Det ryms mycket i en skalle

Jag förstår att folk flyr in i pillrens värld när livet blir övermäktigt och både samhällens krav och psykets krav väller över. För nu är det jobbigt. Det är jobbigt att behöva leva med sig själv när både utbrändheten och läkningsprocessen av hjärtat pågår. Det kallas för ångest. Ångest deluxe.

Jag skulle göra vad som helst för att behöva slippa ha det här grå molnet hängande över huvudet på mig dagarna i ända. Att släpa sig upp ur sängen, känna hur ångesten drar i mig över att tvinga sig och göra dagens måste för dagen, släääpa sig till frukostbordet med ångesten bredvid sig, och tvinga i sig en macka som tar dubbelt så lång tid än normalt. Helst av allt skulle jag vilja ge fan i att äta över huvud taget. Men det blir ju ingen gladare av.

Det skulle inte vara några problem för mig att ta till sprit och piller just nu, men det tänker jag inte. För då har jag gett upp. Jag är helt övertygad om att jag snart får må bra igen, för under sorgen ligger glädjen och väntar. Det vet jag. Jag måste bara orka ta en dag i taget, kontrollera dagsformen och försöka glädjas åt det lilla. Jag är så glad att jag har kuratorn, min mamma och min seppo som tar hand om mig. Skulle jag sitta ensam hemma i lägenheten dagarna i ända i dagsläget, vet jag inte vad jag skulle göra.

Värst av allt är att jag inte vet vad jag behöver för att må så bra som möjligt, vet inte vad som mest framkallar ångesten och vet inte vad jag skulle må bäst av att utesluta i mitt liv. Jag kan inte ens komma ihåg när jag var såhär villsen i mitt liv, någonsin. En transformationsprocess gör ont så in i helvete. Någon som vill byta liv med mig?

Jag kan fortfarande känna doften av det förflutna och vill verkligen tillbaks. Good times, allt som var bra och allt som gled mig ur händerna. Samtidigt som jag inte kan ge upp om att de goda tiderna står bakom dörrposten och lurar. Det är nästan så jag kan ta på det, jag kan inte ge upp. Jag vill inte ge upp. En bit kvar, men belöningen kommer. Annars vette fan.

Jag skulle överdriva om jag sade att det var stabilt, men det är inte heller labilt. Rör mig just nu i periferin och orkar inte riktigt med blogg, facebook och andra sajberkrav som verkar hänga över våra huvuden i dagens samhälle. Kraften till det återvänder säkert.

Jag måste se till att få min egen maskin o funka i första hand känns det som just nu. Jag återkommer.

"Det syns i dina ögon direkt när det inte är som det ska".   "Ja inte ser du pigg ut, liksom trött". Det är vad jag har fått höra i dag av två vänner. Jag kan bara inte le om jag inte orkar.

Ögonen är själens spegel säger de, och mina ögon brukar inte luras. Har min själ rymt eller har den bara somnat ett tag? En sak är klar, jag måste väcka liv i den igen och försöka hitta min väg tillbaka till glädjen igen. Snart. Snart. För man kan väl ändå inte vara såhär dränerad på energi HELA tiden? Det enda jag kan göra just nu är att be om styrka. Hoppet bär jag alltid med mig.

Det är nog mer eller mindre konstaterat: Livet är en jävla freakshow mest hela tiden. Men jag börjar vänja mig, om det nu är det man måste göra.
Även en freakshow kan bjuda på några laddningar skratt men också ren skräck. Kanske det som är tjusningen? Oväntat och fullt av överraskningar, på både gott och ont.

Jag smälter, smälter, smälter och försöker smälta återigen... det tar tid, och jag kastas hela tiden mellan lycka, förtvivlan, apati, likgiltighet och munterhet. Fruktansvärt mkt upp och ner just nu som synes.
 
Jag vet ingenting, jag vet knappt vem jag är längre. Sekunden efter är jag hur målmedveten som helst och säger till mig själv: "Jag vet preciis visst det, vem jag är. Jag vet precis var jag är på väg och var jag kom ifrån". Men om sanningen ska fram så har jag inte en jävla susning!

Allt får helt enkelt visa sig, för nu orkar jag inte förutspå saker längre. Att famla i dimman känns som ett enklare alternativ för nu.

Vad gör man när för mycket på en gång förändras? Jag har på ett svårt och smärtsamt sätt nästan förlorat en av mina allra allra bästa vänner, inget kommer någonsin bli sig likt i alla fall. Många tårar har fällts. Och som touché på det har min allra bästa och mest underbara granne under mig flyttat. Ibland finns det nog inte några gränser för hur ensam man kan känna sig.

När jag lagom landat i min nya vardagslunk sker en massa förändringar igen och jag tvingas plåga mig igenom ytterligare prövningar. Jag orkar inte med hur mycket som helst. Kan jag inte bara få ge upp nu?

Ja men ge mig ett skott i pannan direkt, så skiter vi i resten. Dåliga nyheter faller som ett stort jävla 900 kilos piano rätt ner i skallen på en, när man minst anar det. Jag vill inte vara med nå mer.

Det var då själva fan att det ska vara så svårt att få av sig den här ögonbindeln, så man kan se klart någon gång. Från klarhet till klarhet, har jag både hört och skrivit i mitt eget huvud. Kan vara sant, men kan det inte gå lite fortare?

Tidvis känns det som jag bara fumlar omkring, ramlar ner i en buske... slår mig i skallen, plåstrar om och reser mig igen. River upp armbågen mot en ojämn fasad, svär något så förbannat men hey, denna gång stod jag iaf kvar på benen. Springer in i folk som bara flyttar på mig istället för att hjälpa mig dit jag ska.

För och rensa bland metaforerna har jag blivit träffad av hårda ord och blivit blödande inombords, plåstrat om mig själv och masat mig upp igen. Rivit mig hårt på otacksamma behandlingar och svär för mig själv för att jag är så blåögd, och som om inte det vore nog känns det som att jag bara träffar fel människor som leder mig än mer vilse än in på rätt väg. För att tala klarspråk. Det är fan inte lätt ibland.