Det ryms mycket i en skalle

Tack vare tiden här i Älvdalen har jag blivit erbjuden en himla massa möjligheter jag inte skulle ha fått chansen att hoppa på annars tror jag, om jag bodde i Hedemora. Även fast det är sista veckan här uppe så slutar inte de roliga aktiviteterna att uppenbara sig, och för det tackar jag min nyfunna vän Ulrica mycket för.

Efter en saftig övertid så hade jag helt plötsligt en ledig dag att ta ut så det senaste gångna dygnet har jag tillbringat i Evertsberg, hos Ulrica i hennes mysiga stuga tillsammans med hennes hundar.
Jag var väldans sugen att tillbringa eftermiddagen i släden än en gång, när det ändå var dagsljus denna gång liksom... men efter att vi konstaterat att en av hennes tikar gått in i höglöp och för att slippa riskera att hon skulle bli påsatt och att det skulle bli ett konstant jufsande och juckande i ledet så skippade vi den idén.

Istället dammade vi av mina kunskaper i... längdskidåkning! Har nog inte stått på ett par längdskidor på säkert tio år. Lätt. Och det var ingen vanlig skidåkning vi skulle ägna oss åt, utan med en hund fastspänd i en lina runt midjan. Ett så kallat midjebälte. Shit! Dubbel nervositet vill jag lova. Men kände att jag ville anta utmaningen med på nåt vis, och se om jag kunde klara av det. Man kan ju inte förkasta en aktivitet för att man är skraj. DET går inte.

Men jag ska erkänna att jag såg mig själv stå där i nån sorts kobent ställning med hunden kutande för glatta livet och jag vinglande, vrålande och med stavarna vilt viftandes omkring, utan att få stopp på skiten.
Men ack vad jag bedrog mig. Evertsbergsspåret var nypistat och jättefint före och jag hade mycket bättre balans än vad jag minns det och hunden CD stannade så fort jag skrek STAANNA!
Även fast han till en början försökte bestämma över mig genom att pissa på mitt ben! Va i helvete gööör du! vrålar jag och Ulrica bara garvade... sjyrro. Jävlar va sur jag blev. Men efter den lilla pissincidenten funkade allt utmärkt och jag var glad igen.
 
Nog för att jag ramlade typ fyra gånger och CD undrade vad i helvete jag höll på med när jag låg där och krälade längs spåret, och Ulrica försvann med sin hund Zipp i horisonten. Jag var snabbt upp på benen igen och gjorde ett nytt försök. Sen flöt det på, det gick undan och jag blev allt djärvare! Med snö i blick och vind i mössan stakade jag mig framåt, framåt och efter 45 min var nog både jag och CD nöjda. Även fast han nog helst ville tillbaka till hundgården och lukta löptiken i arslet. Kul hade vi och det tackar vi för!