Jobba jobba joooobbaa.
Det var väl inte så oväntat att jobblusten skulle försvinna ut genom fönstret, så fort jag fick en liten i magen igen. Samma fenomen med Egil. Ville bara ligga hemma och kura, inte göra något över huvud taget. Bli serverad jordgubbskräm med kall mjölk och gömma mig under filten. Titta på Egil som leker och få en kram då och då. Bara såna där mysgrejer. Men nej då - plikten kallar!
P.S. Ultraljudet förflöt fint, och så vitt man kunde se låg det ett litet "äpple" där inne. Som brorsan uttryckte sig, ha ha!
P.S. Ultraljudet förflöt fint, och så vitt man kunde se låg det ett litet "äpple" där inne. Som brorsan uttryckte sig, ha ha!
Välbekant känsla.
Ultraljud. Ingen favoritsysselsättning om du frågar mig. Men i morgon är det dags. Om jag räknat rätt går jag ganska precis in i vecka 11 då, och vi ska kika in och se hur det står till där inne. Man vet ju aldrig, tänker jag. Det går ju som det går, tänker jag också.
Jag kan noja och oroa mig dagarna lång - jag kan ändå inte påverka utgången. Det är lite som känslan; Jag är inte rädd för att dö, men jag VILL inte. Lite samma är det inför ultraljudet. Vad det än visar så vet jag att jag överlever, men jag vet inte om jag VILL vara med om något jobbigt igen. Åh, livets mirakel.
Knott älskade - var med oss i morgon! Vi älskar er alla våra barn.
Jag kan noja och oroa mig dagarna lång - jag kan ändå inte påverka utgången. Det är lite som känslan; Jag är inte rädd för att dö, men jag VILL inte. Lite samma är det inför ultraljudet. Vad det än visar så vet jag att jag överlever, men jag vet inte om jag VILL vara med om något jobbigt igen. Åh, livets mirakel.
Knott älskade - var med oss i morgon! Vi älskar er alla våra barn.
