, så jag skulle vinna tid och få tänka. Vi skrattade och hade trevligt i nästan femtom minuter. Ring när du börjar närma dig så möter jag dig! sade han neutralt.

 

Det avbokade mötet kom aldrig. Och här satt jag nu i bilen med vägen susande förbi mig och hela vår internetrelation som var en månad gammal passerade i revy, i takt med hastigheten. Telefonen i mitt öra lät mig meddela att signaler gick fram. Jag svalde hårt. Nu närmade jag mig. Stirrade på vägen och kände hur handsvetten exploderade i fingertopparna. Inget svar.

Jag lade ifrån mig mobiltelefonen på sätet och fick stålsätta mig för att inte släppa fram den växande klumpen i mitt struphuvud. Han kommer inte, han kommer inte. Jag visste det... läppen började darra kraftigt och jag gjorde mig redo att ge efter för gråten. Jag hade förlorat. Min autopilot började med ens leta efter en vändplats.

Vilken idiot svarar inte i telefonen tjugo minuter innan avsatt möte? Hade han verkligen inte haft lika roligt som jag? Var det bara jag som kände något? Det var lika bra att erkänna, något var det ju som orsakade de där jävla fjärilarna. Helvetes fjärilar... för vadå, ingenting? 

 

Telefonen ringde. Jag torkade snabbt tåren som envist sökt sig nedför min kind och harklade mig. Automatiskt släppte jag tag om ratten med min svettiga hand och stirrade panikaratat på luren. Nicke ringer, meddelade mobiltelefonen. Förlåt att jag inte svarade. Jag stod i duschen, säger han stressat. Faran över, och jag kunde inte låta bli att känna mig mer som en tonåring.

 

Under de många, långa timmar framför den bleka datorskärmen kunde vi skratta, skämta, vara ironiska och på ett undanskymt sätt flirta. Inte helt uppenbart förstås, för tänk om han helt plötsligt skulle dra sig tillbaka? Han skulle genomskåda mig och upptäcka att jag inte alls var den här genomtrevliga och glada tjejen jag utgett mig för att vara. Att allt bara var en fasad och den skulle vilken sekund som helst rasa. Men byggnaden stod pall och här satt jag nu. På väg. På väg bort. På väg till destinationen som skulle ge mig svaret på alla mina frågor. Hade jag bara levt i en fantasi den senaste månaden? Hade nicketendencies till min fasa faktiskt gömt sig bakom en trevlig fasad som var alldeles för bra för att vara sant? Vad var det för fel på honom egentligen? 

 

Jag rullade in på parkeringen vid bensinmacken och hoppades på att jag skulle vara först på plats. Var det en röd bil han hade? För en sekund kunde jag inte tänka klart. Jag vred av nyckeln och hörde Toyotan dra en suck av lättnad. Det enda som hördes var bilens varma tickande och mina hjärtslag. Blicken kunde inte släppa taget om riktningen där jag misstänkte att han kunde anlända ifrån. Autopiloten hade gjort sitt jobb och tagit mig till destinationen, men mentalt hade jag kört rätt in i bergvägg. Allt var fullständigt bortdomnat och jag kunde inte framkalla en känsla, en tanke om jag så skulle vilja. Allt stod still. Sekunder kändes som timmar, varje andetag gick lika tungt som under vatten. Kommer han aldrig? 

 

Plötsligt ser jag något rött i periferin. En röd bil. Den svänger snabbt in på parkeringen, och jag inser att kärlekens tåg tullar in på något som kan liknas en perrong. Finns det någon potentiell partner ombord? Kommer jag våga hoppa på och se vart resan tar mig? Förväntansfull likt ett barn som väntar in en efterlängtad vän, spanar jag skarpt in genom vindrutan och försöker utröna ett bekant ansikte. När den röda bilen sakta passerar min lilla Toyota matchar ansiktet den bekanta webbilden. 

 

I backspegeln ser jag hur han parkerar bakom mig och kliver ur. Allt jag hinner se innan jag vänder bort blicken är ett par slitna jeans och avslappnade basketsneakers. Jag stängde boken med facit, ville inte veta. Hjärtat trummade på och jag gjorde mig modig, trots att jag inte alls var beredd på att vara stark. Sakta öppnade jag bildörren och steg ur. Fokuserade på en sten som låg mot asfalten. Stängde dörren och såg upp. Där är han. 

Han log försiktigt och likt en spegel gjorde jag desamma. Vi möttes i en blyg och försiktig kram, och jag kände en svag och varm doft av kryddig parfym. Men hans ögon viskade något annat än blyghet. Det var inte avsmak eller motstånd. Inte en vilja av att lämna platsen. 

 

Inom mig fladdrade fjärilarna mer vilt än någonsin. Vi satte oss i den röda bilen och började sakta rulla från parkeringen. I smyg doftade jag på ärmen som träffat hans hals. Dofter som ofta tenderar göra sig starkare än det starkaste minnet. Vi småpratade, och det slog mig hur skönt och avslappnat det kändes. Precis som på nätet. Hur är det möjligt? Han såg på mig och log, jag log tillbaka. Med ens insåg jag... det är kört. Jag är i fållan, gör vad du vill med mig. Bara jag får vara dig nära. I tysthet förbannade jag mig själv för att vara alldeles för nära mina egna känslor.

 

Nicke svängde bestämt in bilen på den skumpiga grusvägen, som skulle ta oss till vår första dejt. Utan att hejda mig hade jag passerat genom portalen till något nytt. En helt annan värld, en okänd sfär. Jag visste inte om jag skulle gå, flyga, krypa eller sväva. I smyg studerade jag hans välsvarvade profil. Ansiktet som koncentrerat tog bilen till vår destination. Herregud vad snygg han var. Då åker vi då? sade Nicke glatt. Jag hoppade, utan och veta om jag någonsin skulle landa. Ja... nu åker vi, tänkte jag tyst och nickade.

 

Jag stirrade på klockan nere i det högra hörnet på min laptop; 01:53. Undrar vilken kväll i ordningen det här var som jag och nicketendencies hade chattat med varandra, alldeles för länge?

Det är konstigt hur snabbt livet kan ta en vändning. Innan jag ens har gjort mig beredd på att något ska ske, har det redan skett. Det är lite som att få en kniv i ryggen, man ser det inte komma och allt går väldigt fort. Sedan står man bara där och undrar vad nästa drag borde vara. Att fortsätta falla, eller att försöka rädda sig själv. Jag befann mig någonstans mittemellan.

 

Jag insåg att jag stod på randen till något nytt, men vad det var hade jag ingen aning om. Jag visste inte var denna nyfunna relation var på väg. Min enda måttstock jag hade att gå efter var alla andra män jag samtalat med på liknande sätt. Och som jag även fått kontakt med på liknande sätt. Män som gillade att skriva högtravande presentationer på sina profilsidor, lägga upp bladvis med foton på sig själva där de stolt poserar. I underkläder. I festkläder höttande med en nyöppnad öl. En suddig närbild, förmodligen tagen med en webkamera i stundens hetta - allt för att fånga det motsatta könet i jakten på bekräftelse. Nicketendencies presentation gapade tom. Bilden hade gjort sitt. Den hade halat mig in och fångat mitt intresse. 

 

Många stora ord, många tomma löften och många meningar av bekräftelse hade nått min sida av webkabeln, det skulle gudarna veta, men plötsligt kändes allt väldigt annorlunda. Med facit i hand kunde jag faktiskt avgöra så mycket. Var det en form av respekt som växte fram mellan raderna på chatrutan oss emellan. Eller var det en växande vänskap?

Jag kände sakta på orden medan jag stirrade ner i kaffeburken av plast. Det rosa, runda locket hade för flera år sedan spruckit men mamma var envis och snål, eller kanske bara sentimental, för locket hade lagats med en tejpbit. Jag var imponerad att den fortfarande satt kvar. Det gav mig en känsla av trygghet att se det där spruckna locket. Inget var förändrat, hos mamma var allt som vanligt. En varm och ombonad känsla som gjorde mig lugn. Jag tryckte igång kaffebryggaren och lutade mig mot bänken intill och kände den mustiga doften av nybryggt nå mitt luktsinne. 

 

Känslan av trygghet och lugn slungades snabbt iväg när jag hörde chatprogrammets välbekanta ljud ropa på mig. Otryggheten och ovissheten kallade mig tillbaks till verkligheten. Vad hade jag gett mig in på egentligen? Helt plötsligt visste jag inte vad jag ville med mig själv, eller med mitt liv. Allt som jag hade trott var sant, alla mål, alla drömbilder av män och alla sagor till uppvaktning var inte längre så självklara. Att jag var livrädd stod klart. Var jag redo att eventuellt kasta in det högsta spelkortet på känsloplanen; mitt hjärta? Bara tanken på ännu ett krossat hjärta under hammaren gjorde mig svag och ynklig. 

 

Jag kunde inte stanna i det här. Men jag kunde inte heller motstå. Att han visade sitt intresse för mig lika mycket som jag gjorde för honom gjorde mig osäker. Och spänd. Hela min kropp vibrerade av känslor av okänt ursprung, och jag visste bara en sak; Han gjorde mig glad. Det var en befrielse att ha en följeslagare, om än tillfällig, på webben. Någon man kunde berätta om sin dag för. Någon som lyssnade, och någon som sakta lärde känna mig. Lucka efter lucka i mitt liv öppnade sig för honom, och jag njöt av att berätta. 

 

Det rådde en stämning mellan oss som jag aldrig delat med en man via webben. Lugn och intim men inte hungrig eller girig på fysisk kontakt. Något som annars varit ett vanligt förekommande fenomen bland kärlekstörstande internetraggare. Jag kände mig långt ifrån ett ragg, jag kände mig för första gången som en kvinna. En kvinna som blev respekterad för den hon var. Och vi som inte ens hade träffats. Vad visste han om mig, egentligen?

Jag kunde inte komma ifrån känslan av att jag automatiskt lutade mig emot honom, och han fångade mig om jag tappade balansen. Känslan överväldigade mig varje gång jag slog igång datorn. Nu skulle han få ta mig i sin famn igen, om han bara visste hur mycket jag behövde en famn. Precis en sådan famn som är varm, trygg och ombonad. Om han bara visste.

 

Hela dagen hade alla mina sysslor gått ut på att jag skulle få sätta mig vid datorn när kvällen föll, som belöning. Alla mina tankar gick till nicketendencies. Några glada sms hade gjort honom påmind, om att han var delaktig i ett hörn av mitt liv. Vi hade kommunicerat nästan en månad nu, och efter varje kväll när datorn svalnat och jag låg i gästrummets mörker kunde jag känna hur min fantasi förde mig till vårt första möte.Om hur det skulle vara. Vi skulle leende ses, han skulle hålla om mig och viska i mitt öra att han aldrig ville släppa mig. Vi skulle hångla vilt och aldrig skiljas åt. Tröttheten gnagde under ögonlocken och i fantasin svävade jag svagt leende in i sömnen. 

 

Händerna var svettiga, datorn gick på högvarv och jag vankade av och an i gästrummet. Med dörren på glänt och mammas stök ute i köket gjorde att jag inte kunde koncentrera mig. Mobiltelefonen hade varit väldigt tyst just i dag och med fuktiga fingertoppar tog jag till slut tag i den och slog upp tangentbordet. Vad har du för dig då? sade mamma och stack in huvudet genom den gläntande dörren. Jag planerar lite, hörde jag mig själv säga.

 

I själva verket visste inte ens om jag hade någon tydlig plan för mig själv. Jag visste bara att timmar av chat och levande webkamerabilder gjorde mig fullständigt nedbruten. Jag var så utom mig att jag knappt kunde sova på nätterna. Det var som en drog jag inte kunde göra mig fri ifrån. Min kropp, mitt sinne, min hjärna behövde starkare droger nu. Det var nästan oundvikligt. Jag behövde mer. Jag kunde inte förklara det, men hög ville jag bli. På honom. Jag var tvungen att införliva min uppdiktade fantasi, åtminstone se om jag levde i den eller om det kunde vara sant. Om gräset var grönare på andra sidan.

 

Fjärilar i magen på burk var inte direkt något man kunde köpa i alldaglighandeln, så istället vände jag mig direkt till källan. Sms:et i min svettiga hand löd; Varför finner jag mig själv tom när du inte är på chatten? Jag tror jag vill träffa dig. Svaret lät vänta på sig. Jag lämnade rummet i frustration och jag stirrade stressat på mamma som stod vid diskbänken. Hon stirrade oförklarligt tillbaka. Jag öppnade munnen som för att erkänna mig själv nedskjuten. Liggande på marken, bar och sårad. Pling! ljöd mobilen i gästrummet och jag stelnade till. Plötsligt kändes ljudet främmande, nästan surrealistiskt.

Jag kände hur jag sakta segnade inombords med hoppet brinnande i mitt bröst. Som i slowmotion tog jag upp telefonen från bordet. Adrenalinet hetsade hjärtslagen till vansinne. Sms:et rullade fram efter timslånga sekunder. Jag vill träffa dig också! Kram Nicke.

Han var inte speciellt snygg vid första anblick, men å andra sidan var den lilla tumnageln till bild ganska liten. Ändå var det något som fångade mitt intresse. Hjärtat bultade ett slag extra i mitt bröst, och hoppet rusade i mina ådror. Jag kände mig löjlig och dämpade mig snabbt när jag drog mig till minnes om hur smärtsamt de andra nätromanserna hade slutat. Romans, och romans. Det är ju synd och kalla det för något sådant när man knappt har hånglat. Men en känslig själ kräver inte mycket för att bli tilltygad. Därför var jag synnerligen imponerad över mitt mod och min envishet när jag strävsamt klickade fram mailrutan till användaren nicketendencies. 

 

Innan jag visste ordet av hade jag dikterat ett kort mail. Jag stirrade på skärmen. Förstod inte riktigt vad eller varför jag gjorde det. Jag skulle ju lägga ner hela verksamheten. Kliade mig funderande på kinden och fick kalla fötter. I bakgrunden spelades låten Straight trough my heart, Med Backstreet boys. 

Vad brydde han sig om att jag tyckte att bilden såg skön ut, och att jag ansåg den vara somrig? Förmodligen inte ett skit, tänkte jag tyst. Han är säkert som majoriteten av alla killar på nätdejtingsajterna; kåt och galen. Sekunderna senare skickade jag mailet.

 

Ok då, jag väntar tills i morgon med att avsluta mitt dåraktiga medlemsskap, som hade skapat mer problem och nattliga funderingar än vad det bringat mig lycka. Falsk marknadsföring är det vad det är.

 

Jag hade ju inget att förlora åtminstone, funderade jag på eftermiddagspromenaden i höstvinden. Intill mig promenerade min mor tyst och målmedvetet. Undrar vad min mamma skulle tycka om hon fick veta hur desperat jag kände mig. När mödrar ser sina döttrar är de ju i deras ögon alltid lika vackra, begåvade och socialt kompetenta. Det var ingen idé att berätta något för henne. Hon skulle säkerligen sucka högt och ge mig en lektion i galningar som våldtar kvinnor via internet. Kåta galningar, konstaterade jag än en gång, kort och gott.

När vi nådde svampskogen beslutade jag mig för att inte berätta om mitt frågelösa mail till den svartvita bilden på webben. Inte till någon. Inte ens om vi mot förmodan skulle få kontakt. Tyst som en mus skulle jag vara. Man hade ju hört talas om att jinxa saker, hur saker och ting går åt helvete bara för att man talat högt om något. En hemlis till hade ju ingen dött av. Så jag sade inget.

 

När vi återvände tillbaks till mammas och min styvfars lägenhet lade jag svampskörden på köksbordet och fann mig själv marscherandes in till gästrummet, där jag för tillfället bodde. Jag skrotade lite i mina plastpåsar efter ombyte och kände mig stressad. En välbekant känsla den senaste månaden. Utbrändhet och sjukskrivning från jobbet, en bil som dragit sin sista suck mitt på motorvägen, förlusten av en god vän och ett ex som gått vidare var mer än vad jag klarade på en vecka. Mamma tyckte jag behövde sällskap och lite skogsterapi, så hon öppnade famnen. Och dörren till gästrummet. Min fina mamma. 

 

Stressen som nu däremot dominerade varje kroppsdel var inte av negativ natur, den var optimistisk och nyfiken. 

Snabbt stegade jag till datorn, satte mig på skrivbordsstolen, fällde upp locket och tryckte på start. Aldrig någonsin hade en laptop startat så långsamt. Under de långsamma sekunderna stannade jag upp i mitt stilla sinne och tänkte; Det är nu eller aldrig. Det var som att jag skulle bli fälld och få en dom i kärlekens tingsrätt.

En sista bekräftelse på om jag dög eller inte. Var jag verkligen så ful att ingen ens ville svara på ett kravlöst, kort mail utan nyfikna och fyndiga frågor?

 

Det här var verkligen det sista mailet jag hade planerat att skicka. Sedan fick det vara nog. Jag skulle satsa på mig själv, mitt välbefinnande och själavård. Inte skrota omkring på diverse nätsajter i jakten på lycka och kärlek. Sådant fanns ju redan i en - det gällde bara att hitta de rätta verktygen för att finna dem. Att älska sig själv! Ingen kan älska mig till den milda grad att jag börjar älska mig själv. Det är en resa jag måste göra på egen hand. Allt det där visste jag ju redan. Så vad höll jag på med? 

 

Istället reste jag för tillfället på en internetvåg som tog mig till nyhetssidan på Happy pancake. Just där, just då, fick min planerade själaresa stå åt sidan. ETT NYTT MAIL, informerade inboxen. Hjärtat tog ett skutt, och jag svalde en klunk luft. Avsändare: nicketendencies. Allt stannade. Och plötsligt kände jag hur min själ var mer levande än någonsin.

 

 

Det var som vilken dag som helst, eller förresten, det var det inte alls. Löven på björken utanför mammas fönster hade börjat gulna, ett efter ett. Framför mig stod datorn och gav ifrån sig det välbekanta ljudet där fläkten kämpar för maskineriets överlevnad. På webläsarens adressrad står att läsa www.happypancake.se. Kommer på mig själv med att sitta och tomglo in i skärmen. Vad fan håller jag på med? hörde jag mig själv säga och innan jag hade hunnit reflektera klart hade jag avslutningen på min nätdejtarkarriär framför mig. Jag orkar inte mer. 

Jag hade blivit sårad en gång för mycket, jag hade blivit besviken alldeles för många gånger och några fler krossade hjärtan visste jag inte om mitt sinne och själ klarade av. Nu var det fan slut på lögnare som lovade en ett öppet sinne när de i själva verket visste mycket väl vad de hade för kriterier framför sig.

Jag orkade inte med fler falska förhoppningar och glädjeskutt som slutade i djupa, svarta hål där jag alldeles för många gånger hade krälat mig ut ur. Bara för att återigen sätta mig framför den beroendeframkallande skärmen när jag borstat av mig smutsen. Från gång till gång var jag alltid lika imponerad hur förväntansfull och fylld av hopp jag var. 

 

Nu skulle jag minsann hitta min själsfrände, min livskamrat, min kärlek. Några dagar senare slog mig tanken om det ens existerade. Det kanske bara var en seglivad skröna som höll hoppet vid liv hos alla bekräftelsesökande singlar som i hemlighet längtade efter kärlek. Eller en kram. Kunde jag nöja mig med en kram? Ett ligg kanske? Eller bara en osynlig kamrat på vida webben som gömde sig bakom ett roligt smeknamn och en snygg bild, och som kunde säga hej till mig några gånger per dag, fråga hur min dag hade varit och kanske kunde skriva god natt, och kram i chatrutan innan läggdags. Kanske kunde det stilla mitt stressade sinne. 

 

Det kanske inte alls var kärlek jag behövde just nu? Jag skakade missnöjt på huvudet och suckade ljudligt åt mitt löjligt stora intresse för Happy pancake. Vilket namn sen! Kärleken kan omöjligt finnas på en sida som är gratis dessutom. Än i dag undrar jag vad det var som fick mig att lämna sidan med överskriften Avsluta ditt medlemsskap. Vad distraherade mig? Vinden som tog tag i björken där ute, mamma som ropade att kaffet var klart eller ett sms från en vän. Jag vet inte, men istället klickade jag mig in på buffébordet med nytillagda foton på män från Dalarna.

 

Bilderna radades upp, som så många gånger förr. Kände inom mig hur hoppet tändes av den minimala låga av kärlek jag fortfarande hade att dra mig till minnes ifrån, i mig. Också det som så många gånger förr. Jag kände igen känslan, det var inget unikt. Människan letar ständigt efter en trogen följeslagare, hur det än går till rent praktiskt. Bilderna laddade klart och en kort presentation trillade på plats intill.

 

Jag tittade trött på bilderna, som att jag på något sätt försökte dölja och ljuga för mig själv att jag inte var ett dugg intresserad. Jag skulle bara titta en sista gång. I hemlighet bultade mitt hjärta, i jakten på kärleken. Återigen vaknade jag upp ur min romantiska dimma som omslutit hjärnan och jag lyckades intala mig själv att sådant här händer bara på film - inte i den verkliga världen. 

 

Ändå förmådde jag mig att ögna igenom första sidan med nytillagda dalabor. En svartvit bild lade sig längst upp i listan. Mannen på bilden spelade gitarr på en brygga, bar mörka solglasögon och en svart keps som på ett praktiskt sätt skymde solens strålar som envist letade sig till hans kinder. 

 

Det var Nicke.