Det ryms mycket i en skalle

Det kan inte bara vara jag som tycker att det är den största av dubbelmoral att i ena stunden få gråten i halsen över ett klipp där djur plågas, och sedan skriva på en protestlista med rubriken Detta kan inte få fortsätta.
Och i nästa stund kastar man sedan gladeligen i sig en korv, som är gjord på grisar som skrikit sig hesa hela vägen ner i koldioxidhissen som tillfälligt bedövar dem innan de avlivas. Dessa intelligenta djur... och de har jag själv ätit en gång. Huja.

Att se djur slaktas och höra det där ljudet fick mig lite mer än att gråta. Jag kräktes. Det borde vara ett obligatorium att alla köttätare tar del av hur det ser ut innanför slaktdörrens väggar, så att de sedan kan göra ett medvetet val. Det är så jävla lätt att blunda och fortsätta i gamla hjulspår - men när man väl öppnar ögonen kunde jag inte fatta att jag blundat så länge.

Facebook kan verkligen konsten att trigga min ilska. Detta evenemang från Peta med just rubriken Detta kan inte få fortsätta har skitmånga skrivit på. Men hur många fortsätter sedan att bidra till djurens lidande genom att äta kött då? Man lättar inte sitt dåliga jävla samvete genom att skriva på diverse protestlistor. Så det så.

När gravidhormonerna sätter igång svingar jag näven extra högt. Skaka på era huvuden och tyck att jag är en dramaqueen, det gör inget, för ni vet att jag har rätt.