Medan det fortfarande är färskt i minnet.
Nicke hade jobbat eftermiddag och jag ryckte till av att dörren gick igen. Klockan var ett, natten mot fredag. Ni vet hur det kan vara när man är höggravid... det kan liasom vara lite svårt att hålla tätt alla gånger. Men inte fan pinkar man väl på sig i sömnen i alla fall?! Överdrivet blött var det i brallan i alla fall, konstaterade jag när jag reste mig upp för att inspektera olyckan på toa. Nicke stod och borstade tänderna när jag satt mig ner. Mitt trosskydd, variant tjockare, var helt genomblött. Jag anade ugglor i mossen. Asså.... jag tror fan att vattnet gått Nicke! Han svänger hastigt huvudet mot mitt håll med tandkrämslöddret i ena mungipan. Va! Nuu?!
Då hade jag två veckor kvar till beräknad födsel.
Vi ringde till förlossningen som bekräftade våra misstankar. Hon lät glad och informerade oss om att vi nog kunde förvänta oss att värkarna startade under natten eller morgonen. Den natten låg jag med en handduk mellan benen.
Efter att Egil blivit hämtad av farfar på fredagens förmiddag åkte vi in till förlossningen på avtalad tid vid åttatiden. På den korta promenaden till undersökningen vattnade jag ner mina byxor fullständigt med sipprande fostervatten. Väl där togs en kurva med hjärtljud och den andra dosan mätte mina sammandragningar. Jodå, lillen där inne mådde fint men mina sammandragningar var löjligt svaga. Så vi blev hemskickade och fick en ny tid morgonen efter, under lördagen istället. Vi skulle höra av oss om det blev förändringar, alternativt fara och färde. Det var det inte nu, så vi åkte till stan och handlade lite julklappar och åkte sedan hem där Nicke ordnade med mattvätt, städning, julpyssel och lite annat småt och gott inför bebisens ankomst.
Satt och tittade på Svenska hjältar-galan på fyran när klockan var omkring 20:30 på fredagskvällen och insåg jag att värkarna nog börjat. Regelbundna med sex minuter emellan. Jag hade is i magen och väntade ut det lite till. Runt midnatt åkte vi in för koll, för att vara säkra. Snopet nog började värkarna avta så snart vi klev innanför sjukhusdörrarna. Mkt riktigt, för svaga värkar. Hem igen för lite sömn och de kallade oss åter morgonen efter. Lördag morgon med andra ord. Här var jag glad att vi bodde i stan med tanke på alla svängar till förlossningen.
Lördag morgon vid 8-tiden skulle vi återigen in. Vi tog med oss dator, kamera och bbväska för säkerh
ets skull. Hade inte känt ett SKIT på hela natten. Kul. Det var nu över 24 timmar sedan vattnet började sippra. Och hade haft värkar, som jag kände av åtminstone, i nästan fyra timmar sammanlagt.
Nu beslutade i alla fall barnmorskan sig för att låta en läkare göra en vaginal undersökning. Man hade låtit bli det tidigare på grund av infektionsrisken, som kan stiga markant när vattnet gått. Efter undersökningen kunde hon konstatera att jag var öppen tre centimeter. Woho. Jag slapp proceduren med igångsättning utan fick bara lite värkstimulerande dropp för att hjälpa kroppen på straven lite. Då var klockan 11:45.
Hela eftermiddagen stod jag upp mestadels av tiden, och väntade på att något skulle hända i princip. Tyckte värkarna var rätt så jolliga och jag hade hyfsat med tid emellan att vila. Stod i allrummet med droppställningen och tittade på tv medan jag tog värkarna och Nicke klockade. I samband med att droppet sattes fick Sam en skalpelektrod för att hålla koll på hjärtljuden. Han hade så mycket hår så den glappade rejält, varför Nicke fick hjälpa till att klocka värkarna.
Jag sörplade blåbärssoppa och vatten, medan Nicke spelade musik för mig och vi småpratade under tiden. Instrumental musik var toppen så Jason Becker och indisk mantramusik hjälpte mig att slappna av. Droppet ökades på under eftermiddagen och framåt 20-tiden körde kroppen på av sig själv mycket. Tog då lustgas och det var inte förrän då det började bli riktigt jobbigt.
Hörde mig för om epidural men läkarna var upptagna med ett akutfall, en olycka lät det som. Så jag fick vackert klara mig med lustgasten och min goda vilja.
Mitt i allt det jobbiga beslutar sig barnmorskan för att ändå kalla på läkare. Men i ett helt annat syfte. Sam hade visat på oregelbundet allmäntillstånd så hon ville få ett blodprov taget för att få en mer detaljerad bild av hur han hade det där inne. Detta skulle tas från hans huvud, skalpen. Jag trodde inte det var sant. Inte nog med att det känns som en kniv vrids om i ett sår, när de känner hur mycket öppen man är - nu skulle en läkare in och gröta mitt i värkarbetet också. Nicke peppade mig och påminde mig om hur mycket vi längtade efter Sam, och att det var för hans skull. Jag blev rörd, mitt i allt. För en sekund glömde jag av det onda.
Läkaren var tvungen att föra in ett rör och genom röret ta provet. Helst under en värk. Are you kiddin´ me?! hörde jag mig själv tänka. Dessutom fick provet tas om tre gånger. Den ryska läkaren var bekymrad över det och tyckte jag var jätteduktig. Under provtagningen visade hon inga som helst känslor och var mest rivig, klumpig och burdus i sitt sätt. Men efteråt log hon och blev nästan förvånad när jag tackade henne så mycket för hjälpen. Provet såg bra ut, puh.
När jag ändå hade ont och befann mig i ett "undersökningsvänligt" läge så passade barnmorskan på att känna hur långt jag hade kvar. Sju centimeter. Klockan var vid 23-tiden, och jag var trött, hade så ont vid varje värk att kroppen vibrerade av adrenalin. Ändå envisades jag med att stå upp. Ville att det skulle gå över fort, fort, fort. Det kändes som evigheter innan det skulle vara klart. Barnmorskan menade att det hela skulle nog vara över ganska snart om jag bara orkade lite, lite till. Vad skulle jag göra? Ge upp... näää. Jason Beckers Opus Pocus spelade i bakgrunden.
23:30, alltså en halvtimme senare, känner jag från en värk till en annan hur det svider till i blygdbenet och jag måste krysta. Herregud Nicke han kommer! Hämta barnmorskan! Nicke kastar sig upp med ett förvånat ansiktsuttryck och sliter upp dörren till vårt rum och kastar med huvudet hastigt åt båda håll i korridoren och jag ser hur han, nästan som i tecknad film, tar sats och springer iväg åt ena hållet.
En minut senare kommer sköterskan och barnmorskan in halvspringandes medan de trär på handskarna och ber mig lägga mig ner. Två krystvärkar och sju minuter senare kommer Sam, välbehållen och skrikande, till världen. En ny tid är kommen.
