Det ryms mycket i en skalle

Jag säger som min underbara vän Linda: Fatta vad tråkigt om livet vore perfekt, vad skulle vi då leva för och sträva efter om vi redan uppnått alla våra mål?!

Hon har en poäng, min kloke vapendragare.

Jag gapar som en fågelholk idag. Jag är tom, jag fattar ingenting. Det är inte ofta jag greppar saker när det sker snabbt, men i dag är det lite udda.

Det är konstigt hur saker och ting kan förändras. När jag äntligen vant mig vid tillvaron och vardagen som kommer med den, så ska den kanske ändras! Nej, nej, neej... Too much is changing! för och citera Joey i FRIENDS.

Förändringar - bra eller anus?

Jag imponeras verkligen av de personer som på riktigt tror på evig kärlek. Nothing lasts forever, var det någon som sjöng på radion häromdagen... och hur i hela fridens namn kan man lova någon evig kärlek, eller tills döden skiljer oss åt när det är ett löfte man omöjligt kan ge en annan person. Hur mycket känslor man än hyser för någon! Man har ju ingen aning om vart livet tar vägen med en. Skilsmässosiffrorna talar ju sitt tydliga språk. "Jag lovar att älska dig så länge det känns bra" låter som en mer realistisk vinkel.

På senare dagar har jag lyckats bli både cynisk och romantikintolerant. Mer än vanligt. Jag har tappat tron på det här, hela det här konceptet om jag ska vara ärlig. Va fan ska man med kärlek till egentligen? All denna ovisshet, alla dessa smällar, all denna smärta och spela med sitt hjärta som insats. Är det verkligen värt det? Love bites, not beats.

Skön sovmorgon utan stress. Soffmys i soffan fulladdat med sex and the city-avsnitt med regnet utanför fönstret. Stekta potatisslantar och mos från lappens. En lång och skön dusch. Intressant film däremellan. Mysbyxor. Fräscha sängkläder. En bra bok. Erik Linder´s Tro.

Man gör vad man kan för att få sig själv och må bättre en sådan här grå söndag. Att tankarna ständigt finns där har jag redan accepterat, jag tröstar mig med att hoppet alltid är med mig.

Undrar vad jag har tänkt med egentligen? Har jag tänkt alls? Hur fan har jag lyckats kunna inbilla mig att jag orkar ta hand om och bry mig om någon annan än bara mig just nu? Tror fan inte jag pallar med några commitments eller kontrakt alls just nu. Eller jag vet att jag inte gör det. Nu är det bara jag... och jag.

Det kräver nog med energi bara det. Har jag tur lyckas jag känna mig tillräckligt skitzofren en dag, och då känner jag mig inte så ensam. Då är det bara jag, jag och mina demoner. Det är så det brukar se ut nu för tiden. Men det trivs jag med.

Bara jag vet hur jag fungerar, och demonerna kan vi se som mina hunsade hundar som jag skickar ut genom ytterdörren när det blir för mycket. Tro det eller ej, men jag och min lilla familj är rätt lycklig.
Någonstans mitt i alltihop är jag nog rätt nöjd att jag lyckas hålla mig själv i schack just nu. I lagom hårt strypkoppel. Det som kommer sedan, kommer. Om det kommer. När det kommer, och varför. Jag orkar inte anstränga mig längre.

I`m going to the place where the pain feels like a different kind of pain. I´m going home, to the place where i belong. Maybe there´s something waiting for me. Don´t get me wrong, i´m not running from the life thats been choosen for me. I´m gonna live it, i´m just going home.

Tack Daughtry för att ni sjunger ur det jag ibland känner.