Det ryms mycket i en skalle

Det har busats, sprungits, jamats och ätits en massa. Till en början var vi redigt nervösa över hur det skulle gå med Azrael och hans reaktioner eftersom han trots allt varit herre i Nickes hus sedan snart fem år tillbaka.
Skulle han attackera och försöka mörda honom på fläcken, skulle han börja pissa inne första dygnet och protestera? Skulle de blir världens bästa vänner inom tio minuter och sova bredvid varann?

Tro mig, jag gick igenom alla scenarion innan vi hämtade honom i lördags strax utanför Hofors, och det var nog smart av Nicke att förbereda mig på att vi KANSKE skulle få lämna tillbaka honom på grund av Azrael. Förståeligt. Men jag höll alla tummar.

När vi så hämtade hem Sid i lördags och öppnade buren, där han setat och jamat en mil i sträck, så var det en häpen, förvånad och liiite nyfiken viting som stack ut sin rosa nos. Och det var en chockad Azrael som efter två varv nosande runt buren upptäckte att det FAKTISKT var någon där inne!

De nosade på varann och Azrael gick inte till direktattack. Puh! Sedan började distans-lära-kännandet. Sid fräste, morrade och reste ragg så fort Azrael kom i närheten men han verkade inte svettas över det. Verkade mest som att han tyckte Sid var skitfjantig och gick därifrån. Men han sov med ett öga öppet hela tiden första dygnet... vi med.

Nu, två dygn senare är det mest katt och råtta-lek i HELA lägenheten och de busar och jagar varann för fullt. Sid har börjat stryka sig mot Azrael så fort han kommer in utifrån, och verkar glad över att se honom. Så vi håller tummarna att de blir bästisar inom en vecka minst, och enligt kattvänner till oss som hälsade på idag så verkar det gå kanon! Det tycker vi med och är så glada att herr Azrael har fått en lekkompis!