Det ryms mycket i en skalle

Jag har full förståelse för att man lätt förlorar sig själv och sin individualitet när man blir mamma. Och märker hur lätt det är att göra det! Funderade på det igår och jag kan knappt minnas vem eller hur jag var FB (före barn). Vem var jag då? Hur tänkte jag då? Det viktigaste då var kanske vilket vin och vilken mat man skulle immundiga på fredagkvällen och var man skulle roa sig på lördagen. Jag var nog otroligt kräsen på vad som bjöds på underhållningsfronten.

Nu är jag tacksam och överlycklig om jag får ta en tjugo minuter lång, varm dusch. Lyx! Och gärna få äta macaroni and cheese-halvfabrikat framför tvn ostört. Det är lustigt hur ens prioriteringar ändras. Jag vill inte ens lämna Egil längre än ett par timmar - om ens det. För jag är ju mamma nu.

Det är en svår balansgång att veta hur mycket och ofta jag ska vara mamma, eller är det min nya identitet nu? Mamma Therésa. Eller kommer party-Therésa så småningom tillbaks men i uppdaterad (Kanske lugnare?) version? Kanske har jag vinkat adjö till den människa jag var innan Knott och Egil gjorde entré i våra liv, och en ny, lite vuxnare person börjar ta form. Men nog var Livet var bra tråkigt innan Egil, med facit i hand.

Att bara vara Therésa, och inte förälder, är nog svårt tror jag. För rollerna växer ju samman, och det är nog där någonstans som många tappar sig själva och bara lever för sina barn och inte ens lite för sig själva. Där någonstans får man se upp. Jag får för mig att man inte ska ha dåligt samvete för att man vill göra något bara för att det får mig att må bra. Men rent spontant känns det som att det är för tidigt för det, i mitt fall.

Jag trivs bra med att vara mitt uppe i mammarollen just nu, och är inte ens sugen på att göra annat än att sköta om Egil och vattna blommor. Bara göra saker som inte innebär att jag måste vara ifrån min pojk. Halvfabrikat är nog inte så jävla dumt faktiskt. Jag är rätt säker på att behovet av en gourmetmiddag kommer när tiden känns rätt.