A reminder.

Left the building, a closed door behind me, walking into an empty apartment. Just, standing still. The walls whispers about the passed to close to my ear. Of a time when closeness was luxury and longing was great.

A heavy reminder of what my life would be without you. Everyday with you Is a blessing, stay forever.



Life Is reality, and reality Is here.

The star.

Jag vågar inte, jag vågar, jag vågar inte. Är allt bara en dröm och jag vaknar vilken sekund som helst?
Måtte jag aldrig vakna i så fall. Mina tankar går till den starkaste stjärnan på min himmel just nu.



In the dark we lay.

Hit el dit?

Vad fan är det som händer?! Jag har helt tappat takten...

Då vet ni. Eller inte. Men det tas det ingen hänsyn till här.

Det kan svänga fort.

Jag lär nog aldrig förstå mig på det här vi kallar för livet. Och det ska väl kanske inte grottas i för mycket för den delen. Om jag kämpar emot något och inte vill att det ska hända, så händer det så klart. Sitter jag intensivt och ber till högre makter eller energier att de ska bringa något bra till mig så händer det ju aldrig!

Det är som att universum kan höra mig... har jag gett upp eller förlikat mig med en tanke så kommer belöningen, stångar jag huvudet blodigt mot en vägg mot något jag kanske innerst inne vet är lönlöst, så sker ju heller ingenting. För mycket förväntningar så brakar hela skiten, inga förväntningar över huvud taget och man blir överrumplad. Just nu är jag lite rädd. Say no more.

RSS 2.0