Det ryms mycket i en skalle

The miracle of love, takes away the pain... han har så rätt allas vår kärleksminister Thomas Di Leva. Och jag kan verkligen KÄNNA hur hans härliga musik gör mig lugn. Det är till och med så att han kommer före i favoritlistan än Enya till och med. Önskar att jag bara hade honom som granne, och kunde knacka på en dimmig måndag med en påse bullar och be om en kram och ett gott råd.

För jag tror minsann att han har många sådana. Alla vänliga och kloka ord som kommit ur den mannens mun har jag inte hört maken till. Egentligen är det han säger inte så märkvärdigt, det är bara sådant som vi GLÖMMER i vardagens brus så vi stannar inte upp och hör allt det kloka, härliga, kärleksfulla och vänliga.

Om Di Leva skulle bestämma sig för att skriva en kärleksbok med kloka ord så är det jag som står först i kön med plastkortet i handen. Jag vill ha en pratstund med Thomas Di Leva, ska det vara så omöjligt? :) Thomas, kom hem till Gävle så tar vi en fika! <3

Jag undrar rätt ofta varför jag jämt och ständigt snöar in på effekten som känslan av en besvikelse ger! Det är ju inte utan att man måste få spela ut den liksom... men när man gjort det, pratat ut med berörda parter så ska man ju kunna släppa och gå vidare. Men kan jag det eller? Nä. Det är inte varje gång det går lika lätt kan jag avslöja.

Men då handlar det ju ofta också om att jag inte VILL släppa det... jag vill ta på mig fetaste offerkoftan ett tag, halsa cola, moffa choklad och bara vältra mig i misslyckandet och känna mig ensammast i hela världen. Det ÄR ju så jävla synd om mig! Fattar du inte det? Så ser ju inte verkligheten ut, jag vet.

Min poäng är att det inte alltid går att kontrollera händelserna som korsar vår väg här i livet - hur jag väljer att reagera, ställa mig till och må utefter dessa händelser är ju en helt annan femma. Men det är inte alltid jag heller där kan styra mig själv. Då gråter jag ut EN gång. Sen får det fan vara bra.

Efter jag torkat tårarna börjar jag omgående att försöka omvandla allt jobbigt till något konstruktivt. Hur kan jag lära av det här? Hur ska jag kunna må bättre typ NU, på en GÅNG? Och så börjar jag planera framåt och tänka på allt roligt som väntar, planerar in skojiga grejer med vänner, och glädas över all kärlek som finns i mitt liv. Min fina Nicke, mitt nya jobb som väntar.... och sånt viktigt.

I babyracet är det tufft att leva i nuet och ibland känns det som att jag tävlar mot andra - men ännu jobbigare är det när känslan av att man tävlar mot sig själv, slår en. Och det är ju så det är - i slutändan tävlar alla bara mot sig själva. Vad det än är. Och då är det ju en fördel om man kan göra fred med sig själv, vara vänner och hitta ett bra verktyg som underlättar livet.

Jag är en dålig siffra i statistiken - men jag tänker motbevisa alla där ute att jag kan byta kolumn när tiden är rätt.

En sticka kvar, tror jag testar. Äh. Räknar dagarna. 21 dagar. Snart är det slut på cykeln... undrar hur det blir den HÄR gången då? Känner jag mig inte lite gravid? Letar ovanliga symtom på gravidforum. Suckar, och stänger ner sidan. Så himla överdrivet att låtsas känna efter för något som inte finns ändå. Försöker så gott det går att förbereda mig på ökända Tant röd. Kanske kan jag lura mensen och min hjärna och dess förväntningar genom att ladda upp med tamponger? Förbereda för nästa cykel kanske?

Försöker slappna av och tänka det gör inget, det går fler tåg och jag är så lycklig och har ett bra liv nu. Ändå slår det dåliga samvetet mig som en käftsmäll i ansiktet när jag kommer på mig själv med att hoppas. Jag har ett barn, men ändå inte. Jag är inte förstagångsmamma, men trots det känns det som det. Jag är en mamma som försöker få sitt andra barn, men har ändå ingen liten som springer runt benen på mig.

Tomheten och längtan känns ibland övermäktig, och folk kan inte förstå. Nej jag vet inte hur det är, men jag vill gärna försöka förstå, som en god vän till mig sa häromkvällen. Tanken och längtan efter att få en graviditet som slutar lyckligt, och vi äntligen kan få njuta av den här kärleken vi en gång påbörjade med att gro, tar ibland över. Hur fan håller man fötterna på jorden med en hög sådana här känslor inom sig?

Svaret: Oändligt med positivitet och försöka leva lycklig i nuet. Att vara tacksam över det vi har tillsammans jag och Nicke. Att ha lite faith och hoppas och tro att det snart händer oss igen. För det gör det. Det vet jag. Tålamod är inte direkt mitt andra namn, men efter den här resan så är jag nog beredd och ändra det.

TACK alla ni som frågar hur jag mår. Det värmer och betyder mer än ni någonsin kan ana! Ni får en guldstjärna i min bok. <3

De nya ringarna kom MYCKET snabbare än vi själva hade vågat hoppas på, och i slutet på förra veckan åkte de på i sällskap av solsken utanför fönstret, lite finfin brunch i soffhörnan och god apelsinjuice i vinglas. Skål och kyss älskling! <3

Och vi båda utbrast att dessa var ju SÅ mycket mer vi, tyngre, äkta och fläskigare - så nöjda och glada är vi! Lite rabatt fick vi också, så det finns inte någon anledning och klaga inte!

Jag är besviken. Håller ni inte med om att förlovning ska handla om rus av känslor, pussar, kramar, mys, kärlek och fjärilar i magen? En förlovning ska INTE handla om att väldigt väldigt fina titanringar till bra pris helt plötsligt börjar tappa sin guldstrimma i ringen. Två gånger!

En förlovning ska inte heller handla om att man måste dra romantiken i smutsen genom att behöva sitta och ringa till kundtjänst tre gånger, där man köpt ringarna på nätet, och be dem skicka en ny ring till Nicke, kostnadsfritt dock men ändå... för att en vecka senare upptäcka att även samma skit händer DEN ringen!
DÅ är ju verkligen besvikelsen och tårarna nära och påtaglig, just för att vi verkligen älskar dessa titanringar och att de betyder så mycket för oss och symboliserar den dagen.

Nu får vi istället välja ut två nya ringar som har lite högre pris, men visserligen äkta guld och silver istället, som kommer om tio dagar. Och inte fick vi rabatt heller. Det ska verkligen inte vara såhär - förlovning ska INTE vara synonymt med kommer du ihåg när vi krånglade så mycket med ringarna...?

Nåja, vi älskar ju fortfarande varandra lika mycket och om man ska försöka se det på den ljusa sidan så får vi ju kanske trä de nya ringarna på oss i Stockholm istället på något fint ställe eftersom vi ska dit nästa vecka. Två förlovningsdagar är ju inte varje par som får. Fniss. Men en liten liten dimma med besvikelse ligger fortfarande och yr.... men det försvinner nog så småningom.

Vad vi ska till sthlm och göra? Nicke ska få uppleva sina gamla idoler Blind Guardian på scenen, en födelsedagspresent han fick i somras. Ska bli roligt!

 

Snälla Youtube föreslog några "taggar" till detta klipp efter uppladdningen... cosmetics och haircut. Maybe?
Alltså - ASGARV! Hur fan kunde dom veta att jag ser slitnast ut i Sverige på detta klipp och INTE har klippt mig på ett år?! Klockrent.

Vi knappar snart in på 1-årsdagen som vegetarianer och jag har aldrig mått bättre faktiskt. Det är som en lärobok där man varje dag lär sig något nytt... och för er som inte är så bevandrade i vegovärlden, och kanske vill få lite större förståelse så ger jag nedan några exempel. Och snälla - läs. För vår skull om inte annat.


* Vi äter inte gelégodis eller annan form av gelé som kan finnas på cheesecakes på kondis, tårtor och annat - för att;

"Det vanligaste förekommande gelatinet, som oftast används inom livsmedelsindustrin, är tillverkat av svinsvål, men även gelatin av nöt är vanligt förekommande. Råvaran härstammar från slaktbiprodukter från djur."  Yumm. NOT.

* Vi äter inte hårdost, riven ost, keso, brieost eller andra färskostar eller dessertostar med benämningen "löpe" på innehållsförteckningen - för att;

"Vid modern framställning av löpe tar man djupfrysta kalvmagar och maler dem, varpå de läggs i en enzymextraherande lösning. Därpå tillsätts syra."  Sinnessjukt vidrigt.


Jag kan för min värld inte förstå hur man kan dölja detta i innehållet på dessa varor i butiken. Och ännu mindre förstår jag inte varför man fortfarande använder sig av dessa primitiva metoder till att framställa detta, när det finns alternativ?!

Så va fan äter ni då? kanske någon undrar. Om det på baksidan av en hårdost står till exempel vegetabiliskt ystenzym istället för löpe, så äter jag det gladeligen. Kort och gott: Står det löpe eller gelatin i innehållet så är det nej tack. Bilder? Ok!

Tänkte blogga om något riktigt smart denna natt, men ärligt talat... jag kommer inte på något. Med detta inlägg vill jag bara visa att jag lever. Jag lever - men jag saknar mina vänner, något så fruktansvärt. Jag saknar sms, jag saknar samtal och jag saknar att någon säger att de tänker på mig och undrar hur jag har det. Jag bor ju faktiskt bara i Hofors... 4,5 mil från Hedemora. Lika långt som till Falun. Inget mer. Varför är det så svårt?

Jag tänker skitofta på mina vänner och varje gång jag håller mobilen i handen så är jag sugen att messa någon och fråga hur det är. Men jag gör det inte. Vet ni varför? För att jag GÖR DET JÄMT. Kanske är det just det som är felet - folk väntar på att JAG ska höra av mig.
Men nu är det fan slut med det, vill inte folk visa intresse för mig och mitt liv så tänker jag njuta av de som faktiskt finns i min närhet i stället och  av dem som tar sig 30 sekunder av sitt liv och brassa iväg ett mess. Jag är glad att jag har Nicke, Luntan, Carro, Camilla och Perssons här i krokarna när saknaden blir för stor efter hemstaden.

Dessa rader kan låta lagom självömkande för den som skummar igenom texten. Men surprise, det är det inte - det är SAKNAD. Kan sakna att gå ner på puben med mia en torsdag och snacka om allt, käka lite och garva. Landa i Sofies soffa och kika film och prata sådär som bara vi gör som känner varann utan och innan. Prata tjejsnack med Linda framför brasan och kramas. Såna saker.

Anyways, om så än på distans... jag är innerligt glad att jag har fått äran att ha er i mina liv och jag hoppas ni vill stanna! I övrigt är det höst, höst och färgglad höst här i Hofors! Vi firar detta med varma ljus- och filmstunder i soffan, långa promenader med katter och solsken, massäck utomhus, middagar med trevliga människor och ett glas rött på fredagskvällen.

Livet går vidare - även om längtan efter en familj är så stark att det gör ont. Kärlek har vi i alla fall gott om under taket här på Tolvsjögatan.