Det ryms mycket i en skalle

Det är så mycket jag vill säga. Så mycket jag skulle vilja berätta. Men det tar stopp. Jag är så jävla känslig just nu så man nästan kan ta på det. Nästan vad som helst kan få mig och börja gråta i skrivande stund, en bra låt... vänliga ord... bekräftelse... motgångar... omtanke. You name it, it´s there.

Jag kom tillbaka för en kort sekund men föll strax ner i hålet igen. När ska detta elände ta slut? Varför kan man inte bara sätta på ett bamseplåster så blev allt bra igen? Precis som när man var barn. Life was simple then.