Det ryms mycket i en skalle

Eftersom Nicke inte har förmånen att kunna känna miraklet sparka och ha sig i magen, så som jag kan göra, så överraskade jag honom med en present häromdagen; Boken Du ska bli pappa, av Dick Sundevall. Jag tänkte att det kan vara ett sätt för honom att roas, läras och samtidigt kunna bonda lite över hur det känns. Fast ur en mans synvinkel. 

Hittills verkar den i alla fall göra succé, och små bitar som han läser upp ur boken har visat sig ge mycket lugn åt mig också. Bland de första styckena han slog upp i boken, när han bläddrade igenom den, var stycket om att handla grejer till bäbisen. Dick Sundevall skrev något i stil med: Enligt min mening kan man gott och väl börja köpa saker till barnet i god tid. Om det mot förmodan skulle gå åt skogen, så är väl en inköpt barnsäng det minsta problemet.

Han har SÅ rätt! Det är ju "bara" saker. Snacka om att det gjorde mig lugn. Visste väl att boken skulle bli ett bra köp. Så - i dag hämtar vi vagnen! Wee!

Jag blir så jävla förbannad när jag botaniserar i lite Hollywood-gravid-bebis-skvaller och läser att kändisar ger varann råd om hur man "hardly att all går upp någonting ALLS i vikt när man är gravid"-bullshit. Va fan!

Förfäras när jag ser bilder på gravida Victoria Beckham där hon stolpar fram på skyhöga klackar, smal som en pinne, och ska föreställa sig vara gravid i nästan sjätte månaden. Jag kan verkligen inte fatta hur man INTE kan tillåta sig själv att få gå upp lite i vikt när man väl har den här underbara perioden i sitt liv?
Nu påstår jag inte att jag själv skottar i mig av allt möjligt som står i närheten, bara för att jag kan, men nog sjutton är jag mer tillåtande. Om jag inte får äta det jag är extreeemt sugen på när jag är gravid, utan bara måste tänka på att äta hälsosamt och motionera så är jag nog ett steg ifrån psykiskt utbrott. Fan va jobbigt det måste vara! Huvudsaken man har en utarbetad plan om hur gravidkilona ska försvinna efteråt liksom. Vilket jag har.


Jag trodde en graviditet skulle handla om att få njuta och att slappna av, inte att stå och granska sig själv i spegeln med måttbandet, grina och få ångest för att man inte får på sig de där size zero-brallorna längre. Ååh guuud, jag mååste ha storlek 34... buhuuu. For fucks sake - get real! Så jävla glad att jag inte bor i Hollywood, för om jag skulle det så vill jag i så fall vara Pink - hon är minsann en glad, fet och väldigt gravid OCH normal kvinna. Enligt bilderna i alla fall.

Mini miiiini-kulan och pinnar till ben. Sjätte månaden.
Ingen foglossning eller svullna fötter här inte... *mutter*

 

Såå ska det se ut. Lite dubbelhaka, svullna ben och fina bulor både
här och där! Heja Pink!

Satt i soffan med magen i vädret och tittade på lite söndagstv. Atjooo! Attacknysningen från helvetet så jag knappt hann reagera. Vad händer? Liiite kiss smet ut. Hyggligt värre.
En av biverkningarna med graviditeten är tydligen att man råkar halvt kissa ner sig lite då och då, när sådant där eller liknande händer. Jag klagar inte, men det vore ju trevligt om man vore beredd NÅGON gång i alla fall... Tur man hade skydd i brallorna. Jag lär mig! Och nu pratar jag inte blöja om ni trodde det, ha ha! SÅ långt har det inte gått. Än.

Apropå skydd så är jag i alla fall skyddad nu under graviditeten, betalade in premien för försäkring i dag - känns riktigt bra. Även om jag innerligt hoppas att jag ska slippa utnyttja den. Men det är väl lika bra att ta det säkra före det osäkra. Nu kan jag tryggt känna pys sparka loss där inne, se magen växa och se minibulorna som uppenbarar sig utanpå magen lite då och då som ett tecken på prima liv. I dag gav haon Nicke en redig ninjaspark i örat, när han lyssnade in i magen. Vilken kärleksstund det var.

Påsken har varit kanon också med magvisning, grill, snack och mys med mina gymnasiebrudar - de är bäst. Vi har även hunnit med lite påskmiddag hos svärpäronen och solskensutflykt till Korsån i dag där vi njöt av grillat, lite påtning i landet, solsken och fågelsång. Nu ser vi framemot en sista ledig dag tillsammans innan vår gemensamma långledighet når sin ända och vardagen gör sitt återtåg. Valborg nästa.

I morgon hägrar ett barnmorskebesök - och om jag så törs säga så är jag inte speciellt orolig i skrivande stund. Känner av en liten utbrytarkung/drottning där inne som försöker ta sig ut, möblera om, gympa eller vad haon gör där inne! Det är så fruktansvärt underbart så jag blir både full i skratt och tårögd. Helst samtidigt. Vi har nog en stark liten krigare där inne med hälften finnblod. Sisu! Vi ger oss fan inte i första taget, ha ha!

Så det är väl bara och hålla tummarna att Maggan ger tumme upp i hela protokollet. Vi har också kommit underfund med att vi nog vill göra ett till ultraljud, ett så kallat tillväxtultraljud. Bara för att kolla upp allt, för säkerhets skull. Få se vad Maggan tycker. Men enligt Uppsala akademiska så kunde vi mycket väl önska det. Och det är ju faktiskt vår graviditet, inte Maggans. Men det är skönt och bolla lite med henne ändå. Barnmorskan alltså.

Jag har varit så jävla modig att jag anmält mig till gravidyoga nu också! Den 5 maj börjar det i gävle och det ser jag verkligen framemot. Ska bli skönt att försöka få bukt på krämporna genom skön meditation, försiktig stretch och andning. Yoga passade ju mig väldigt bra för 1,5 år sedan då jag gick senast. Det hela äger rum på Gävle yogaskola och jag har en good vibe. Peppar peppar, måste man ju säga.

De ska tydligen prata skrock (apropå det) på Karlavagnen ikväll. Bäst och ratta in klockradion.

Jag har nog tappat räkningen för hur många gånger jag har sprungit på toa i dag. Första gången inleddes klockan 4.30 med ögon som streck och hasande fötter i mörkret. Undrar hur många gånger jag går på ett dygn egentligen? Tack och lov att jag sover när jag väl sover i alla fall. Dreglar och har mig - väldigt fresch.

Nästa vecka är det barnmorskebesök igen då, och jag känner mig väldigt lugn i nuläget. Pys gör mig glad varje dag den gör sig påmind genom små rörelser där inne. Bara och hålla tummarna att haon växer som den ska!
I dag började pickarna i magen innan jag ens hunnit ur sängen... det kändes så otroligt mysigt och jag kunde inte låta bli att för mig själv tänka: Du är så efterlängtad, älskade lilla unge. Sen började dagen med allt kissande.

Jag VET ju att det är några stycken som är inne och läser/loggar in här nästan dagligen, som också fått barn. Varför inte ge er åsikt på det jag skriver om i kommentarsfältet? Lat, bråttom, inne i förbifarten, bara nyfiken med jävligt osocial... anledningarna kan va många till att man inte kommenterar - men i ärlighetens namn tar det ju inte lång stund. Vet jag ju själv när jag tvekar ibland.
Jag menar inte att ni ska bajsa ur er något krystat bara för min skull (jo lite för min skull, bara lite...) men jag är ganska säker på att någon av er allt som oftast sitter på något man vill skriva men skiter i det.

Om inte annat blir jag alltid skitglad av att få jämföra lite... som det där med sparkarna jag skrev om till exempel, sånt där brukar ju vara väldigt olika. Eller?!

Anyway... det är lika kul för mig att läsa kommentarer, som det är för er att läsa mina inlägg. Det var dagens reflektion från mig till er!

Undrar hur lillfis ligger där inne just nu ja´... tycker mig inte alls känna lika starkt att den "knölar omkring" och buffar. Satte mig dock framåtlutad nyss efter att jag tagit på mig mina byxor, och tack vare att det skär in litegrann i nedre delen av magen så kunde jag känna hur det rumlar runt med jämna mellanrum. Puh. Man blir ju lite nojig... även fast jag läst massor om att de har gott om plats än så länge där inne, och kan ligga inåt, nedåt och inte alltid att man känner att de sparkas.

Jag är en sådan som vill att allt ska vara sig likt varje dag! I alla fall i det här fallet... men jag får väl acceptera och roll with it, att det förändras från dag till dag med hur aktiviteten är där inne. Än har jag ju inte passerat vecka 24 (går in i den på måndag, 23+0) så den hinner nog boxa till sig lite! Buff buff! <3

Mamma och pappa hejar på dig pys!

Många av våra samtalsämnen hemmavid handlar nu för tiden om barnuppfostran, och hur vi vill ställa oss till föräldraskapet. Något av de mer triviala, eller inte, frågorna är vilket språk vi vill använda för att tala med barnet. Vi var båda ganska rörande överens om att vi vill lära våra barn finska, och det känns helt rätt!

Jag tycker det känns viktigt, och Nicke är med på noterna - eftersom han också vill lära sig det. Då underlättar det. Plus att jag också får damma av kunskaperna som jag vet finns där någonstans. Att ens rötter finns närvarande är prioritet för mig, och att föra språket vidare till nästa generation. Sedan tror jag det blir lättare för mig att uppfostra barnet, om det får göras på samma språk som jag själv blev talad till med. Kanske är det inbillning, men det är så det känns i alla fall.

Det blir bra både för Nicke och barnet att lära sig finska från grunden med pekböcker och barnprogram. Han har ju redan nu kommit en bra bit på väg och kan göra sig förstådd genom enkla fraser. Han är helt otrolig på att få språk att fastna i huvudet, min Nickster.

Oj oj oj vad jag har varit modig i dag! Vi har varit och tittat på en barnvagn hos en snubbe som driver webbhandel här i Hofors, i dag. Det var ett väldigt bra pris, så vi slog fatiskt till på en duovagn med alla tänkbara tillbehör. Det får bära eller brista - som jag sagt tidigare!

Otroligt tjusig och kändes praktisk att köra med helt vändbar vagn á la kundvagn. Vägde nästan ingenting och hade spärrar och knappar överallt. En hel vetenskap alltså, men det blir nog kanon!