Det ryms mycket i en skalle

Lite uppladdning inför kvällens händelser med Dagens horoskop:

Någon i din närhet vill gärna bestämma, men det är inte säkert att det är rimligt att låta vederbörande göra som han eller hon vill. Var klar över dina egna gränser och prioriteringar.

Relationer: Du tycks ha god förmåga att undvika brännande samtalsämnen. Din talang att konversera är mycket uppskattad.

Jag vet inte om det är jag som inbillar mig men det känns så smått som att arbetsglädjen börjar krypa tillbaka. I går var jag totalt fokuserad hela dagen och skrev tre artiklar. Det kändes gött när jag väl satte mig i bilen och styrde kosan hem till min Betty för filmkväll med tjejerna. Mina tjejer. Så glad gör att ni gör mina nuvarande gråa vardagar fulla av glädje, skratt och kramar.

Livet har helt klart tagit en ny vändning och jag ser på den som världens värsta fiende och samtidigt med lite, lite spänning. Fast i samma sekund som jag tänker på det sistnämnda så rusar jag tillbaka i tiden och undrar om det ändå inte var bra som det var? Hur hamnade jag här? Vad försöker universum och all världens högre makter säga mig? Den som lever får se, i guess. Fan att jag saknar honom så djävulskt bara.

Jag är med lägenhet. Ett steg i rätt riktning men samtidigt ett steg längre bort från M. Bitterljuv känsla. Vill vara glad men kan inte riktigt finna den där äkta glädjen när något roligt händer en.

Det blev som en naturlig reaktion när allt blev klart att jag ringde honom och berättade. Det är liksom så jag har gjort de senaste åtta åren. Händer något roligt i mitt liv, vill jag dela det med honom. Nu då? Äh, skit. Det här är far beyond tuffare än jag någonsin hade kunnat inbilla mig.


Och jag har det jobbigaste framför mig, att faktiskt flytta och dela upp våra gemensamma saker. Gråta livet ur mig när jag ser hur allt vittras upp och försvinner. Hur fan ska jag orka?

Vad är det för jävla skitsnack om att Ensam är stark? Den som kom det uttrycket, talesättet eller vad fan det nu är borde eliminieras. Nu. Allt jag vill är att inte vara det liksom. Trots att vänner och familj visar hur mycket de bryr sig om mig genom kramar, prat, sms, mail, msn och kommentarer här, så känner jag mig ensam. Det är ett stort hål i mitt bröst. För du är borta.

Det känns som jag varit ner i helvetet och vänt. Det är nu en vecka sedan. Kanske kanske är jag på väg tillbaka till livet, så sakteliga. Jag vet inte. I dag har jag återvänt till arbetet i alla fall efter att på en vecka ha startat min sorgeprocess. Skönt och skingra tankarna och göra något annat, och att inte allt i vardagen bara cirkulerar kring mig.

Detta inlägg är med all säkerhet det mest svåraste inlägg jag någonsin måste tvingas skriva. Jag vill skriva det, ur rent terapisyfte och för att själv fatta att det faktiskt hänt och för att berätta de läsare jag inte orkar ta det muntligt för.

Vet inte om någon av er någonsin upplevt hur det bildligt talat känns hur mattan oförberett rycks bort under fötterna på er så att ni stapplar till, ramlar och det gör så jävla fruktansvärt ont. Alternativt att ni faller tio meter ner i betonggolvet och man bryter både armar och ben. Det tar tid att läka. Det finns ingen medicin, inget bot, inget piller att ta emot det onda.
På Magnus initiativ har vi beslutat oss för att gå skilda vägar på obestämd framtid. Det gör så fruktansvärt ont när man inte längre finner sig på samma sida i livet, när någons känslor för någon börjar ifrågasättas och den andre börjar vackla, men att skriva detta känns desto mer läkande.

Jag och M är absolut inte osams på något vis, vi har under en veckas tid pratat om detta, vänt och vridit och kommit fram till att det inte går att strula med någons fria vilja, och jag känner själv att jag måste få distans till allt efter att jag fått dessa nyheter levererade till mig. Något har för alltid förändrats mellan oss och jag skulle omöjligt kunna fortsätta som vanligt inom en kort framtid. M måste vara ensam, jag måste vara ensam.

Vi är numera överens om det mesta, men smärtan finns där och kommer förmodligen alltid finnas där, även om den svidande känslan lättar dag för dag. Vi är varandras bästa vänner och delar så många minnen tillsammans. Det enda vi måste göra, och vill göra, är att fortsätta umgås för att uppskatta allt roligt vi delar.
Är det något som känns naturligt så är det att ta upp telefonen och ringa magnus i något som känns som fem minuter. När man lägger på har vi pratat i 25. Det är så man gör när vi har nästan nio år på nacken. Det är inget man bara glömmer, och det är vi båda överens om.

Tröstande ord värmer, min telefon står öppen och det gör M:s armar också. Vi ska ta oss igenom det här tillsammans. Det är inte lätt för någon av oss.

Hur långt ska man gå i en blogg egentligen? Ännu en fundering ur djupet av min hjärna. Då menar jag inte med hur man beter sig gällande lagar och så vidare, utan hur personlig ska man bli? Det är så svårt. Det verkar som att många till exempel lösenordsskyddar sina bloggar så fort populariteten ökar och ögonen på en blir fler. Att man som skribent inte känner att man kan skriva vad man vill.

Ok, men varför starta en blogg över huvud taget då om man driver en så kallad dagboksblogg? Jag kan förstå personer som bloggar för sin familj, släkt och nära vänner som är på distans eller att man är en offentlig person vars bloggadress av misstag kommit ut. Men att folk faktiskt läser och lite fler om man är duktig bloggare borde man ju vara medveten om när man kastar sig in i leken.

Och då frågar jag mig, hur personlig ska jag bli? Jag vill ju inte skriva något som sedan vänds emot mig eller att folk på stan säger jaså du, hade du tvättstuga igår du? eller blev köttfärslimpan lyckad i onsdags då? Ändå vill jag blogga. Knepig balansgång det här.

Om man är uppmärksam ute i samhället kan man både se och höra roliga saker som bekant. Jag tänkte denna trökiga, regniga och mörka jobbmåndag att jag skulle muntra upp mig med en grekisk sallad till lunch och traskade således till lokala pizzerian.
Levererar min beställning och sätter mig för och vänta på maten, sms:ar lite, glor lite... lite halvt rastlös och konstaterar att jag längtar till jul. Apropå ingenting. Konstaterar också att det är väldigt många som faktiskt äter ensamma på lunchen. Räknar till hela tre bord där ensamma själar sitter och mumsar på diverse pizzabitar och strips samtidigt som de kollar på tv:n som sitter på väggen.

Vid bordet längst ner sitter två unga tjejer som reser sig för att gå ut efter avklarad matätning. Där jag sitter med min mobil och sms:ar, hör jag hur de småpratar på vägen mot entrén.

Asså, jag känner mig såhära värsta fluff!
Aah, jag mää!

Sen går dom ut. Och jag måste stirra ännu hårdare ner i displayen för att jag inte ska börja rådflabba där inne på pizzerian. Klockrent uttryck ju! I feel you baby, sade jag till mig själv småfnissande och hade då övergått till att korrläsa deras matmeny på väggen.
Vad sägs om en Marghreta till lunch? En caio caio eller Gud Fader (som är i himmelen?) kanske? Eller varför inte en Dala Vegetarist eller orintale. Ett väldigt lättsamt nöje en måndag helt enkelt.

Alltså, man bara MÅSTE älska Elvis! Och då menar jag inte Elvis som i honka honka burnin love-Elvis, utan elvis the comic så klart. Festligare sköldpadda får man leta efter, och någon mer serie där man känner igen sig och sina små vardagsbekymmer får man nog också leta efter. Här är dagens Elvis. Läs, le och garva helst.

Först kom singeln. Sen kom videon (som de har plockat bort länkningen på youtube så jag kan inte visa den på min blogg längre. Får hänvisa till hemsidan isf) och nu väntar jag med spänning på albumet! Jävlar va jag ska digga. Hittade ett klipp på tuben från när de producerar skivan, och tänkte att det måste jag ju dela med mig av till alla gamla som nya Darinfans! Som vanligt, om inte annat så digga för min skull.

Jag har trampat i bajs. Mysigt. Nyss varit ut på ett jobb och fotat söta dagbarn på ett jippo i en lekpark, och så klart så lyckades jag trampa i någon form av skit. Vad det luktar så misstänker jag kanske katt?
Kände hur det buktade inåt under sulan när jag promenerade tillbaka till bilen, och när jag lyfter på min fina adidas och tittar under så uppenbarar sig detta.

Hysterisk över kattskit som jag är börjar jag frenetiskt dra skon på asfalten. Säkert någon som såg mig och tyckte jag såg rolig ut eller vad gör hon knäppskallen? Men jag kan nästan lova att ni skulle göra desamma. Ingen tycker denna företeelse är särskilt rolig. Trivia visst. Onödigt vetande, visst. Måste jag dela med mig av detta? Sjävklart. Jag fiskar sympatier. Inte ens en journalist vill sitta i en bil och lukta kattbajs.

Det är fredag, det är fredag… say no more.

Jag har under de senaste dagarna börjat fundera kring det här med fenomenet blogg, som växt så lavinartat de senaste dagarna och som gett så många olika konsekvenser. Popularitet, impopularitet, avsky och i värsta fall hat, förtal, kändisskap och dess medaljs baksida och texter som väcker känslor.

Såhär säger webben om blogg:
... Varje inlägg behandlar ett visst ämne, och en blogg kan bestå av flera bloggare som samarbetar. Vissa bloggar kan handla om flera olika ämnen, medan andra är fokuserade till ett visst ämne som bevakas ur olika aspekter.
... Man kan också dela in bloggarna efter anledningen till att bloggen skrivs. Man kan då tala om politiska bloggar, dagboksbloggar, företagsbloggar, marknadsföringsbloggar, affärsbloggar etcetera. Att använda en blogg som en öppen dagbok är mycket vanligt.


Jag drar den slutsatsen att oavsett vad man vill framföra, visa eller berätta så har varje person som skriver rätt till sin åsikt, alla har rätt att utnyttja och dela med sig av sina yttranden och tyckanden genom det som vi i Sverige kallar för yttrandefrihet.
Ingen kan komma och trampa dig på tårna och säga att Sådär kan du väl inte säga? Varför tycker du så det får du väl inte? Det får jag visst.

Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) är den yngsta av Sveriges grundlagar, och togs i bruk 1992.
Lagen innebär bland annat att:
* Alla svenskar har rätt att uttrycka sina åsikter, tankar, känslor i radio, tv, videogram, ljudupptagningar eller andra sorters upptagningar.
* Ingen myndighet kan kräva att något som skall framföras i radio, tv eller annan sorts upptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Undantaget är biofilmer.
* Den som är upphovsman till ett radioprogram, tv-program eller liknande har rätt att vara anonym.


Och det finns ingen direkt manual för hur man skriver sin blogg, reglerna är egentligen väldigt många och långa om man börjar bläddra i lagboken förstås... det finns ju faktiskt något som kallas för förtal. Det är många kanske inte medvetna om när de startar sina spännande bloggar.

Förtal:
Förtal är ett brott som innebär att sprida uppgifter om någon i syfte att utsätta henne eller honom för andras missaktning (förakta, vanvörda, se ned på).

Men kom också ihåg att ni som följer och läser människors bloggar runtom på webben, och utnyttjar kommentarsfälten som ofta förekommer också är en form av publicering. Visst, ni uttrycker en åsikt och har lagen om yttrandefrihet bakom er, men ni kan också fällas för förtal om ni uppvisar tecken på nedvärderande eller föraktfulla åsikter.

Änteligen har videon släppts! Fett med bra, så är det bara. Så om inte annat, digga för min skull!

I går var det måndag. Och jag var off. Jävligt off. Det var kallt på berget och jag liksom gick omkring och riktigt frös där hemma på min lediga dag. DET är däremot en ynnest, att få vara hemma och mysa en måndag, och göra precis vad man vill. Jag tror det var alla spökerier i helgen som sög musten ur mig.

Vi gick ut hårt med både engagemang, socialiserande och skålande. Allt var lyckat med undantag för idioten med stort i som hade sönder mina vingar. Jävla mongo. Men men, det är ju alltid något smolk i bägaren under en annars väldigt väldigt lyckad och kul kväll! Det var stämning i Klippan i lördags med upplyst grusgång av gravljus, roliga utklädnader, rykande bål, kanongod mat, roliga lekar och grym musik. I am happy. Men nu är det slutspökat för i år.