Det ryms mycket i en skalle

Det är ju helt sjukt att vi i dag och detta samhälle, måste TRÄNA på att bara vara och inte prestera! Det ska man väl inte behöva göra... va fan ska den där prestationshäxan stå och flåsa bakom nacken på en för?! Jo - för att vi själva sätter henne där. Jävla skit. Jag kan nog skriva under på att varannan invånare i detta land har alldeles på tok för höga krav på sig själv.

Jag vet att jag hade det - innan jag med buller och bång dönade in i väggen. Både 2005, när sluttampen på journalistexamen skulle håvas in, och 2009 när jobb och känslomässig konkurs bröt mig samman. Ordet tid får en helt annan betydelse när man tvingas reboota och starta om.

Alla våra borde som är fastklibbade över hela oss, och mig, fick jag lov att duscha av mig. Istället började jag tänka: Jag hinner, och det jag inte hinner med klarar jag mig utan. Det gjorde jag ju säkert inte, men med lite träning så lärde jag mig det. Man behöver inte allt.

Gemeneman är nöjd med rätt lite - så även över jul. Jag är glad om jag får en kram av mina syskon och en god julmust i min hand i en varm soffa. Lite roligt snack och ett tänt ljus på bordet. Sen om jag får en korv med bröd eller en knäckemacka med lite julost på är då skitsamma. Det är så skönt, för när jag sänkte mina egna krav, sjönk även kraven på alla andra.
Men man ska inte behöva göra sig illa på vägen för att nå den insikten. Det är det inte värt. Och att titta på alla bekymmerssamma rynkor i pannan på panikshoppande människor i Valbo, är inte heller värt det.


Citerar återigen Ann, bröstcancermamman, som avslutade sitt blogginlägg apropå julstress såhär:
"Vågatrotsajulensskabarainnanjagkansättamignerförenlitenstundförjag
harjusåmycketatt görasnartalldelessnartbaraenlitensaktillsåkommer
jagochmyserkanskepåjulaftonnärjaggråtitenstundochundratvarför
detblirsåhärvarendaårnärmansagtattiårsåtarvidetlugnthoppfaderallanlej!"

Nåt att fundera på... jag vet att JAG började göra det - därav denna soulsearching.