Jag dör.
Jag känner mig som stackars Bella i "Underbar och älskad av alla" just nu. Fattig, maniskt arbetssökande, a-kassaberoende, lättirriterad med svajande självkänsla, beroende av mina vänners åsikter och framgångshungrig. Jobbigt liv med andra ord.
Jag saknar inspiration. Kan inte skriva. Vill inte skriva. Kan ni fatta att den här staden gör så min livsglöd försvinner?
Famlande i ett framtidens mörker och funderar vart fan jag är på väg nånstans... och i vilken sekund som helst slår jag i skallen hårt i nånting vasst eller mindre trubbigt. Lika jävla ont gör det för det.
Herregud. Detta är inte bra. Kanske kan trippen till huvudstaden på torsdag rädda den sista glädjen som skuttar omkring nånstans där inne...
Kollade nyss på Supersize Me och kan med tydlighet konstatera att snabbmat är lika jävla förödande och dödande för den fysiska kroppen som påfrestningen av arbetslöshet är farlig för den psykiska delen. Jag dör, men jag lever. Hur jävla skrämmande är inte det? Vad väljer du?
Please, SUPERSIZE my wallet.
Like now.
Jag saknar inspiration. Kan inte skriva. Vill inte skriva. Kan ni fatta att den här staden gör så min livsglöd försvinner?
Famlande i ett framtidens mörker och funderar vart fan jag är på väg nånstans... och i vilken sekund som helst slår jag i skallen hårt i nånting vasst eller mindre trubbigt. Lika jävla ont gör det för det.
Herregud. Detta är inte bra. Kanske kan trippen till huvudstaden på torsdag rädda den sista glädjen som skuttar omkring nånstans där inne...
Kollade nyss på Supersize Me och kan med tydlighet konstatera att snabbmat är lika jävla förödande och dödande för den fysiska kroppen som påfrestningen av arbetslöshet är farlig för den psykiska delen. Jag dör, men jag lever. Hur jävla skrämmande är inte det? Vad väljer du?
Please, SUPERSIZE my wallet.
Like now.
Kommentarer
Trackback
