Det ryms mycket i en skalle

Vecka 14 i dag, och visst är det faboulus, härligt, fint och allt det där jada jada med att vara gravid men ibland kan man faktiskt inte sopa saker under mattan som är mindre trevliga och låtsas som att de inte existerar. Det FINNS en baksida av medaljen.

Eftersom jag är känd för att vara mindre diskret i mina uttalanden, tänker jag inte vara annorlunda i min blogg. Ni som läser får faktiskt ta mig som jag är.... ursäkta mig men, jag är förstoppad! Hjälp. Symptomet dök upp som ett brev på posten när jag idag klev in i den fjortonde veckan. Där fick jag för man förra veckan konstaterade att guu så härligt att det är normalt där bak. Jo jo, där fick jag så jag teg.

Klev just ut från en halvtimmes lång flåssittning på dass, utan några imponerande resultat. Nä nu jävlar är det jag som proppar i mig lite extra psylliumskal så man får sig en genomkörare! För jag orkar inte sitta på skithuset och klämma så ögonen ploppar ur hålorna, och så är resultatet ljudet av ett sorgligt liiitet Plupp... Ändring pronto!

Och kom inte och säg att skit är äckligt (eller att jag är äcklig). Alla gör det, alla har det och let´s face it: Skiten avslöjar hur din kropp mår.

Jag har fått en ny dos hormoner i dag, det står klart. Det är en sån där dag i dag då INGET gör mig nöjd eller tillfredsställd. Nicke vaknade före mig i dag och jag blev putt för att han inte väckte mig, helst på ett gulligt sätt. Nicke diskade och jag blev grinig i mitt stilla sinne för att han inte diskat en form också, som visst fick plats i diskstället trots att han sade motsatsen.

Nicke gick iväg till sin studio och skulle spela lite, så länge allt frid och fröjd. Jag sade att jag skulle dra en repa med dammsugaren under tiden så ska vi ses senare. Skickade nu ett meddelande och sade att jag städat klart och snart var på väg. Kände hur besvikelsen steg när han i svars-sms:et INTE berömde mig för min städning. Nästan så jag fick en klump i halsen... han som alltid brukar göra det. Kunde jag höra mig själv tänka och suckade djupt.

Jag är för helvete helt jävla oresonlig i dag!!! Med en överdriven dos hormoner som skjutits ut i min kropp är jag som tickande bomb som har en multiexploderande effekt. Helst lite när som helst också. Fy fan vad jag hatar mig själv just nu för det här. Huur ska den här dagen sluta?

Jag tror inte jag är som alla andra första gångs-gravidos locos. Många blivande mammor som väntar för första gången verkar ju helt överentusiastiska. Jag är inte ens intresserad av att fota min växande mage, det var Nicke som påpekade det för mig förra veckan att vi kanske ska fota din mage vecka för vecka? Jag bara stirrade på honom och sade till slut Varför det? Hur normalt är det liksom.
Fick också låna en bok, som visserligen är ganska rolig, av min syster där det avslöjas allt om krämpor som tydligen inte står i vanliga vänta barn-böcker. Läser jag den? Nä.

Jag lusläser inga forum på nätet som många kanske gör, utan jag kom faktiskt på mig själv igår att jag kanske ska ta mitt ansvar som blivande mor och surfa runt lite på gravidsajterna. Kikade lite bebismagar och ultraljudsbilder. That´s It, inget om läskiga hemorojder, förstoppning och mammaroller. Orka liksom. Läste istället i min nya träningsbok för gravida och gick sedan ut och promenerade raskt i 45 minuter.

Jag vet att jag blir en bra mamma och tänker att Allt ordnar sig, sen. Det jag engagerat mig i är att hitta en gravidyoga-kurs som ligger någonstans i närheten och som äger rum tidigt i sommar någon gång. De säger ju att det här med andning är viktigt. Vore ju en fördel om man hittar ett sätt att hålla sig någorlunda lugn och inte fullständigt ballar ur när dagen D kommer. Återstår att se.

Jahapp, då är "kiwifrukten" (syrran återkopplade till förra inlägget då jag hävdade att jag bara var rund och hårig, ha ha ha! Klockrent.) åter i etern och rapporterar vidare om sina vardagsbetraktelser. Allting lugnt på grinfronten i alla fall. Än så länge. Annars väntar jag väl mest på att magen faktiskt ska börja synas lite mer, för som det är nu ser jag mest överviktig och lönnfet ut. En kiwi.

Konstaterade i går att jag är i ett gränsland mellan mammakläder och mina vanliga kläder. Mina linnen och tröjor börjar se för korta ut, och jag är superbesviken. Kan verkligen inte ha någonting! Och ålar jag mot förmodan i mig i en av mina fina punktoppar så sticker nedre delen av magen ut som en sunkig gammal lastbilschaffis. Charmigt. Byxorna åker ner - och tröjan åker upp. Hjälp. Så - jag väntar och väntar på växexplosion.

Jag tvingade in Nicke och titta på Dating in the dark igår, som går på femman. Inte mer än fair med tanke på alla mornar han tvingar MIG och glo på Days of our lives. Tycker det är rätt kul och se hur paren reagerar när de faktiskt får se hur man ser ut i spotlighten på slutet. Deras reaktioner är helt prislösa, och till slut satt både jag och Nicke i soffan och kommenterade spektaklet.

Mot slutet så valde två av paren bort varann och så till det rafflande slutet där man satt och lite funderade på huuur det skulle gå. Skulle hon välja honom, trooots att han hade utländsk bakgrund som de faktiskt inte hade pratat någontiiing om, enligt tjejen. Och så kommer hon ut på balkongen. De förenas i en kram och åker iväg i bilen hand i hand. De ler mot varann och fnissar.

Och som av en slump vänder jag blicken mot Nicke som sitter i fåtöljen och bevittnar återföreningen. Inte nog med det, han ler väldigt förnöjsamt åt det hela. Värst va du ser nöjd ut, flinar du? frågar jag, och kunde inte låta bli och tycka att det såg så gulligt ut.
Jaha, oj. Fan också. Va missnöjd jag känner mig att jag faktiskt såg så jävla nöjd ut. Det här får du aldrig tala om för nån, uppmanar han mig och spärrar ögonen i mig.

Det är konstaterat - hur hård man än försöker framställa sig så gillar vi alla lyckliga slut.

Jaha ja, det här med graviditet tar ju lite på mina psykiska krafter ibland måste jag erkänna. Till alla som varit gravida behöver jag bara säga ett ord: Hormoner. Fuck the hormones va jobbigt det är alltså!
Antingen gråter man för att allt brakar ihop, eller så gråter man för att något fullständigt befängt är otroligt vackert och fint. Jag hatar mig själv för att jag ibland fräser som en katt, inget är bra, jag känner mig aldrig nöjd och allting görs på fel sätt - vilket resulterar i citron i fejjan eller en klump i halsen.

Igår städade jag, och grinade samtidigt. Behöver jag säga mer? Varför vet jag inte riktigt. Jag misstänker att det var i samma veva som Sid attackerade en sladd jag hade i handen, vilket resulterade i ett jävligt svidigt och svinont hugg i baksidan av låret, och att Nicke missat att vi skulle städa lite i går gjorde att helvetet brakade lös. Kombon smärta i låret och någon skum besvikelse över Nickes tillfälliga minnesförlust gjorde att hela världen rasade samman. Fjantigt? Svar ja. Överdrivet? Ännu mer svar ja.

Så jag gick omkring här hemma, plockade och grinade. Nicke försökte krama mig mitt i städandet men jag fräser bara Låt mig va! Visst låter jag hysteriskt trevlig? Eller inte. Det här med tillgivenhet är svårt för mig när jag är ledsen, ännu mer när jag blir hormonstinn. Om någon kramar om mig och tröstar så gråter jag bara ännu mer.  Till slut grinade jag bara för att jag grinade, tårarna sprutade, snoret flödade och jag hulkade nog några gånger också på slutet. Fy fan vad man håller på.

Tur att man har en man i sitt liv som säger följande till en när man bara känner sig hårig och fet: Du är ju min tjej, mamma till mitt barn och du är jättefin! Då började jag nästan också grina. Hopplöst fall.

Nicke har investerat i en ny mobiltelefon som han känner sig så stolt över. Jättebra och rolig kamera och filmkamera som filmar i HD-kvalitet. Väldigt imponerad själv om jag får säga. Han var värd denna Sony Ericsson Vivaz med touchskärm, med tanke på att hans nuvarande nästan trillar sönder bara man tittar på den. Skämt åsido, han tyckte väl det var dags och uppdatera sig lite.

Så nu har det fotats hej vilt det senaste dygnet och häromdagen kom Nicke på panoramafunktionen, som fungerar lite som ett titthål i ytterdörren. Man fotar i tre sekvenser och så blir det widescreenbild. Coolt. Så för er som inte hälsat på oss än (tråkigt hörrni! Det är faktiskt inte bara vi som ska behöva hälsa på folk jämt...) så visar vi en liten glimt av vårt vardagsrum. Så - KOM OCH FIKA! Pöss på er.

Om det är något jag gillar med Hofors just nu så är det faktiskt Rondellen pizzeria. Trevliga gubbar bakom disken som alltid har ett leende på läpparna, är trevliga mot kunden och bjudet ALLTID på något när man handlar! Är det inte pizzasalladen så är det beasås eller vanlig sås. Det är ju sånt som gör att man återkommer! Förstås jättegoda pizzor också. Mums. Imorgon kör vi en dalarnatour igen - tänkte besöka kära far och Yvonne ute i skogen (läs Olshyttan) och sen svänga förbi vinkelboda och mor med familj. Pia bjuder på tacos till kvällen så dit beger vi oss när skymningen faller! Blir en kalaskul start på helgen tror jag.

Då är vi hemkomna igen från skogen, Korsån, för denna gång. Första gången i år och jag måste säga att det har en speciell plats i mitt hjärta redan nu. Inte bara för att man får springa på iskallt dass, pissa i en potta på natten, elda som en tok för att hålla stugan varm och slippa el, utan det har också en speciell plats i mitt hjärta för att jag och Nicke hade vår första dejt där. Hjärta hjärta hjärta.

Jag ser på honom i ett helt annat ljus där ute. Här hemma tramsar man ju omkring i den vardagliga lunken men där ute blir det lite special. Det har varit kanonskönt att bara vara där ute och umgås med Nickes föräldrar och familj med massa påskmat, lyssna på radio, läsa Hemmets veckotidning på bäddsoffan, steka sojakorv på vedspisen och få tiden att passera genom att spela spel.

I lördags kväll spelade vi något som kändes som världens längsta och nervigaste omgång av Jenga. Ni vet när man ska stapla ett torn så högt det går utan att det rasar? En sak står klar; Jag är för jävla nervklen för såna spel. Jag skakade som ett asplöv när jag skulle pilla ut en bit. Tvingade alla att hålla truten och lämna bordet utan armbågar, ha ha!

Igår så kom vi hem igen och mötte två glada kissar i dörren. Solen sken så vi tog en påskpromenad med Sid i selen och Azrael uppmuntrandes (läs Jamandes) bredvid. Det var så skönt så. Den här veckan kommer bara flyga förbi har jag en känsla av. Things to do, places to go! Och så får faktiskt valborg komma nu, så vi kan mysfixa på balkongen!

Det är bara skärtorsdag och jag har moffat i mig godis så magen står rätt ut. Redan! Äh va fan... det är så det ska vara under påskatider. I morgon far vi till Korsån och förhoppningsvis ska vi hinna packa och fixa kattvakt innan dess. Men det ska väl gå fint hoppas jag. Ser framemot mysmiddag i stugan!