Det ryms mycket i en skalle

Har jag någonsin fyllebloggat? Eller, fyllebloggar gör jag då rakt inte. Jag druckit-två-glas-vin-bloggar! Nicke hade köpt med en halva vin hem idag, som jag skulle ha med mig till Gävle när jag träffade sommarvikarietjejerna inför utgången. Blev det av? Nä.

Fy fan va besviken jag blev! Hade verkligen, verkligen sett framemot en utekväll med tjejkompisar och dessa nyfunna tjejer är verkligen guldkorn på min vänkarta. Öppna, sociala och ger av sig själva! Men men, vi kunde väl inte göra något åt att Jennys mamma bestämde sig för att kliva upp på stegen just idag och ramla och bryta benet... men lite bittert känns det fan, som Sara sade.

Sista chansen var det för oss också - eftersom en av tjejerna flyttar hem igen i helgen för att börja högskolestudierna igen. Bajs. Yeah well... så jag gråter en skvätt över en halva vin. Känns lite bättre när ruset omsluter hjärnan. Sådär lagom.

Nåväl - i morgon är en annan dag och jag får väl åka hem till damerna istället om vi ska få någon avskedsöl!

Kram vänner.

Första dagen som arbetssökande igen i går, efter att sommarviket tagit slut på Gefle Dagblad. Men jag deppar inte så mycket över det, tvärtom. Jag är övertygad om att jag kommer få mer inhopp där och dessutom har jag lagt ut lite trådar på gamla arbetsplatser också - där det lät positivt. Är glad att jag har kontakter! Så jag oroar mig inte i onödan utan slappnar av och passar på och moja hemma i lugn och ro istället.

Det känns som att vi bara flyttade in i juni och ställde i ordning det nödvändigaste innan jag började sommarjobba och sedan har det stått. För det är som Nicke säger, det är roligast och göra sånt tillsammans. Han har så rätt, och eftersom mina jobbdagar mest har gått ut på att sova, laga matlåda, hinna umgås med Nicke o katterna och tvätta sig så har inte mycket blivit gjort.

Men nu har jag obegränsat med tid en stund - och det är så relaxing. Tittar lite på katten som sover i soffan, lyssnar på Natalie Merchant, hör Nicke vända blad i boken vid läshörnan där han sitter i fåtöljen. Och så lurar jag på en kopp java. Kikar ut på regnet och tonerna av Natalies röst lenar mina vassa tankar. Känner lite frid. Tar dagen som den kommer. Vi har borrat upp två hyllor i dag, och har pysslat med lite böcker och gardiner. Mys helt enkelt.

Jo förresten - de mailade från Gefle dagblad i går och frågade redan nu om jag ville rycka in nästa vecka. Du ser! ALLT ordnar sig. Det vet jag.

Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen. Jag är en salig blandning av känslor just nu och det är svårt och urskilja vad som är vad egentligen. Framåt, bakåt, högt, lågt, upp, ner, fram och tillbaka. Glad, lättad, ledsen, munter, svårmodig, ambivalent och lycklig. Det är inte lätt och vara jag ibland. Men jag är trots allt lycklig över att jag får vara del av den här karusellen man kallar livet.

Man ramlar och man reser sig med jämna mellanrum - och nu har jag ju turen och ha en underbaring bredvid mig som fångar mig när jag råkar snubbla. Om han hinner, för ibland går det fort också... för och skämta till det lite. Jag är tacksam för så mycket trots allt, och i dag måste jag försöka se det lite extra för kvällen har inneburit mycket jobb och mycket urbening och snack när jag kom hem. Ibland möter utmaningarna en när man minst anar det! Men det fixar vi darling! Som allt annat, övertygad.

Där emellan försöker man fundera lite kring min kommande 30-årsdag, vilket känns riktigt skoj till skillnad från folk som kanske krisar. Jag tycker det ska bli jätteroligt och fylla år, träffa nära och kära, och festa till det med en fin champagne, hä hä!
Åh va jag önskar mig en bänkdiskmaskin alltså... jag orkar inte diska nå mer. Satt på toa, av alla ställen, häromdan och tänkte att nu när vi har egen tvätt och tumlare så vore ju fan diskmaskin som pricken över iet. Skulle säkert börja grina, ha ha! En Lady GaGa-biljett till spelningen i Malmö vore inte heller helt fel, eller presentkort på IKEA eller en trave med lotter.... bara för att jag älskar och skrapa, ha ha! Listan kan göras lång...

Tills dess ska jag invänta hösten med öppna armar, se färgerna skifta, krypa in i en varm famn och jobba sista dagen på Gefle dagblad på torsdag. Jefflar va tiden har gått fort. Så är det... innan man minst anar det så förändras tillvaron på ett kick igen.

Det gör lite ont i dag igen. Ännu en som annonserar att de ska ha barn - och jag reagerade med att börja gråta häftigt. Normalt? Ja faktiskt. I det här läget är det normalt. Jag kände hur avundsjukan vällde upp i mig och tänkte om och om igen jag vill också, jag vill också. De upplever euforin som vi kände då när vi fick beskedet. Jag vill också. Fan va orättvist.... och så grät jag lite till.

Jag VET att jag kommer kunna unna alla som är gravida och får barn glädjen. Sedan. Inte än - för uppenbarligen är jag inte redo att göra det. Jag trodde dock att jag kommit dit, men med tanke på min reaktion så hade jag inte kommit så långt som jag trodde.

Tror nog det är mer så att jag inte ägnat så mycket tid till att fundera över sorgen den här veckan, för jag har dränkt mig i arbete. Skönt på ett sätt, men obehagligt as hell när attackerna kommer. Det är som att få en käftsmäll så det svider i dagar efteråt. Det gör så jävla ont.
Och jag vet att det inte är tiden som läker såren, det måste jag och Nicke göra tillsammans. Genom att prata och älska varann till miljoners. Och det gör vi ju.

Den senaste tiden går jag mest omkring och funderar på familj. Min egna familj, min och Nickes familj som inte är skapad än. När ska vi få den? Jag bara längtar, väntar och hoppas.