Det ryms mycket i en skalle

En kväll förra veckan när jag precis hade påbörjat min cykelfärd hemöver efter dagens arbete noterar jag en bil med varningsblinkers på, och en hysterisk kvinna inuti med mobilen i högsta hugg, vid rödljusen på en av Uppsalas mest trafikerade gator.

Jag skulle över gatan men blev mer bekymrad över vad som hänt henne. Hade hon krockat? Hade den skällande busschauffören som hängde med huvudet utanför bussfönstret bakom henne kört in i henne? Jag är ju som jag är, inte som andra, utan bestämmer mig för att ingripa. Utan att tänka mig för, händer allt som oftast.

Behöver du hjälp? hojtar jag till damen i bilen.

Oooh jaa! Jag står här mitt i gatan och jag kommer inte härifrååån! Bilen bara doog! vrålar kvinnan med skräcken i ögonen.

Att hon bara står där mitt i gatan ser livsfarligt ut när bilarna brassar förbi, så jag ber damen att vänta medan jag parkar cykeln mitt på trottoaren. (det var faktiskt en nödsituation...) Men istället för att vänta vid bilen springer hon till MIG vid trottoaren och börjar berätta hysteriskt och snabbt om hur bilen krånglat, att hon varit här hos sin son som åker utomlands i natt och att hon inte har nååågon hjääälp.

Jag försöker lugna henne och samtidigt få henne och fatta att vi måste agera snabbt, så jag frågar henne om hon får i friläge på sin automat-saab. Det trodde hon så hon kliver i och får i friläget. Med fara för mitt liv hastar jag ut mitt i gatan och försöker börja putta på bilen. Jag vet av erfarenhet att en bil inte känns så jävla tung att rulla när man väl får igång hjulen att snurra.
Som av en ren tur kommer en kille förbi vid övergångsstället och ska över. Han tittar lite funderande med låtsas inte se så mycket. Det går inte för sig! tänker jag.

Hörrö du! Kan du hjälpa mig att putta den här bilen ner till korsningen där borta? hojtar jag till den förvånade killen som snurrar lite hastigt på huvudet. Han trodde säkert jag var full eller nåt.
Han ställer snabbt upp i alla fall och innan vi vet ordet av är tanten på en sidogata, med kropp och bil i behåll. Jag tackar killen för hjälpen, han ler vänligt och kvar är jag och damen.

Hon tackar mig innerligt för hjälpen och undrar frågande vad hon nu ska göra. Jag råder henne att ringa sos alarm för att bli kopplad till jourbärgning, ställa ut en varningstriangel så hon inte får böter och be att få bilen undersökt återigen. Inget av detta av hon medveten om.

Får man ringa sos alarm för en sån här sak? undrar hon förvånat.
Klart man får, det är ju en nödsituation! menar jag.

Jag får en kram och hon tackar både mig och himlen för att det finns vänliga medmänniskor. Inna vi skiljs upplyser hon mig om att det är dags för både ny bil och nytt märke. Det blir nog ingen mer saab för mig... muttrar hon.

Ja jaag var bara glad över att få ett plus i kanten hos the old man up there.