Ett parallellt universum.
I dag tittade jag på håll när Sam satt i sin vita barnstol och åt frukost tillsammans med sin storebror i vardagsrummet. Han fyllde en sked med yoghurt från tallriken framför honom, väl förankrad i bordet med sugploppsbotten, och prickade den i munnen med träffsäkerhet. Danonino Hallonkvarg med havrefras. Samma som storebror. Medan han tuggade tittade han intresserat på morgonens Bolibompa.
På håll satt jag i köket och drack mitt morgonte, ville inte störa. Åt lite macka. Instagrammade. När jag ser Hur Sam mumsar yoghurt slår mig tanken... så fort han växer. Så fort Egil växer. När blev Sam så stor?! Han äter själv. Förstår allt vi säger. Men säger inte ett ord. Pää! sa han häromdagen. Peppe, gissar vi. Eller pappa? Mamamamama säger han också. Men det är väl allt. Och så en hel del närhetsbehov förstås och gnissel och gnäll. Kindtänderna är på g.
Men när han är glad är han jävligt glad! Skrattar högljutt av nästintill våldsamma lekar och kastar sig vilt utför soffan med bulor som följd, eller slänger huvudet bakåt när man minst anar det och skrattar så han kiknar när man i sista stund lyckas fånga honom. I hans värld har vi naturligtvis koll på allt. Inget kan skada honom. Tror han ja.
Helt olik sin observanta och försiktiga storebror. Det enda de egentligen är likadana i det avseendet är väl att de båda älskar att studsa i soffan och i vår dubbelsäng.
De växer för fort. Och vi har dem bara till låns. Det smärtar så. Redan om tio år, om vi har tur att det inte sker tidigare, kommer Egil att börja frigöra sig ifrån oss. Skaffa egna playdates med sina kompisar, gå på disco, sticka ut och cykla, kanske spela i band. Och Egil som för en månad sedan lärde sig att cykla. Så lycklig. Sådan frigörelse. Och Sam som går i ljusets hastighet. Glädjen över att april månads tredagarsfeber äntligen släppt sitt grepp om honom så han kan stoja igen och få vara glad.
Vi klagar på att vi aldrig får sova tillräckligt. Men jag vet att vi när den senare tiden kommer, så ojar vi oss nostalgiskt om när Sams lilla gorumpa vingligt spatserade mellan badrummet och vardagsrummet med sina runda, glada äppelkinder som bevis över hur lycklig han är över att vara utan blöja. Helt naken. Eller om tiden när Egil höll hårt i mig och grät, och sa att jag inte fick åka till jobbet. Eller när Egil glatt ropar från köket: Mamma, det luktar fis här! Pierukakka! Pierufiisii! Hihihi!
Tiden rinner oss mellan fingrarna.
