Det ryms mycket i en skalle

Syrran ringde i dag och berättade att hon beställt blomsterarrangemanget från oss syskon med respektive och familjer nu, tills begravningen på fredag. Verkar bli ett väldigt vackert sådant, men jag vill verkligen inte. För jag känner mig själv - jag kommer gråta, gråta och gråta igen.

Ju mer dagen närmar sig vill jag bara vända mig om och gå. Låtsas som att ingenting hänt. Jag vill inte inse att morfar ligger inuti kistan och aldrig mer kommer öppna sina ögon och aldrig mer skratta med mig. Men jag måste fejsa det. Jag vill inte träffa mina släktingar under sådana här extremt sorgliga omständigheter. Jag vill inte klä mig i svart. Jag vill att vi ska skratta! Jag vill att vi ska ha roligt ihop! Det jag kan hoppas är att vi blir än mer sammansvetsade efter detta.

Vill bara att det ska vara över. Att den här nervositetsklumpen jag har i magen ska försvinna, och tiden kan få göra sitt - blekna minnet av dagen då vi grät över att morfar tagit sitt sista andetag, och att tiden istället gör att vi minns allt roligt vi hade med morfar.

Jag hade inte räknat med annat än att den här veckan skulle bli ett enda stor vakuum. Jag bryr mig inte om särskilt mycket, än mindre och klä på mig ordentliga kläder i dag. Gått i mjukisbyxor hela dagen, för att jag inte orkar annat. Om solen hade värmt fönstret i dag hade jag nog gjort ett ansträngt försök - men nu har det snöat hela dagen. So... våga vägra vara nytto. Känner mig inte ens pepp och träna, och det är inte likt mig. Känner bara evinnerlig trötthet just nu. Har åtminstone skingrat tankarna med lite brödbak och nu ska vi ta en kort kvällspromenad i snöfallet.