Jourhavande medmänniska.
En kväll förra veckan när jag precis hade påbörjat min cykelfärd hemöver efter dagens arbete noterar jag en bil med varningsblinkers på, och en hysterisk kvinna inuti med mobilen i högsta hugg, vid rödljusen på en av Uppsalas mest trafikerade gator.
Jag skulle över gatan men blev mer bekymrad över vad som hänt henne. Hade hon krockat? Hade den skällande busschauffören som hängde med huvudet utanför bussfönstret bakom henne kört in i henne? Jag är ju som jag är, inte som andra, utan bestämmer mig för att ingripa. Utan att tänka mig för, händer allt som oftast.
Behöver du hjälp? hojtar jag till damen i bilen.
Oooh jaa! Jag står här mitt i gatan och jag kommer inte härifrååån! Bilen bara doog! vrålar kvinnan med skräcken i ögonen.
Att hon bara står där mitt i gatan ser livsfarligt ut när bilarna brassar förbi, så jag ber damen att vänta medan jag parkar cykeln mitt på trottoaren. (det var faktiskt en nödsituation...) Men istället för att vänta vid bilen springer hon till MIG vid trottoaren och börjar berätta hysteriskt och snabbt om hur bilen krånglat, att hon varit här hos sin son som åker utomlands i natt och att hon inte har nååågon hjääälp.
Jag försöker lugna henne och samtidigt få henne och fatta att vi måste agera snabbt, så jag frågar henne om hon får i friläge på sin automat-saab. Det trodde hon så hon kliver i och får i friläget. Med fara för mitt liv hastar jag ut mitt i gatan och försöker börja putta på bilen. Jag vet av erfarenhet att en bil inte känns så jävla tung att rulla när man väl får igång hjulen att snurra.
Som av en ren tur kommer en kille förbi vid övergångsstället och ska över. Han tittar lite funderande med låtsas inte se så mycket. Det går inte för sig! tänker jag.
Hörrö du! Kan du hjälpa mig att putta den här bilen ner till korsningen där borta? hojtar jag till den förvånade killen som snurrar lite hastigt på huvudet. Han trodde säkert jag var full eller nåt.
Han ställer snabbt upp i alla fall och innan vi vet ordet av är tanten på en sidogata, med kropp och bil i behåll. Jag tackar killen för hjälpen, han ler vänligt och kvar är jag och damen.
Hon tackar mig innerligt för hjälpen och undrar frågande vad hon nu ska göra. Jag råder henne att ringa sos alarm för att bli kopplad till jourbärgning, ställa ut en varningstriangel så hon inte får böter och be att få bilen undersökt återigen. Inget av detta av hon medveten om.
Får man ringa sos alarm för en sån här sak? undrar hon förvånat.
Klart man får, det är ju en nödsituation! menar jag.
Jag får en kram och hon tackar både mig och himlen för att det finns vänliga medmänniskor. Inna vi skiljs upplyser hon mig om att det är dags för både ny bil och nytt märke. Det blir nog ingen mer saab för mig... muttrar hon.
Ja jaag var bara glad över att få ett plus i kanten hos the old man up there.
Var hemma och blev stekt.
Grejen var väl också att jag inte planerat att bli så välstekt eftersom jag inte låg "och pressade" som somliga engagerar sig åt. Maken till och bli rastlös! Jag kutade omkring hela lördagen på ett fält och dirigerade audibilar till sina utställningsplatser. Utan att jag tänkte på det brände solen som sjutton och fröken Therésa blev lite röd.
Var ska man använda dig som stopplyse någonstans då? var det någon man som så hyggligt konstaterade. Ok ok, jag fattar piken. Jag ser då åtminstone inte ut som ett spöke.
I övrigt var veckan hemma i Hedemora mycket intensiv med kel, grill, massa sol, bad, daldansen, party party, folk och folk, packa in bilen och packa ur bilen, åka fram och tillbaka och.... you get the picture. Men så jävla roligt jag haft!
Nån liten bild ska jag väl förhoppningsvis få upp snart också tycker jag. Nu när mobilsladden har uppenbarat sig.
Hedemora lever upp.
Parken hägnas in, tivolit byggs upp, stora scenen görs i ordning, öltältet riggas och både langosvagnen och thaivagnen dyker upp som en god vän för att göda alla fyllisar på nattkröken när man ölat klart i tältet och diggat färdigt till Rootvälta, Ebba Gold eller kanske Petter? (som ju också ska spela) Party i dagarna tre på min ära minsann!
Detta är ju en tradition som hållt i sig i över tio år och det året som Daldansen tog "paus", (eller vad fan de nu gjorde... bytte ägare, konkade, who knows.) så kändes det ärligt talat väldigt tomt. Men nu är de up and going igen och det ska bli så jädra rajtan tajtan så det är inte klokt.
Ännu en anledning och få dricka lite god öl i goda vänners lag, alltså. Livet är för kort för och ha tråkigt.
Bäst på fäst.
Jag sitter och lyssnar på årets bästa radiokanal Radio Seven och får genast lust att sjunga Fest, fest, jäättefest! Jag är den som festar bäst!" Så det så. Daldansen, here i come!
Cheers mate!
Hem till de mina...
Ibland behöver man en sådan där mysig och lååång ledighet med bara kärlek, skratt och roliga händelser. Nu är det tid för det tror jag. Jag ska hem till de mina i morgon och träffa alla underbara människor på Hedemoraplan. Syskon, vänner, pojkvän är det som gör livet värt och leva. I löve it. Uppsala får vänta på mig, i´m outtahere!
Parentes: Fick cykla i spöregn och åska till jobbet idag. Blöt.... och förresten! Varför luktar det alltid daggmask/äcklig groda ute på vägarna när det blir blött?
My löve.
Brollan, aka Lantisnyllet
Hanna, my princess.
My prince, och gudson. (Observera syrrans jättesvensson-foppa
i bakgrunden.)
It´s like summer in a bowl.
Jaaag går och fiskaar... iaf med mina bröder.
Döm inte hunden efter håren.
På ytan ser jag alltid cool ut. Inombords skriker jag.
Ett kärt möte.
Ja, jag jobbar. Hela helgen. Uppsala är nog alldeles förtjust för att få ha mig i sitt gap i hela tre dagar. En lördag som annars skulle kännas helt bortkastad blir nog inte det i morgon. Jag ska picknicka lunch i stadsparken med en av mina allra allra närmaste och bästaste vänner, Norrbo. Jag är så glad att hon är hemma i Uppsala igen. Har bott och arbetat här i över fyra månader nu men vi har inte kunnat setts förrän nu.
Vi slet journalistlinjen ihop, vi har tjafsat ihop, garvat ihop, tränat ihop och säkert skällt på stackars Norrbo alldeles för många gånger på grund av alldeles för löjliga anledningar egentligen.
Men hon är tuff, hon tar det, hon sväljer och ser bortom mina floskler och brister. Är det inte så en riktig vän ska vara så säg? En riktig guldklimp som varit ute och svirat i både Sydamerika och staterna så mamma Hongisto blivit riktigt orolig.
Det är därför det ska bli så otroligt jävla kul och se henne! I vilken ände ska man börja och berätta allt?
Oj, vi får nog bryta ner det i fler sessioner känns det som.
Muntra upp lite.
Ehm... det här är ingen ekologisk banan.
Sluta fråga en massa.
Tystnad.
Vet ni hur många gånger jag har fått den där frågan den senaste månaden? ALLDELES FÖR JÄVLA MÅNGA GÅNGER för att jag ska lessna på mitt jävla skitliv till vikariehattande, och varje gång den där frågan ekar i skallen på mig far tankarna dit igen. "Jävlar i helvete. Jag har inget fast arbete. Jag vet inte varifrån mina pengar ska komma om en månad. Jag har ett hus. Jag har en sambo som saknar mig. Jag har ingen semester. Jag har bara korta ledigheter på några dagar hit och dit."
Jag lovar er, det är som att doppas upp och ner i en tunna med skit varje gång någon ställer den frågan. Så please, don´t.
Det var väl ett jävla gnäll!
Sambon har ett kanonjobb i dalom som jag inte tycker han ska lämna, och jag har ett görbra jobb här i uppsala som jag inte vill lämna (och det vill inte han heller att jag ska göra) eftersom man inte vet hur länge man får bli kvar. Då jobbar jag gärna så länge det går med tanke på erfarenheten jag får. Journalistjobben växer inte på träd direkt, så då gäller det och tänka både en och två gånger innan man ger sig iväg på nya äventyr.
Trots allt, Uppsala ligger inte så heemskt långt borta. Det är ett evigt gnäll på den här lantisen, men jag är född sån.
Hjärna eller hjärta?
Synd att jag egentligen trivs väldigt bra i Uppsala, men ibland känns det som man lär satsa lite på kärleken å. Om jag bara kunde ta med mig min lillaStora kärlek i en matlåda och nära på den tills jag kommer hem till huset i Hedemora igen, vore det bra. Men nu kan jag ju inte det. Skit.
Jag slits mellan om jag ska dumpa Uppsala till hösten och åka hem på vinst och förlust, jobba extra någonstans och agera god hemmafru eller om jag ska arbeta så länge det bara går på denna trevliga tidning. Ju längre desto bättre, karriärmässigt. Just nu vet jag fan inte om jag ska tänka med hjärnan eller hjärtat. (Det är detta som upptar mycket av min hjärnverksamhet just nu, därav bristen på blogginlägg.)
Men va fan? Är verkligen karriären det viktigaste i livet? Seriöst.
Elle?
Behöver lite kommentarer om färgen tack!
Storstadspuls klarar jag mig utan.
Jag ryser, för jag saknar den inte alls! Jag älskar det lilla och pittoreska som Uppsala för med sig. Som att staden har klätt sig i en kostym som är en storlek för liten. Den har så mycket mer. Det ser så mycket ut som en småstad men har massor som lurar under ytan.
Med Stockholm är det ju nästan tvärtom, om du frågar mig. Storstadspuls, mycket människor, så mycket att se så mycket att uppleva. Risken är nästan att man blir besviken istället eftersom huvudstaden ligger där och bär upp allas förväntningar på sina axlar. År efter år.
Summa sumarum; Stockholm har blivit överskattat med tiden, Uppsala är alldeles för underskattat. Öppna ögonen, se på allt det underbara som finns för sjuttsicken!
En lurad uppsaling till Hedemora.
Juli månad har slagit till i Uppsala och jag är... tom. Det känns mycket märkligt måste jag erkänna, jag som alltid har nåt att glappa med käften om. Men nu ba... tomt. Tomt, tomt tomt.
De säger att värmen skall komma tillbaka till Uppsala, får hoppas den hänger med mig hem till dalom när jag återigen far dit på fredag efter ett pass med sex jobbdagar.
Utan att möta kära sambo i dörren dock. Han är visst ute och far med sina polare på den dära ön... vad heter den nu, dit man åker båt, dit alla stekare åker på sommaren, där Markoolio har restaurang, de har den där ringmuren (vid det här laget har jag levererat så jädra många ledtrådar så jag behöver nog inte ens nämna det rätttiktiga namnet), där trisslotten hade bott om den kunnat prata. Jaa jaa, Gotland.
Kan man lura ut en lantis till uppsala, så kan man minsann plocka in en uppsaling TILL landet. Jajjamen, det har hänt! Min fina vän härifrån stan besöker mitt residens i lantis-Hedemora på lördag. Ska bli kanon-kanon-jävla-kanon-kul!
Och hör på fanken, hon lät till och med lite entusiastisk. Inte så ofta man får den reaktionen på en sån exotisk stad som Hedemora. Uppsala har fått konkurrens. Vi får väl hoppas att damen inte blir besviken, men jag ska å andra sidan göra allt för att vara en bra tourguide.
