Sorgen sinkar mig.
Jag tar en dag i taget just nu. Försöker ju göra lite saker för att skingra tankarna i alla fall, vilket verkligen behövs. I söndags grillade vi korv i rediga vinterkläder och tjocka täckbyxor - därefter bastu. Jisses vad mysigt vi hade. Och så kom morfar upp i tanken. Satt lite senare och myste med lite film och godis. Och så kom morfar upp i huvudet igen. Så där går det hela tiden... jag kan fan inte fatta att han är borta!
Tog en promenad i kylan igår, besökte Nicke på biblioteket (som satt och pluggade) och lämnade av lite lunch, gjorde bankärenden. Lämnade också igen en film och matade änder. Mestadels under den tiden gick jag och slets mellan tanken på hur vackert vädret är och hur upplyftande det borde vara, samtidigt som hjärnan var helt dimmig och funderade på hur jag skulle klara av begravningen.
Camilla messade igår och frågade om jag kände för att träna med henne på kvällen, och jag tackade ja. In i det sista funderade jag på att avboka eftersom jag inte visste om jag skulle orka fejsa nytt folk efter fredagen med morfars bortgång. Men jag gick i alla fall. Kände mig stark och pepp att få träna bort lite stress.
Camilla frågade hur det var efter beskedet att morfar blivit sämre. När orden morfar gick bort i fredags så... så märkte jag att styrkan jag trodde jag kände inte alls var äkta. Fick genast en klump i halsen och började prata om något annat. Hon förstod.
Det är FAN så tufft nu ska ni veta. Men det är väl också så det ska vara. I guess?
Tog en promenad i kylan igår, besökte Nicke på biblioteket (som satt och pluggade) och lämnade av lite lunch, gjorde bankärenden. Lämnade också igen en film och matade änder. Mestadels under den tiden gick jag och slets mellan tanken på hur vackert vädret är och hur upplyftande det borde vara, samtidigt som hjärnan var helt dimmig och funderade på hur jag skulle klara av begravningen.
Camilla messade igår och frågade om jag kände för att träna med henne på kvällen, och jag tackade ja. In i det sista funderade jag på att avboka eftersom jag inte visste om jag skulle orka fejsa nytt folk efter fredagen med morfars bortgång. Men jag gick i alla fall. Kände mig stark och pepp att få träna bort lite stress.
Camilla frågade hur det var efter beskedet att morfar blivit sämre. När orden morfar gick bort i fredags så... så märkte jag att styrkan jag trodde jag kände inte alls var äkta. Fick genast en klump i halsen och började prata om något annat. Hon förstod.
Det är FAN så tufft nu ska ni veta. Men det är väl också så det ska vara. I guess?
Kommentarer
Trackback
